Att någon finns där. Precis där. Närvarande. För din skull.
Just din skull. Hör dig och ser dig.
Min vän skriver så fint om just det och jag bröjade gråta. Alldeles mycket.
Först visst jag inte varför. Men sedan förstod jag att det är en längtan som alltid finns där inom mig.
Att bli sedd.
Och hur mycket jag kände igen mig i det hon skrev.
Hur man försöker att allid göra rätt och hur tröttsamt det kan vara.
Så hon grät. Och då grät jag med henne. Här vid min dator.
Vi kämpande. Vi är inte ensamma. Vi är tillsammans.
Och vi borde alla få möjligheten att bara vara, nära någon som finns där för just oss.
Som ser, förstår och bekräftar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar