På väg hem från förlossnigen föll det vackra snöflingor. Alla sov när jag kom hem (nästan, min man klev omtänksamt upp och tog emot mig). Jag ville väcka dem alla för att visa hur vacker världen är och just nu vit.
Men det gjorde jag så klart inte. Jag duschade i ställer.
Det var svårt att somna. Jag låg och tänkte på vilket mysterium det är att det snart är tre år sedan vår lilla kom till världen. Vad fort det har gått.
Den lilla (som sov brevid mig) och jag vaknade långt innan alla andra i morse.
Vi behövde det.
Vi hade inte setts sedan i går morse. Vi kramades och pratade om hur gårdagen varit. Första dagen på dagis efter en ledighet på tre veckor.
Just nu är jag inte på doula-jour. Men jag är inte doulaledig för det. Jag har en del efter- och en del för-arbete att göra.
I dag (NU!) ska jag åka i väg för att träffa familjen som jag doulade på nyårsafton och efter det ska jag träffa en mamma som önskar en doula till sin förlossning i februari och i morgon ska jag ha ett församtal med en annan mamma som väntar barn i februari.
Om mina inlägg ser märkliga ut, så beror det på min dator (och kanske på mig) som lever sitt eget liv och är hopplöst jobbig att skriva på. Den hoppar runt, byter rader, tar bort det jag skriver och vill inte alls samarbeta. Jag försöker tala om för henne att allt är som det ska vara. Jag finns här. Det är ingen fara. Men det fungerar inte. Jag tror min man som förstår sig på datorer bättre än jag måste hjälpa mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar