Låt det hända mig

Ni vet det där man tänker, när barnen är sjuka eller råkar ut för en olycka, att man önskar att man kunde få ta över smärtan, att man önskar att det var en själv som var drabbad och inte barnet. 


Det tröstade mig i går när jag satt på akuten för att jag hade bränt mig i ansiktet.


Jag hade födelsedagskalas i den hyrda kvarterslokalen. De flesta av gästerna hade kommit och jag hade precis dukat fram maten när jag såg att ett av värmeljusen började att flamma. Ljuslågan var enorm. Så jag sprang fram dit. 
Jag hörde rösten i huvudet -Kväv elden. Men det fanns inget i närheten som jag kunde använda mig utav och jag ville skynda mig så att inte glaslyktan skulle spricka. 


När jag blåste såg jag att det var två vekar i värmeljuset och att det bubblade om stearin/parrafinet och då så sa det bara POFF. 
Ljuset exploderade och jag fick det i ansiktet, på halsen och bröstet. 


Till en början såg det inte så farligt ut i mitt ansikte. Jag skrapade bort stearinet och kylde med handukar, kylkuddar och annat kallt. 
En vän som som bor i närheten och är läkare kom och tittade på mitt ansikte och konstaterade att jag måste åka in till akuten. Det kändes snopet och ledsamt.


Jag hade en förhoppning om att jag skulle kunna återvända och fortsätta kalaset. Men väl på sjukhuset blev brännskadan värre. Blåsorna blev bara fler och fler.
När en av sköterskorna klev in i rummet utbrast hon -OJ SÅ DU SER UT!


När det konstaterades att det var 2:a gradens brännskada jag hade fått då gav jag upp framtiden och dåtiden. Jag andades och tänkte just: 
Vilken tur att det var jag och inget barn. Det här kommer att vara jobbigt, men jag klarar det. 


Min klänning som blivit blöt gjorde att jag hade blivit ordentligt nerkyld och jag frös så tänderna skallrade. Min mamma som hade följt med mig letade fram filtar och stoppade om mig. Hon tog fram sin mp3 spelare och jag fick lyssna på en sång som min bror och hans flickvän spelat in.
Jag blev tung och varm i kroppen. Jag sörjde inte över att jag inte hunnit äta, inte hade öppnat paketen, inte fått träffa alla gäster och inte skulle kunna göra allt det som vi hade planerat. Utan bara accepterade att det var så. Sköterskorna plåstrade om mig, jag fick en stelkrampspruta och en lapp av läkaren om återbesök på måndag.


Min kära svåger som körde in mig till akuten, hade suttit kvar hela tiden i väntrummet och körde mig hem, där en liten samling oroliga släktingar väntade utanför porten på mig. 


Sedan gick jag upp till min mycket ledsna och chockade familj. Jag kröp upp i soffan med alla barnen och min man och öppnade paketen som hade blivit hemburna. Fantastiska presenter.
Jag åt lite och sedan kollade vi på Mama Mia. Min man tog så väl hand om mig. Tog på mig sockor, stoppade om mig, serverade mig kladdkaka och gav mig smärtlindrade tabletter. 


Mitt kalas blev inte som jag hade tänkt mig. Inte alls. Men det blev ändå bra på något sätt.
För jag fick så mycket kärlek. Så många som ställde upp och erbjöd oss hjälp.
Inte för att jag tvivlade. Jag vet att jag har fantastiska männsikor i mitt liv.
Men det blev så tydligt i går. Så i dag tänker jag på det när det gör ont. På kärleken och på att det var tur att det hände mig och inte någon annan.