fredag 31 augusti 2012

Rekommendationsbrev

Detta fina mail fick jag i somras, av en av "mina" mammor. Ett fantastiskt rekommendationbrev, som jag kan ha i min blogg: 

Jag kom i kontakt med begreppet doula när jag gjorde research på nätet om förlossningar. Jag ville föda vaginalt, spricka så lite som möjligt och inte avsluta förlossningen med sugklocka eller tång. Jag är något av ett kontrollfreak och läste en massa statistik över förlossningar. Till min förvåning verkar det inte finnas något samband mellan profylax som ju väldigt många använder och positiva förlossningsförlopp. Däremot hittade jag studier som visar på starkt positiva resultat med doula, något jag aldrig hade hört talas om innan. Min man och jag frågade runt mycket efter doulor som kunde rekomenderas och Cecilias namn nämndes från flera olika håll. Vi träffade Cecilia för en fika och blev direkt övertygade om att hon var rätt person. Cecilia verkade varm, seriös och hon utstrålar massor av positiv energi.

Cecilia kom hem till oss för en lång genomgång av hur vi ville ha vår förlossning och visade oss flera olika smärtlindrande positioner som vi tränade på tillsammans. Genom Cecilias stöd och även den fantastiska kursen "föda utan rädla" kände vi oss trygga inför förlossningen, och framförallt kände vi att vi var ett team, att förlossningen var något vi skulle göra tillsammans.

När väl värkarna satte igång på nyårsaftons morgon så ringde vi till Cecilia som kom hem till oss precis när värkarna började bli smärtsamma på riktigt. Snabbt var jag inne i ett värkarbete med bara några minuters mellanrum mellan värkarna och min man och Cecilia hade ett heltidsjobb båda två med att stötta. Jag använde tekniken från föda utan rädsla och i de flesta värkarna höll både min man och Cecilia i mig. Det intressanta var den enorma smärtlindrande effekten deras beröring innebar. De (väldigt få) värkar jag tog helt själv gjord mycket ondare, när jag fick stöd från en av dem gav det god smärtlindring och när jag fick hjälp från båda så gjorde värken klart mindre ont. Jag hängde över min man och hade hans kind emot min och Cecilia kunde massera mitt ryggslut etc.

Cecilias närvaro lugnade oss båda men innebar framförallt att min man kunde vara ett mycket bättre stöd för mig än vad han hade varit utan Cecilias coachning. När det kändes som att mina höfter skulle explodera utåt (vilket de nog gjorde lite) så visade Cecilia exakt hur han skulle göra för att hålla ihop mina höfter och minska smärtan. Hon höll kontakten med BB, skapade en lugnande atmosfär med belysning och värmefläkt, ordnade dricka och guidade oss hela tiden i förlossningsförloppet. Tack vare Cecilia kunde vi stanna kvar hemma längre än vad vi annars hade vågat vilket var väldigt positivt för mig.

Efter fyra timmar hemma alla tre så åkte vi in till Södra BB där Cecilia fortsatte att coacha men på ett sätt som inte alls störde barnmorskan eller inkräktade på hennes roll. I utvärderingssamtalet efter förlossningen öste barnmorskan beröm över Cecilia och talade om att jag hade ovanligt höga nivåer av smärtlindrande endorfiner tack vare det fina teamwork vi hade alla tre. Men tillbaks till förlossningen; mot slutet blev det lite dramatiskt då vår sons hjärtljud gick ner. En läkare kom och de förberedde för sugklocka vilket ju var det jag varit rädd för! Men tack vare det stöd jag hade fått så hade jag tillräckligt med krafter kvar för att snabbt kunna krysta fram vårt barn som kom ut med navelsträngen runt halsen. Jag känner väldigt starkt att Cecilias stöd inte bara gav mig och min man en bättre förlossningsupplevelse utan även var en starkt bidragande orsak till att allting gick så bra.

/Cecilia Elving





onsdag 29 augusti 2012

Beröm är inte kärlek

Jag har varit helt övertygad om att det var kärleken som räddade mig. Jag hade det nämligen ganska svårt som barn. Min familj hade problem. Men tack vare kärlek och bekräftelse så har vi tre syskon klarat oss bra. Vi har djupa sår och tunga ryggsäckar. Men vi är schysta personer som hela tiden strävar efter att må bra.

Så med kärlek kommer man långt. Det brukar jag trösta mig med när jag blir besviken på mig själv som mamma. För det är inte alltid lätt att vara förälder. Inte i min värld i alla fall. Jag har ganska höga krav på mig själv som förälder. Mina barn är det värdefullaste jag har. 


Här är en artikel i SVD där Jesper Juul (som jag tycker är en mycket klok person) bland annat säger att kärlek inte nödvändigtvis behöver ge ditt barn god självkänsla. 

Det håller jag med honom om. Men kärlek kan i alla fall rädda liv. Det vet jag.

































Foto: Lotta Winbäck

Dagens inspirationskort/mantra

Jag är tacksam

Att känna tacksamhet är ett av de bästa sätten att bli lycklig.
Jag känner tacksamhet för den jag är och för det jag har.


tisdag 28 augusti 2012

Älskade barn, gråt inte!

Åter igen har Petra Krantz Lindgren gjort det. Skrivit så där bra att jag blir rörd och glad.

Här på sin blogg En annan du, har hon skrivit ett mycket tänkvärt inlägg om dagislämningar och om att alla känslor är viktiga och behöver lika mycket respekt.



måndag 27 augusti 2012

Jemma's Home Breech Birth

Här är ett facebook-fotoalbum med en serie underbara bilder från en lugn och stilla hemförlossning. Så fint att jag var tvungen att gråta lite.



fredag 24 augusti 2012

Titta mig i ögonen när jag pratar med dig.

Jag är uppfostrad till att man ska titta folk i ögonen när dom talar till en.
Det är artigt. Det är så man gör.
Jag känner mig trygg när folk tittar mig i ögonen när jag pratar, för det blir ett litet bevis på att de lyssnar.
Men så fick jag en son som tycker att det är jobbigt med ögonkontakt.
Till en början gick jag in i samma mönster som jag växte upp med. 
-Kan du snälla titta mig i ögonen när jag pratar med dig. 

Men efter en tag så insåg jag att han mår inte bra av det här tvånget.
Jag vill att han ska titta på mig när det känns bra för honom. För allt annat känns respektlös, som om jag skjuter honom i från mig när jag tvingar honom till att titta på mig. För det blir inte naturligt och han känner sig obekväm.
Så vi slutade att tala om för honom att han måste titta oss i ögonen. 
Ibland glömmer vi dock bort oss. 

Här var en bra artikel på just det här ämnet.


onsdag 22 augusti 2012

Olika förlossningsställningar

Här kommer lite förslag på olika ställningar som man kan använda sig av under förlossningen.


tisdag 21 augusti 2012

Hej igen

Nu är jag tillbaka. Det blev ett lite längre uppehåll än vad jag tänkt mig. Vi fick en ganska regnig sommar. Med mycket mygg. Vissa dagar var det så många att vi inte kunde vara ute efter klockan sex. Så vi bestämde oss ganska snabbt att vi skulle åka iväg. Någonstans varmt. Så barnen fick bada någon gång. 

Så vi åkte till en ö utan för Athen. Där hyrde vi ett hus som var perfekt för oss. Vi hade en varm och underbar tid där. Livet blir så enkelt när man inte behöver städa, fixa, kolla mail, betala räkningar osv. Vi var så nära varandra hela veckan. Det var så skönt. Men det bidrog också till att det blev en rejäl kalldusch när vi kom hem och alla måsten stod och väntade på dörrmattan. 

Det tog mig säkert en halv dag att fylla i familjens höst-kalender. Barnen börjar bli stora nu. De har så mycket olika saker för sig. Dans, piano, Taekwondo, Yoga, Fotboll.... ja ni förstår. Det kommer bli mycket skjutsande på cykeln och många massäckar den här hösten. 

Men. Jag tycker också att det är härligt att det startat. Jag gillar rutiner. Så konstig är jag. Min mage mår bra av rutiner. Självklart är det fantastiska att sova till nio (ja, ni läste rätt. Vår treåring sov faktiskt till nio den här sommaren), dra runt i morgonrocken halva dagen, dra på loppisar, käka middag länge och sent, spela spel och gå och lägga sig vid midnatt. Hade jag inte fått det, så hade jag nog inte uppskattat det vi nu har framför oss lika mycket. Här kommer en bild på mig och barnen som vi tog en sen kväll efter en god middag i hamnen.