Verklighetens samsovning

Odis-doula

Den här veckan börjar min yogainstruktörs utbildning. Det ska bli så spännande.

Jag går även på doula-jour den här veckan. 

Så snart har jag doulat vid 10 förlossningar.

För några veckor sedan så skrev jag Odis doulaprov och fick i söndags veta att jag klarade det. Så nu är jag alltså en certifierad Odis-doula. 

Låt det hända mig

Ni vet det där man tänker, när barnen är sjuka eller råkar ut för en olycka, att man önskar att man kunde få ta över smärtan, att man önskar att det var en själv som var drabbad och inte barnet. 


Det tröstade mig i går när jag satt på akuten för att jag hade bränt mig i ansiktet.


Jag hade födelsedagskalas i den hyrda kvarterslokalen. De flesta av gästerna hade kommit och jag hade precis dukat fram maten när jag såg att ett av värmeljusen började att flamma. Ljuslågan var enorm. Så jag sprang fram dit. 
Jag hörde rösten i huvudet -Kväv elden. Men det fanns inget i närheten som jag kunde använda mig utav och jag ville skynda mig så att inte glaslyktan skulle spricka. 


När jag blåste såg jag att det var två vekar i värmeljuset och att det bubblade om stearin/parrafinet och då så sa det bara POFF. 
Ljuset exploderade och jag fick det i ansiktet, på halsen och bröstet. 


Till en början såg det inte så farligt ut i mitt ansikte. Jag skrapade bort stearinet och kylde med handukar, kylkuddar och annat kallt. 
En vän som som bor i närheten och är läkare kom och tittade på mitt ansikte och konstaterade att jag måste åka in till akuten. Det kändes snopet och ledsamt.


Jag hade en förhoppning om att jag skulle kunna återvända och fortsätta kalaset. Men väl på sjukhuset blev brännskadan värre. Blåsorna blev bara fler och fler.
När en av sköterskorna klev in i rummet utbrast hon -OJ SÅ DU SER UT!


När det konstaterades att det var 2:a gradens brännskada jag hade fått då gav jag upp framtiden och dåtiden. Jag andades och tänkte just: 
Vilken tur att det var jag och inget barn. Det här kommer att vara jobbigt, men jag klarar det. 


Min klänning som blivit blöt gjorde att jag hade blivit ordentligt nerkyld och jag frös så tänderna skallrade. Min mamma som hade följt med mig letade fram filtar och stoppade om mig. Hon tog fram sin mp3 spelare och jag fick lyssna på en sång som min bror och hans flickvän spelat in.
Jag blev tung och varm i kroppen. Jag sörjde inte över att jag inte hunnit äta, inte hade öppnat paketen, inte fått träffa alla gäster och inte skulle kunna göra allt det som vi hade planerat. Utan bara accepterade att det var så. Sköterskorna plåstrade om mig, jag fick en stelkrampspruta och en lapp av läkaren om återbesök på måndag.


Min kära svåger som körde in mig till akuten, hade suttit kvar hela tiden i väntrummet och körde mig hem, där en liten samling oroliga släktingar väntade utanför porten på mig. 


Sedan gick jag upp till min mycket ledsna och chockade familj. Jag kröp upp i soffan med alla barnen och min man och öppnade paketen som hade blivit hemburna. Fantastiska presenter.
Jag åt lite och sedan kollade vi på Mama Mia. Min man tog så väl hand om mig. Tog på mig sockor, stoppade om mig, serverade mig kladdkaka och gav mig smärtlindrade tabletter. 


Mitt kalas blev inte som jag hade tänkt mig. Inte alls. Men det blev ändå bra på något sätt.
För jag fick så mycket kärlek. Så många som ställde upp och erbjöd oss hjälp.
Inte för att jag tvivlade. Jag vet att jag har fantastiska männsikor i mitt liv.
Men det blev så tydligt i går. Så i dag tänker jag på det när det gör ont. På kärleken och på att det var tur att det hände mig och inte någon annan.

Se mig

Att bli sedd.Tänk vad mycket det gör. Att bli sedd. På riktigt.
Att någon finns där. Precis där. Närvarande. För din skull.
Just din skull. Hör dig och ser dig.

Min vän skriver så fint om just det och jag bröjade gråta. Alldeles mycket.
Först visst jag inte varför. Men sedan förstod jag att det är en längtan som alltid finns där inom mig.
Att bli sedd.

Och hur mycket jag kände igen mig i det hon skrev.
Hur man försöker att allid göra rätt och hur tröttsamt det kan vara.
Så hon grät. Och då grät jag med henne. Här vid min dator.

Vi kämpande. Vi är inte ensamma. Vi är tillsammans.
Och vi borde alla få möjligheten att bara vara, nära någon som finns där för just oss.
Som ser, förstår och bekräftar.

Breastfeeding for beginners

Här är en bra film om det viktiga samspelet mellan mor och barn vid amning

I bland gör man bra val

Min vän skrev ett intressant inlägg på sin blogg som inspirerade mig i dag och fick mig att ta ett väligt bra beslut: No worries.

Min son Harry som snart är tre år, har varit hemma i två dagar från förskolan, för att han varit förkyld. Vi har haft det lugnt och mysigt. Men i dag skulle han tillbaka till dagis för att få vara med om sin först lång-utflykt med egen matsäck. Jag såg mycket fram emot det. Troligen mer än Harry.

Dagen började inte bra. Vi försov oss. Inte mycket. Men så där så att man inte hann stanna upp utan var tvungen att hela tiden fortsätta.
Jag satte igång med matsäcken, som Harry genast ville ha. Jag försökte förklara att den skulle han få ha senare och erbjöd honom tusen andra grejer.
Men inget dög och från den stunden blev allt fel. En massa gråt.
Inga kläder, inget dagis,inget inget inget. Bara vara hemma, i soffan och sojakorv NU!

Jag lirkade, jag lockade och tog det lugnt.
Till slut hade jag fått på honom kläder, ytterkläder och fått honom att välja mellan vagn och pulka som färdmeddel till dagis.
Vi var ungefär en halvtimme sena nu.

Min lektion skulle börja om 30 minuter. Så trots att jag inte låtsades om att jag var stressad, så rann svetten sakta längst ryggen. På vägen till dagis, så ångrade sig Harry. Han skulle valt pulkan.
Han storgrät och då bestämde jag mig. Nu ger jag upp.

Nu struntar vi i alla måsten. I dagis, i lektion och allt annat. Det kommer fler utflykter, jag får ta igen min lektion. Jag kan inte lämna min ledsna son. Jag kan inte överge honom idag.
Så vi vände om hem och hade picknick på mattan framför tv.

Nu leker Harry med utklädningskläderna och jag är glad över mitt beslut. Framförallt eftersom jag blivit så ledsen på mig själv den senaste tiden då jag svikit mig själv och mina barn genom att inte agera respektfull när vi har haft konflikter.

Här kan ni läsa min kloka väns blogginlägg.

Barnet ska sitta, inte hänga

Här är en bild från International Höftledsdysplasi institutet som visar vikten av att använda en sele där du kan ha barnet i en sittande ställning och inte hängande i sin gren.
Det finns flera olika bärredskap som du kan bära ditt barn i rätt position med tex Ergo, Beco, Manduca, Patapum och bärsjalar.
Baby Björn rekommenderas alltså inte.

Vi kan vara mycket snällare

Här är en kort film som handlar om hur viktigt det är att vänta med att klippa navelsträngen. 

Det ideala är att klippa navelsträngen när mamman känner att hon och barnet är redo.

Filmen

 "My brain and my heart are my temples; my philosophy is kindness." - Dalai Lama 

Don´t Carpe Diem

Här kommer ett till länktips. Det är en mamma som skriver mycket tänkvärt om föräldrarskap. Om omöjligheten att som småbarnsförälder kunna njuta alla stunder man har med de små barnen. Om hur, oftast äldre damer, talar om för oss att tiden går så fort när man har barn, så ta till vara på varje sekund, Carpe Diem. Att man i dessa stunder precis räknat ut hur långt tid det var kvar tills man nattat barnen och äntligen ska få kunna sätta sig ner i soffan för att vila huvudet.
Don´t Carpe Diem

Länktips

Här kommer ett länktips. Midwifery Today - the heart and science of birth
En väldigt intressant sida där man kan hitta mycket bra att läsa.

Det är det här jag ska göra

Nu är jag snart fullbokad som doula under våren. Jag jobbar inte under sommaren.

Det är jätteroligt att jag får så många förfrågningar.

Jag har svårt att säga nej.

Jag tycker ju att det är så fantstiskt och känner mig så smickrad.

Det är synd att man inte kan försörja sig som doula.

Det hade varit något.

Att påverka sin omgivning, och bli påverkad

Sagogrynet skriver så bra om hur man blir bemött beroende på vad man har för kläder på sig. 
Även när man bara är två år gammal.
Här kan du läsa vad Sagogrynet skriver på sin blogg.

Man kan söka skydd i ett träd om en babian vill äta upp moderkakan.

Vi delar gener med alla däggdjur. Schimpansen är vår närmaste släkting. 

De är 98% genetiskt lika oss.
Men schimpanser klämmer varken navelsträngen eller ger sina barn K-vitaminspruta. Däremot äter vissa schimpanser upp placentan.

Här kommer en till fantastisk film med schimpanser (och babianer).

Kom i kontakt med ditt ap-jag

Ina May säger: "Rember your monkey self knows to do this really well. Your brain isn´t reliable as a guide of how to be during childbirth, but yor monkey self is"

Här är en förlossningsfilm (uppmärksamma den sena avnavlingen) som kanske kan lära oss något om födelse.

Barnmorskan / doulan som är med under förlossningen är barnets mormor.

Min dotter har en önskan

När min dotter ville ha en mobiltelefon så bad jag henne att hitta bra argument till varför hon skulle få en. 

Hon hittade bra anledningar och övertygade oss.

Nu har hon en annan önskan:

Vi påminner henne om att hon redan har tre små syskon, men det verkar inte vara tillräckligt och utan att vi bett om det så försöker hon nu övertyga oss om att uppfylla hennes önskan till hennes 11-årsdag.

Så i lördags gav hon oss en presentation över hennes argument, som hon suttit och knåpat ihop på datorn.

Väldigt bra argument måste jag säga.
Men tyvärr blir det knepigt att uppfylla hennes önskan den här gången (hennes födelsedag är i februari).

Fakta om doulaeffekten

Flera studier visar att en doulas närvaro under förlossningen:

• Tenderar att resultera i kortare förlossningar med färre komplikationer.

• Minskar negativa känslor om ens egen förlossning.

• Minskar behovet av värkstimulerande dropp, sugklocka el. tång och kejsarsnitt.

• Minskar mammans behov av smärtlindring och/eller epidural.

Research visar att föräldrar som får stöd av en doula:

• Känner sig säkrare och mer omhändertagna.

• Kommer fortare igång med amningen.

• Har större självförtroende i föräldrarollen.

• Har mindre risk att drabbas av postpartum depression.

• Lättare att ställa om sig till den nya familjedynamiken.

Källa: DONA International www.dona.org

Störtförlossning

Jag ska vara doula åt en kvinna vars förra förlossning var en så kallad störtförlossning.Så därfär har jag nu läst lite om störtförlossningar.
Här är några sidor som jag hittade.
Mammasidan
Barnmorskan: "Ta det lugnt"
Majbos förlossningsberättelse
Erajjkas förlossningsberättelse


För dig som inte vet vad en störtförlossning är så beskrivs det så här på Nationalencyklopedins hemsida:
störtförlossning, förlossning som sker mycket snabbt, vanligen efter endast ett fåtal kraftiga sammandragningar av livmodern.

Amning är inte så enkelt som man kanske kan tro

Att amma är en konst. För vissa fungerar det utan problem, för andra fungerar det inte alls och för det flesta fungerar det, med problem.

Jag har haft turen att tillhöra den första kategorin. Oftast I alla fall.
Men med ett av barnen hade jag ett snällt bröst och ett dumt bröst.
Det dumma bröstet sprutade ut mjölken alldeles för fort. Så mitt barn inte hann med, han satte i halsen. Han var tvungen att släppa taget, bröstet sprutade som en galen vattenslang. Han blev arg och upprörd och kunde inte ta ett nytt tag. Jag blev svettig och stressad och det gjorde ju saken ännu värre.

Så tillslut blev det så att när vi var ute, så ammade vi på det snälla bröstet och när vi var hemma i lugn och ro och jag kunde pumpa ut det värsta trycket och hinna se de tidiga signalerna, så då kunde vi amma från det dumma bröstet.
Det fungerade för oss och när man är trött så får man vara snäll och välja enkla lösningar.

På amningshjälpen har man listat de 10 vanligaste problemen som kan uppstå när du ammar.
Här kan du läsa om dem.

Välformulerat om Anna Wahlgren

Jag vill egentligen inte förakta eller sätta mig över och påstå mig ha vetat sanningen, för då gör jag mig ju till en självutnämnd expert, precis som hon.

Dessutom sätter jag höga krav på mig själv, när jag dömer henne.

Det vill jag inte. Jag vill vara snäll mot mig själv.

Därför ska jag försöka vara mer ödmjuk och istället ge er två kvinnors tankar om Anna Wahlgren och hennes modiga dotter Felicia Feldt.

Mirandas have: Stöd till Felica Feldt

Katerina Janouch: Anna Wahlgren borde tacka sin modiga dotter

Här kan ni läsa utdrag ur boken Felicia försvann

 

Till dig

Du kan be mig att gå

Men jag lämnar dig aldrig

Jag väntar utanför

Men alltid nära

Du kan skrika åt mig

För jag lyssnar inte då

Jag väntar en stund

Tills lugnet kommer åter

Jag älskar dig mjuk igen

Jag älskar dig alltid

Alldeles mycket

Det går inte att doula en dator

En alldeles perfekt liten flicka föddes i går kväll. Förlossningen gick väldigt bra. Navelsträngen var oerhört kort, så det tog lite tid på slutet och mamman var väldigt trött, men oerhört stark.Det är otroligt vilken kraft kvinnor kan hitta i sig, även när det tror att det inte är möjligt.

På väg hem från förlossnigen föll det vackra snöflingor. Alla sov när jag kom hem (nästan, min man klev omtänksamt upp och tog emot mig). Jag ville väcka dem alla för att visa hur vacker världen är och just nu vit.
Men det gjorde jag så klart inte. Jag duschade i ställer.

Det var svårt att somna. Jag låg och tänkte på vilket mysterium det är att det snart är tre år sedan vår lilla kom till världen. Vad fort det har gått.
Den lilla (som sov brevid mig) och jag vaknade långt innan alla andra i morse.
Vi behövde det.
Vi hade inte setts sedan i går morse. Vi kramades och pratade om hur gårdagen varit. Första dagen på dagis efter en ledighet på tre veckor.

Just nu är jag inte på doula-jour. Men jag är inte doulaledig för det. Jag har en del efter- och en del för-arbete att göra.

I dag (NU!) ska jag åka i väg för att träffa familjen som jag doulade på nyårsafton och efter det ska jag träffa en mamma som önskar en doula till sin förlossning i februari och i morgon ska jag ha ett församtal med en annan mamma som väntar barn i februari.

Om mina inlägg ser märkliga ut, så beror det på min dator (och kanske på mig) som lever sitt eget liv och är hopplöst jobbig att skriva på. Den hoppar runt, byter rader, tar bort det jag skriver och vill inte alls samarbeta. Jag försöker tala om för henne att allt är som det ska vara. Jag finns här. Det är ingen fara. Men det fungerar inte. Jag tror min man som förstår sig på datorer bättre än jag måste hjälpa mig.

Väntan

Jag är fortfarande hemma och väntar. Mammans värkar kommer var åttonde minut, men är väldigt långa.
Medan jag väntar övar jag på Sveriges 25 landskap med dottern, stryker sönernas pärlplattor, lagar mat och läser lite ur The doula book.

Så här står det:

Most mothers progress more rapidly in familiar surroundings, using comfort measures for relaxation learned in advance or suggested by the doula.
During this period mothers have found the following suggestions helpful:

1. Walk as much as possible, because this appers to shorten labor and reduce pain.

2. If the membranes are not ruptured, a warm bath can help you remain more relaxed. However, early in labor a warm bath may slow labor; in late labor a bath may increase dilation. If the membranes are ruptured, a shower is preferable becuse of the risk of infection.

3. Change postions at least every half hour.

4. Drink plenty of liquids (fruit juices, soup) and eat light foods if recommended by your doctor. Urinate frequntly.

Årets första doulauppdrag

I dag är det sista dagen på jullovet och årets första doula-bebis är väg. 
Min första vill säga. 

Förlossningen startade i natt och värkarna kommer nu mellan 6-9 minuter mellan. 
Jag åker till dem när värkarna kommer med ca fyra minuter mellan. 
Så nu går jag bara och väntar på telefonsamtalet.

Grannarna renoverar badrummet. Det låter fruktansvärt. 
Så det ska bli fantastiskt att få komma härifrån och i stället få vara med när en liten människa ska födas.
En sådan gåva.

Anna Wahlgren en het potatis.

Jag har fortfarande doula-jour.

De har gått över med två dagar så barnet kan komma när som helst nu.

Jag ringde i morse för att höra hur statusen var, eftersom jag ska på dansföreställning i kväll (Svansjön) och inte kan svara omedelbart i telefonen. 

Allt var lugnt och längtan är stor.

I förrgår hade jag nytt besöksrekord på bloggen. Det var Anna Wahlgren som lockade.

Hon är en het potatis. Helt klart.

Vissa av avgudar henne och några blir till och med utsedda till hennes lärjungar och andra avskyr henne och förstår inte alls hur någon kan vilja följa hennes metoder. Ni förstår nog var jag står.

Mitt bästa tips är: följ ditt hjärta och behandla ditt barn så som du själv skulle vilja bli behandlad.

Om du vaknar och gråter på natten, vill du då ha en kram och trygg famn eller vill du ligga kvar ensam i din säng? Om du vaknar på natten och behöver gå på toaletten, vill du då få uträtta dina behov eller ligga kvar i sängen tills klockan ringer? 
Vill du bli sedd, hörd och respekterad?

Det värdefulla mensblodet

Så här står det på Dagens Medicins hemsida:


Mensblod ny källa till stamceller

Amerikanska forskare har identifierat en celltyp i livmoderslemhinnan som kan utvecklas till nio olika celltyper, från slående hjärtmuskelceller till bukspottkörtelceller. 

Menstruationsblod kan därmed bli en värdefull källa till stamceller, anser forskarna.

Här kan du läsa hela artikeln.

Twitter

Nu har jag börjat att Twittra. 

Nej. Det var att ta i. 

Kanske skriver jag något, någon enstaka gång,

men mest länkar jag till mina inlägg på bloggen.

Så om du vill veta när det kommer något nytt från mig här så kan du följa mig på Twitter.  

Jag heter doulancecilia även där.

Anna Wahlgren

Anna Wahlgren som skrivit Barnaboken, hängs nu ut i en bok som hennes dotter har skrivit. 

Annas råd till föräldrar har ofta gjort mig mycket upprörd och ledsen. 

För mig har hennes metoder sett ut som om att de vuxna, föräldrarna, ska kunna leva som om de inte hade några barn. 

Barnen ska rätta sig efter våra behov och inte tvärtom. Jag har varit inne på Annas forum och där läst hur man ska lära barnen att bajsa på bestämda tider. Bajsar dem på natten, så får man sätta på dubbla blöjor och absolut inte lyfta upp barnet eller byta på barnet förrän det är morgon, dvs morgon som den vuxna bestämt tiden för. Du ska inte ens byta blöja på ditt nerbajsade barn som har fått öppna sår i rumpan. För barnet ska lära sig att bajsa när det är morgon. Punkt.

Jag har sett videoklipp där Anna visar hur du ska rycka barnvagnen hårt fram och tillbaka över en tröskel och hur du ska buffa barnet i rumpan samtidigt som du trycker på bröstkorgen. Det är vanskligt att ge sådana råd till trötta föräldrar. 

Jag är inte överraskad, som Anna är, över att den här boken har kommit.

Här kan du läsa LitteraturMagazinets recension av boken och

här är kan du läsa vad Aftonbladet skriver.

Fb doulan

Så här skriver Fb doulan, som är en grupp på Facebook:

"När min son var två dagar gammal dök det upp runt 20 gäster, varav 4 barn, i mitt hus. Det var min svärmor som bjudit in för att alla skulle få träffa det nya barnet, jag hade inte blivit tillfrågad. 

Motvilligt släppade jag mig ur sängen, klädde mig och barnet och försökte se glad ut. Min man kom och tog barnet ur min famn. 
"Min mor vill hålla honom", sa han. 
"Jag vill inte att någon annan än du och jag håller honom", väste jag tillbaka. Instinkten sa att det var fel. 
"Han är faktiskte hennes första barnbarn", sa han och la barnet i den äldre kvinnans famn. 

Jag fick ställa mig att fixa te, kaffe och lägga upp tårtorna på fat (åtminstonde hade svärmor haft med det). Det finns bilder på när farmor stolt håller barnet i famnen, och jag råkar stå i bakgrunden. Min blick är fäst på barnet, min ena hand utsträck mot honom, smärtan och längtan i min blick. 

Farmor börjar skicka runt barnet, från den ena famnen till nästa. Min son skriker, men det hörs nästan inte i oväsendet. Jag klagar hos min make, det är ju hans släktingar, men han bara skrattar bort det.
"Låt dem hållas". 
Fel människor vaggar och hyschar på honom. Mina bröst spänner medan jag diskar och jag håller en hand på diskbänken för jag känner mig så svag och trött. Svetten rinner längs min rygg. 

Äntligen blir det kväll och gästerna går! Jag får tillbaka min son. 
Han luktar inte som min son längre, utan en blandning av perfymer och svett och cigarr. Han sover tungt, jag försöker väcka honom för att amma honom, men han orkar inte amma. Jag bytar hans kläder, men doften av andra finns kvar i hans hår och hud. Jag gråter över att den ljuvliga bebisdoften är borta. 
Jag blöder stora klumpar och faller utmattad i sängen bredvid min son. 
Min son sover och sover, och jag likaså. 

Nästa morgon vaknar jag och brinner av feber och spängande röda heta bröst. Barnmorskan tillkallas. Mjölkstockning!! Barnmorskan bannar mig för att jag inte bara legat i sängen och ammat och vilat. Bebisen hade utvecklar gulsot. Barnmorskan hotade med sjukhusinläggning om inte jag blev frisk snabbt, amningen blev bättre och bebisen åt bättre. Så jag fick åka till läkaren och fick antibiotika. Amningen löste sig och vi mådde snart bättre."

Här är FB doulans tips inför besök medan bebisen är nyfödd: 

1. Vänta med besök

2. Bjud bara in de närmsta vänner/släktingar och få i taget.

3. Innan de kommer, bestäm en tid på hur länge de får stanna. En timme kanske? Håll tiden!

4. Ingen utom föräldrar håller bebisen. (Det är barnet som är viktigast här och barnet har inget behov av att bli hållen av någon annan än mamma och pappa!)

5. När barnet vill ha mat så går mamma in på sitt rum och ammar – oavsett så länge det tar!

6. Gästerna ska ta med fika och fixa te/kaffe, dukning och disk! Mamma gör ingenting!

7. Sätt upp en lista på vad ni behöver hjälp med (ex handla, dammsuga, tvätt, laga kvällsmat, gå till lekplatsen med syskon) och uppmuntra alla gäster att göra minst en sak på listan. De vill säkert hjälpa till men det kan vara svårt att fråga om man får hjälpa till och lika svårt att be om hjälp.

8. Om du tror att gästen kommer ta mer energi ifrån dig än de kommer ge dig, så avböj att de kommer. Om det inte går att säga nej (ex svärmor), så kanske du kan passa på att ta en tupplur medan hon kommer och så får pappa och barnet ha visit själva.

9. Kom överens med din partner om vad som gäller!

10. Är gästerna sjuka så får de stanna hemma.

Här är ett av svaren som Fb doulan fick på inlägget ovan:

"Jag har ett tips på hur man kan lösa problemet med att folk vill hålla i barnet, utan att trampa någon på tårna. Har man barnet i sjal när de gästerna som man misstänker kan bli ledsna om man nekar dem får komma så kan man skylla på sjalen. Det är lättare för folk att förstå att man inte vill störa bebisen genom att "krångla" ut den ur sjalen."

Eftersamtal

I går var jag på ett eftersamtal, med mamman som födde på julafton/natten till juldagen och min backup.

Jag och mamman hade setts några gånger innan förlossningen och haft mycket kontakt via mail, sms och telefon. Vi har fått en väldigt fin kontakt och kommit varandra nära. Jag ville verkligen vara med när hon födde sitt barn. 

Så det var ju olyckligt att förlossningen satte i gång på julafton, då jag är doula-ledig. 

Men tur i oturen så har jag en fantastisk backup, som gör att jag kan känna mig helt trygg. 

Jag vet att den födande är i goda händer när hon är med. 

Sådant är enormt viktigt för mig.

Kanske var jag lite disträ på julafton. Jag tänkte mycket på dem, kvinnan och backup:en, men jag kunde ändå vara helt avslappnad och njuta av julafton med mina barn och min man, precis som det var tänkt.

En bra backup är guld värt.

Mitt första inlägg för i år

På nyårsafton fick jag vara doula när det föddes en vacker liten människa. 

Jag åkte hem till paret någon timme efter att jag hade skrivit mitt inlägg här. 

Där hemma hos paret var det varmt och ombonat. Vi hade det bra. Väldigt bra.

Men efter någon timme när det var 2 minuter mellan värkarna beslöt vi oss för att åka till Södra BB, där de först inte hade haft plats men nu kunde ta emot oss. 

Barnmorskan mötte oss och vi fick ett rum (samma rum som jag fött barn i) där vi snabbt gjorde oss hemmastadda i.

Paret jobbade fantastiskt ihop. Vi andades, ljudade, ja:ade, kramades, kysstes (inte jag dock) och masserade. Allt gick så fint och den blivande mamman var så modig och stark. Efter bara någon timme på förlossningen föddes en fin pojke. 

Paret hade gärna velat att han skulle väntat någon timme, så att han föddes första dagen på året, istället för den sista. Man han ville annat.

Jag bor nära sjukhuset, så jag kunde promenera hem. På vägen hem ringde jag min familj som längtade väldigt mycket efter mig (och som flitigt hade skickat mig bilder från deras nyårsafton) och de blev så glada när de hörde att vi kunde fira tolvslaget ihop.

Jag kände mig berusad av det stora jag just hade varit med om och de kändes som om alla de för tidiga fyrverkerierna fanns där för mig. De blixtrade av olika färger ovanför mig och den friska luften fyllde mig och jag hoppsade fram, för glädjen och kärleken i mig fick nästan inte plats.

När jag kom hem var alla barnen vakna, till min stora glädje och min man hade värmt nyårsmaten som smakade fantastiskt. Speciellt crème brulen och dessert vinet.

Ett fantastiskt slut på år 2011 som ger mig kraft och mod inför år 2012.