Barnakuten överfull efter RS-epidemi

Ta råden om att undvika smittan på allvar! 
Undvik att vistas med din lilla bebis på platser där det samlas mycket folk, som affärer eller kaféer. Undvik att träffa andra sjuka barn och var noga med handhygienen.

Här kan du läsa mer.

Kerstin Uvnäs Moberg: ”Ibland är det ett helvete att vara först"

Här är en länk till en artikel från dn.se, om Kerstin Uvnäs forskning om "lugn och ro" hormonet oxytocin. Mycket läsvärt.

Speciellt den här biten:

Oxytocinfrisättningen verkar blockeras av epiduralen.
– Det blir till exempel inte samma fysiologiska respons på hud mot hud-kontakten mellan mamma och barn. Barnets hudtemperatur stiger inte.
Om mamman ammar, kan dock oxytocinfrisättningen successivt öka.

Sömn

Här kommer ett till inlägg om barn och sömn. Det är Anna M som skriver: När det inte riktigt blev som man tänkt sig.

Letar inpiration

Jag sitter och googlar, för att få inspiration till ett företagsnamn.
Då sprang jag på de länkarna (jag googlade på doula).

mammagummans blogg

Nellys blogg

Sagogrynets blogg

Det var ju inte kul att jag inte kunde doula när Nelly var beräknad. Men jag blir glad över att vara omnämnd och önskad/tipsad om och att min blogg sprider sig i cyberspace.

God Jul

Snart går jag på doulajour igen. Men i år är jag ledig över julafton. 
Det här året har gått så fort. Jag har doulat vid 7 förlossningar. 
Jag har varit tvungen att tacka nej till flera stycken, då de har krockat med andra uppdrag eller varit beräknade under sommaren när vi fortfarande bodde på landet.
Det har varit ett oerhört lärorikt år och jag känner mig nu trygg och säker i min doularoll.
Om jag kunde så skulle jag doula mer. För jag tycker att det är så fantastiskt. 

Under mellandagarna så ska jag bestämma företagsnamn. Högst upp på listan ligger för tillfället Amba. Jag skrev om det namnet tidigare. Amba betyder moder på sanskrit. Tyvärr finns det inga domännamn med Amba kvar. Vilket är synd.

I  morgon är sista skoldagen. Vi längtar alla efter detta jullov. Det ska bli underbart att bara få vara tillsammans och ha lata dagar. Vi får se hur mycket jag kommer hinna uppdatera bloggen under lovet. Om det är tyst här, så vet ni var jag är: i soffan med barnen.

Förlossningsfilm

För ett en tid sedan så kollade jag igenom alla mina inlägg som jag hade länkat till en förlossningsfilm.

Det fanns något som återkom i nästan varje inlägg (förutom en filmad förlossning) och det var att jag skrivit att jag inte kunde låta bli att gråta.

Här kommer ännu en film som jag inte kunde låta bli att gråta till. Så fint så man smäller av.

Synen på sömn

Nu ska jag bekänna en sak. Jag älskar att sova intill Harry på nätterna. Han sover mellan mig och min man och har alltid gjort det. Han är 3,5 år.
Det finns inget så rogivande som att somna intill honom. Jag blir glad varje gång jag ska gå och lägga mig och finner honom där i sängen som ett litet knyte.

Nattningar och sovrutiner har sett olika ut för våra barn. Någon har älskat att sova, medan en annan hatat att sova. En vill ha det helt mörkt och dörren stängd. En annan sover alltid med dörren öppen och lampan tänd. En somnar tidigt en annan somnar aldrig. En pratar i sömnen, en annan vill att vi sjunger honom till sömns och kommer alltid in till oss på natten (vi har en madrass på golvet som man kan lägga sig på om man vill sova inne hos oss). En vill inte bli väckt och kan sova hela förmiddagen, en annan vaknar i ottan.

Ja ni hör. Det ser väldigt olika ut. Jag har sett väldigt olika ut under de här tolv åren. Med barnet som inte ville sova och som gallskrek på nätterna, såg jag ut som en zombie. Jag skojar inte.
Jag måste säga att jag känner mig väldigt nöjd över Harrys sovvanor.
Vi ligger intill honom tills hans somnar, han sover hela natten i vår säng och på loven har han sovit lika länge om inte längre än jag. Perfekt.

Här kommer en artikel om synen på sömn.

Julklapp

I dag kom min julklapp till mig själv. Nu ska jag slå in den.

Ina May´s Guide to Childbirth

Så här skriver Potart 2012-02-21:


En oerhört viktig och inspirerande bok!

Den här boken är ett absolut måste för dig som är gravid, har varit gravid och vill förstå "vad som hände", eller för dig som arbetar med gravida kvinnor i förlossningsvård eller mödravård.

Den beskriver utifrån Ina Mays enorma erfarenhet av kvinnor som fött barn i hemmalika miljöer (när kvinnan får föda i fred utan att styras av barnmorskor, läkare och olika PM) vad som faktiskt händer i kvinnokroppen under födandet, hur sinnet/kroppen påverkar varandra, hur yttre påverkan/olika faktorer kan främja eller hindra förloppet.

Du får läsa en mängd inspirerande, positiva födelseberättelser som kommer ge dig styrka och kraft inför ditt barns födsel. 
Boken beskriver tekniker för att påverka födandet utan medicinska interventioner, helt naturligt. 

Den här kunskapen och visheten som Ina May besitter borde komma alla gravida kvinnor till del. Så köp nu, läs och bli inspirerad! Alla gravida, både de som planerar att föda på sjukhus och hemma har nytta av den!
Ina May vann Right Livelihood 2011 i Stockholm, ett pris hon mycket väl förtjänar!

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Boken Ina May´s Guide to Childbirth är fantastisk.

The miracle of birth

”It's not just the making of babies, but the making of mothers that midwives see as the miracle of birth.”

-- Barbara Katz Rothman, Sociologist, Author

En doulas (hektiska) dag

I tisdag var det mycket och jag kom då till insikt att jag har mycket gemensamt med många pensionärer. För jag gillar bäst att bara ha en sak per dag in planerad. -Nej tyvärr, jag kan inte på torsdag, jag är fullbokad då, jag ska nämligen till posten. 


Här är några bilder från min dag som jag kallar kaosdagen:

Morgonpromenad med den frusna hunden

Starta eget kurs i Müncenbryggeriet. Mycket information på kort tid. 

Blir upphämtad efter kursen och åker med den blivande familjen till Sollentuna för att ha en föräldarförberedande träff. 
Där pratar vi om den stundande förlossningen och jag blir bjuden på urgod linsoppa av den blivande mormodern.
Efter träffen får jag skjuts (i snöstormen) till pendeltåget. 

Jag är lite försenad och i stressen tar jag fel pendeltåg och upptäcker det först efter tre stationer. Får kliva av och vänta på nästa pendel (åt rätt håll). 
Nu är jag mycket försenad.
Den nya pendeln kommer men går sönder. Jag ringer till förskolan och talar om att jag är på väg. Den trasiga dörren lagas och jag tröstäter choklad.

Min son kände nog av min stress. För han blev mycket svårhämtad och precis allt jag gjorde var fel. Han ville inte åka pulka, inte gå, inte något. 

Bara ligga mitt på trottoaren bredvid den trafikerade vägen.

Jag fick lägga honom i pulkan och han gallskrek hela vägen hem. 

Jag önskade då att jag hade en skylt med texten: 

Döm ingen förrän du gått en mil i hennes mockasiner.

Snabbrastning av hunden och rusar därefter till affären och handla frukt och mat till familjen (min man är sjuk och ligger nerbäddad med frossa)

Åker till Östermalmstorg för att ha ett "känna in" samtal. Går åt fel håll på Nybrogatan. Upptäcker misstaget på Linnégatan. Vänder om och springer till cafét (utan att halka). Äter middag under samtalet. Träffen kändes bra och jag hoppas att jag får träffa det fina paret igen och visa en mer samlad sida.

Drar vidare till en knipkurs. Kommer en halvtimme försent och rusar svettig in i ett rum med en massa tjejer. Som tur är så hann jag inte fråga något om bäckenbotten och snipp-knip, innan jag fick en känsla av att jag var fel. Dom som var där var på danskurs (hip hop). Knipkursen var i ett mindre rum med madrasser på golvet. 

Tog en långpromenad hem från Östermalm med en vän. 
Det var en fin avslutning på en hektiskt dag.

Men innan läggdags, så rastade jag den ylande hunden.

Metod eller relation

Min vän Tina har åter igen skrivit ett välformulerat inlägg på sin blogg M som i underbar, som du kan ta del av här.

Citat från Ina My GaskinGuide to Childbirth

Confident Birth

Nu finns Susanna Helis braiga bok Föda utan Rädsla även på engelska och heter Confident Birth.

Föris

Är på väg hem från en förlossningsförberedande träff. Vägen är vacker och kall. Det är en bit att gå till tunnelbanan. Det är bra att komma ihåg när förlossningen väl sätter i gång.

"Bra kommunikation med barnmorskan är viktig"

Omvårdnadsprofessor Ingegerd Hildingsson chattade med DN.se:s läsare och här kan du ta del av vad som sades.

Kloka ord från Ina May Gaskin

Dom får inte lämna bebisen i vattnet.

Jag visade den ryska filmen (som jag länkade till i mitt förra inlägg) för familjen i går. 3-åringen visade stort intresse, men blev väldigt oroad under förlossningen i havet och tittade på mig med tårar i ögonen och sa 
-Dom får inte lämna bebisen i vattnet.

Då fick jag trösta och berätta att de skulle de absolut inte göra. Bebisen kommer de ta hand om. Precis som jag gör med dig.

Då undrade han och han också hade fötts i vatten. Jag berättade att han hade fötts i en säng och att han kom ut som en raket, på en enda krystvärk. 
De stora barnen undrade om jag hade varit lika lugn och avslappnad som den ensamma kvinnan i akvariet. -Inte riktigt. Men nästan. Jag har aldrig skrikit men brukar ljuda.

En av mina förlossningar, gick jag så mycket in i min bubbla (satt mjuk, ljudlös, med slutna ögon och tog emot värkarna obemärkt. Jag ville inte prata, för att jag var rädd att tappa koncentrationen eller spräcka bubblan) att barnmorskan blev orolig och tillkallade en läkare. Läkaren var oerhört förstående. Hon kom in i rummet. Såg var jag befann mig och sa -Cecilia, du behöver inte prata, men lyft ett finger om du har det bra. Jag lyfte mitt finger och läkaren gick ut igen.

Förlossning nummer tre på SödraBB, precis innan gick jag gick in i bubblan.

Birth into being - Ryska vattenförlossningar

Har precis sett en annorlunda och otroligt häftig film om ryska vattenförlossningar. Den tilltalade verkligen min hippiesjäl. Det var med lite skräckblandad förtjusning som jag såg på dessa födslar. Det är så olikt från det som är van att se. Men alla medverkandes lugn (även barn och nyfödda) lugnade mig. 

Vilken otrolig skillnad från de svenska sjukhusförlossningarna, där förlossningspersonalen tar över kommandot och den födande kvinnan passivt följer order om att ta i för kung och fosterland när det är dags att krysta (inte alltid så klart, men många gånger). 
En av mammorna i filmen gjorde inte ett enda ljud när hon krystade. Det var knappt det syntes på henne. Barnet bara gled ut där i jätteakvariet. Hon lyfte inte heller upp barnet direkt, utan lät det sakta flyta upp.

Det var så oerhört exotiskt att se "vattenfolket", där barn, vuxna och nyfödda simmade lika naturligt som gång är för oss. Hur barnen slängde sig ut från klippor och lekte med delfiner och hur mammorna födde sina barn i havet.

Ja. En otrolig film som jag varmt kan rekommendera. Jag blev tipsad om filmen i går på Ina Mays föreläsning. Det är så viktigt att vi ser annat än den typiska filmförlossningen, där den födande kvinnan (vars förlossning alltid startar med vattenavgång och omedelbara värkar lika starka som hästsparkar) skrikandes förs in på bår in i förlossningsrummet/sjukhuset och skrikandes föder sitt barn. Ina May menar att med den bilden så är det inte konstigt att kejsarsnitten ökar. Så visa era tonåringar förlossningar som dessa: 

Ugglalala tävling

Just nu så kan man vinna ett plagg från Ugglalala. Här kommer du till tävlingen som du inte får missa. Tävlingen pågår fram till och med söndag.

Typiskt gulligt *varning till alla er med känsliga livmödrar*

Regnbågsbarn, preventivmedel och farlig pussmun

Det verkade fungera att blogga från mobilen. Men tyvärr blev bilderna inte så bra, samt att det blev fel typsnitt (som jag ska försöka ändra).
Men jag tror att det kommer bli både kul och spännande att få ta del av bilder från uppdra osv.

I tisdags doulade jag igen och "mitt" första regnbågsbarn föddes. 
Jag fick ett sms på morgonen att det åkt in till sjukhuset för att se hur långt de hade kommit i förlossningen. Samma morgon skulle min son opereras. Men som det nästan alltid gör med mina doulauppdrag så löste sig allt perfekt.
Jag hann vara med när min son sövdes, opererades och lagom till att han vaknade fick jag ett nytt sms att förlossningen nu var i gång och att jag kunde komma till Danderyds förlossningsavdelning. Mamman var en riktig kämpe och vid halv åtta föddes deras fina lilla barn. Barnmorskan påminde om att om ca 8 veckor så var det dags för återbesök hos ordinarie barnmorska och då kunde de passa på att prata om preventivmedel. Det var ju väldig vänligt råd, men kanske inte så användbart för två kvinnor som lever ihop.

I går var jag på återbesök hos familjen jag doulade för två veckor sedan. Deras lilla son är verkligen söt som socker. Så alldeles perfekt, med fint lent brunt hår och den pussigaste mun jag någonsin sätt. 
Inte alls bra för min livmoder.
Jag sa till mamman att det var tur att min dotter Tyra inte var med, för då skulle jag inte få höra något annat än 
-Snälla snälla mamma, kan jag inte få ett till syskon. Snälla ra.

Ina May Gaskin

Är precis hemkommen från en föreläsning med Ina May Gaskin. Hon är verkligen fantastisk tycker jag. Jag gjorde en massa anteckningar och fick jättemycket inspiration. Jag ska dela den med er. Har du inte läst Ina Mays böcker så kan jag verkligen rekommendera dem. Så oerhört intressanta och dessutom innehåller de fina bilder. Det här inlägget gör jag från telefonen. Mitt första mobil-blogg-inlägg. Jag tänkte försöka fota lite mer från uppdrag och doula relaterade-saker. 
För att lätt kunna lägga upp bilderna här så behövde jag en app. Så det här är ett litet test. Vi får se om det blir bra. Här kommer några bilder från dagen.

Chatt om ofrivillig barnlöshet

DN:s medicinreporter Anna Bratt, författare till:
 "Vänta på barn. Fertilitetshandboken" som kommer ut under våren, chattade med läsarna. Här kan du läsa vad de chattade om.

Vintermörkret.

Här kan du få några tips på hur du ska klara av vintermörkret. 
Väldigt bra för oss som vill ha en bra ursäkt, 
för att kunna få moffa i oss choklad.

Boka doula - var ute i god tid

I dag var jag tvungen att tacka nej till ytterligare ett doulauppdrag. Det är det andra på bara några dagar. Det känns aldrig kul. Om jag kunde skulle jag vilja doula minst några gånger i veckan. Som tur är så vet jag flera bra doulor som jag kan hänvisa till.

Jag börjar bli fullbokad fram till maj. Så för att vara på den säkra sidan så är det bra att vara ute i god tid. Men jag förstår att många skjuter på kontakten med en doula. Man vill vara säker.
Men det är ju dumt om man blir utan en doula, för att alla är fullbokade.

Min intensivaste doulaperiod är nu. Under jul. Så har det varit de senaste två åren. Nu när snön lägger sig, så får jag en varm känsla av alla minnen från de underbara förlossningar som jag har haft lyckan att få vara med på. Ni vet som en doft, som kan föra en tillbaka till en speciell händelse eller en person. Så är det med snö för mig (nu för tiden), snön väcker doula-minnen i mig.

Låt mammorna föda hemma om de vill.

Det borde vara upp till den födande kvinnan att få möjlighet att bestämma om hon ska föda sitt barn hemma eller på sjukhus. 
Det är det inte bara jag som tycker. 
Här kan du läsa en artikel som tar upp detta.

Barnmorskor i Norge

Här är en fin serie, som skildrar barnmorskor i Norge, som jag precis har börjat att följa. Jag kan varmt rekommendera den.

Till programmet.

Drömmen om ett barn

Drömmen om ett barn är universell. Men i Sverige är 500 000 kvinnor och män drabbade av nedsatt fertilitet. Många påbörjar en kamp i det tysta. 
Målet: ett medlemskap i bebisklubben. 
DN Söndags Hanna Mellin är en av dem, men hon har upptäckt fördelarna med att prata om sin resa.

Här kan du läsa hennes artikel.

Könsneutrala kataloger upprör

BR och Toys´r´us har i år skickat ut en könsneutral leksakskatalog inför julhandeln. Hurra tycker jag, men det gillas inte av alla. 

”Fler surrealistiska nyheter från det ockuperade Sverige. Den mest vansinnigt socialistiska, vaksamma, omhändertagande och helt enkelt paranoida samhälle i världen har nått sin bottenpunkt”, skriver John i Dublin på brittiska Daily Mails webbsajt.

Här kan du läsa hela artikeln som Svd publicerade i går.

Mindful parenting hjälp för stressade föräldrar

I dn förra helgen kunde man läsa en artikel om Heidi Andersson som är mindfullnessslärare. Varje morgon när Heidi lämnar barnen så kramar hon dem en extra lång stund för att stärka känslan av närvaro. tre djupa andetag ska kramen vara. Heidi tycker att den långa kramen ger dem en djupare anknytning.

Många föräldrar är så stressade att de har svårt att varva ner med sina barn. Mindful parenting är konsten att hinna njuta av stunden tillsammans. 

Så här kan du göra för att bli mer närvarande:

• När ditt barn berättar något, lyssna fokuserat. Varje gång du märker att tankarna driver i väg, fånga in dem och återgå till att lyssna på barnet.
• Ta tio minuters rast två, tre gånger om dagen och gör listor över varor som behöver köpas, saker som ska göras, personer du ska ringa och andra saker du behöver komma ihåg. Dessa listor är saker som ska göras i framtiden och eftersom du nu har dem nedtecknade behöver de inte inkräkta på tiden du har med dina barn.
• Uppmärksamma det du har framför ögonen. Ditt barns ögon, fingrar, leende. Sjunk in i detta och försök suga i dig varje liten detalj.
• När ditt barn leker, betrakta det på avstånd och beskriv för ditt inre exakt vad hon eller han gör just för ögonblicket.
• Ta för vana att betrakta ditt sovande barn en liten stund varje kväll.
• Notera alla små förändringar hos ditt barn. Hur rösten blir djupare, hur de små knubbiga fingrarna blir längre, smala och mer vuxenlika.
• Minns att den allra största gåva du kan ge ditt barn är dig själv, din tid och din uppmärksamhet.

Ur boken "Mindfulness för föräldrar" av Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg (2009)

Bilden har inget med artikeln att göra

Doulaväskor

Jag har två stycken doulaväskor.
En som jag har med mig när förlossningen startar. Där i har jag tofflor, viktiga papper, matsäck, vattenflaska, massageolja, dextrosol, extra strumpor m.m

Sen har jag en till väska. En liten en som rymmer min mobiltelefon. Den har jag på mig under hela min jourtid. Så att jag snabbt hör (eller känner) när någon ringer eller sms:ar.

Nu har jag gått på jour igen och väskan hänger över min axel, med min nya mobiltelefon i.

Så jag är beredd med andra ord.

Doulade

Jag doulade i går. Det var som vanligt helt fantastiskt. 
Jag håller på att skriva en förlossningsberättelse och om jag får för mamman och pappan så kommer jag att lägga upp den här.

Det var nämligen en väldigt fin förlossning men med ett lite annorlunda förlopp.

Förlossningen ägde rum på Södra-BB i samma rum som jag doulade för allra första gången.

Ammande staty

YoDo eller Amba

Jag håller fortfarande på att klura på ett bra företagsnamn. Just nu har jag två stycken på listan:

YoDo Den Yogande Doulan. Namnen kanske påminner för mycket om Judo?

Amba. Amba är sanksrit och betyder moder. Namnet får min man att tänka på Amöba och det känns ju inte så bra.

Vad tycker du om de två olika förslagen?

Gudinnan Amba på sin tiger. Amba har åtta armar. Det skulle jag också behöva. Både när jag yogar och när jag doular.

Mariaskolan har verkligen många trappor.

Sitter nu i en korridor på Mariaskolan. I dag har det varit lugnt, på insulinkänningsfronten. Skönt. 
För förra veckan var dramatisk. Med flera stycken känningar. 
Vid ett tillfälle, när jag lämnade lillebror på dagis så fick jag ett samtal där där man berättade att Svante sjönk i blodsockret och låg väldigt lågt. Dessa känningar är inte riktigt som vanliga insulinkänningar, utan är mycket segare att häva. Så jag bad honom att ta tre dextrosol (utan att låta för panikslagen i rösten) och sedan skynda sig till skolans sjuksyster.

Dagisbarnet ville så klart inte bli lämnad. Efter mycket trixande och några tårar (barnets) så kunde jag tillslut gå. Jag cyklade mitt snabbaste till skolan och rusade in till skolsystern. Men ingen fanns där. Jag frågade några tjejer som satt utanför och de sa bara att de hade gått ditåt. Jag rusar runt. Trappa upp och trappa ner. Igenom korridorer. Men kunde inte hitta dem. Jag fick inte tag på dem på något telefonnummer. Jag antog att de hade åkt in till akuten. För det är det vi måste göra om Svante tuppar av. Jag engagerar flera lärare som hjälper mig i jakten. Till slut ser jag dem. Svante och skolsystern. De kommer gåendes, i lugn takt. De ser glada ut. De hade gått ner till matsalen (jag hade tittat där). Svante hade fått smörgåsar och mjölk och han hade förklarat för skolsystern hur sändaren var fäst i magen och hur mätaren fungerar. De hade haft en trevlig stund. Så kul för dem. Själv skakade jag och svettades så mycket att jag knappt kunde ta blodprov på Svante.

Alla dagar har inte varit så dramatiska. Men nästan. Vid ett tillfälle fick barnen insulinkänning samtidigt. Men på varsin sida av den enorma skolbyggnaden. Då hade jag önskat att jag kunde klonat mig själv.

Inget av barnen har svimmat. Utan vi har snabbt lyckats häva känningarna. Så jag känner mig nöjd. Dessutom har det varit trevligt att få vara i skolan och verkligen se hur skoldagarna ser ut.
Även om min dotter inte är så himlans glad över att jag förföljer henne, som hon uttrycker det, så tycker jag att det känns som om vår anknytning har stärkts av att vi varit så mycket tillsammans.
Det behövs. Hon har det inte lätt just nu. Allt som har med hennes sjukdom att göra, men även hormoner och livet i sig. Så att stärka anknytningen är precis det som behövs. Så jag ska verkligen göra mitt yttersta den här veckan med att inte vara pinsam. Men det är faktiskt väldigt svårt. Dels för att jag inte riktigt kan förstå eller veta vad som uppfattas som pinsamt, men även för att jag måste hämma mig själv så mycket. Jag är en pinsam person helt enkelt. En som inte kan stå emot sina impulser, låta bli att skratta högt, dansa när det spelas en bra låt, spela fotboll när det finns en fotbollsplan, skoja, busa, låta, leva. Men jag ska försöka. Det har jag lovat. 

Nu ska jag kolla blodsocker på barnen. Sedan måste jag rusa hem för att hämta en ny sändare, eftersom den som Svante har i magen nyss lossnade på grund av att Harry drog i den i går. Aj.

Doulajour och resurs/övervakare.

Mina två äldsta barn har diabetes typ 1 och i förra veckan så ändrade vi på deras medicinering. De har fått en sändare, som sitter med en nål i magen, och som visar blodsockret kontinuerligt (nu har jag lärt mig hur man fäster fast en sådan i magen).  Det har varit en hektiskt tid, då vi har besökt sjukhuset mycket, jag har varit med dem i skolan på heltid, för att kolla deras blodsocker varannan timme, ta blodprover för att se att de inte har ketoner, häva insulinkänningar och försöka att inte vara pinsam (framförallt inte ställa mig i matsalen och dansa folkdans).

Jag har lyckats rätt så bra. Kanske inte med det där sista. Men med det andra. Men jag har varit oerhört stressad och orolig.

Utöver allt det här, så har jag haft doulajour och varit backup doula. Men har inte behövt rycka ut (ännu). En av mammorna (som jag varit backup åt) är inne på sjukhuset nu och det kan vara så att doulan som är med henne behöver mig som avbytare om det drar ut på tiden. Så jag har min doulaväska beredd i hallen.

Nästa vecka kommer jag åter igen att vara med barnen i skolan. Min dotter är inte så himla road över det. Men som tur är så tycker min son att det är desto roligare. Han bryr sig inte när jag säger åt de andra eleverna att inte väga på stolen, när jag hjälper dem med matten eller när jag dansar Gangnam Style på skolgården. Så det gäller att passa på. 

Förhoppningsvis så kan jag få tillgång till en dator nästa vecka så att jag kan uppdatera på bloggen lite. Om inte så vet ni vad jag är och vad jag gör. 
Ha en fin helg.

Brist på bröstmjölk i Borås!

Har du nyss fött och har bröstmjölk över, dela gärna med dig. Varje droppe behövs! 
Läs mer här.

Instruktörsutbildning

Det gäller att inte slappa till sig. Därför påbörjar jag nu omedelbart en ny utbildning. En instruktörsutbildning inom Föda utan rädsla. 

Så i dag har jag varit på biblioteket och lånat en bunt med böcker som jag nu måste plöja mig igenom. Mycket spännande.

Yogakärlek

Det har varit tyst i från mig ett tag och det beror på att jag har haft slutspurten på min yogautbildning. Nu är hemtentan inlämnad, alla proven klara och i lördags hade jag min examensfilmning. Jag fick mycket väl godkänt. 
Så nu är jag klar. Jag är Viryayoga och gravidyoga -lärare. Hurra.

I dag när jag cyklade efter dagislämning så fylldes jag av kärlek till min yoga igen. Underbara känsla.
Under hösten har yogan blivit så mycket måsten. Jag har varit tvungen att träna flera dagar i veckan och jag har då inte kunnat ta till mig yogan som det borde vara. Utan jag har rannsakat läraren. Sparat på bra saker som hen har sagt. Jag har bara fokuserat på flöden och biomekanik. 
Men nu, i dag, kom lusten och kärleken tillbaka.
I går hade vi avslutning och det var både härligt och sorgligt på samma gång.
Härligt, för att nu kan jag landa och sorgligt för att det har varit så fantastiskt kul. Jag hade kunnat fortsatt ett år till. Minst. Jag har fått så goda vänner. Som jag kommer att fortsätta att träffa, men det kommer aldrig bli i den bubbla som vi har varit i och det nog det som jag sörjer.

Men nu så har jag bokat in mig på en vidareutbildning, som kommer att gå av stapeln i vår. Så att jag har något att se fram emot.

Nu går jag även på doulajour. Det har jag saknat och sett fram emot, så tiden framöver kommer att bli i doulans tecken. 
Jag kommer även att gå "Den nya profylaxen"-instruktörsutbildning. 
Så nu lägger jag undan Yoga Sutras och Bhagavad Gita och fördjupar mig istället i stresshantering och förlossningsböcker m.m

Från en, till två, till tre

Freedom for birth

För några dagar sedan skrev jag om en filmvisning som skulle hållas i Årsta. Här är en länk till ett inlägg som en av deltagarna av filmvisningen har skrivit.