Mariaskolan har verkligen många trappor.

Sitter nu i en korridor på Mariaskolan. I dag har det varit lugnt, på insulinkänningsfronten. Skönt. 
För förra veckan var dramatisk. Med flera stycken känningar. 
Vid ett tillfälle, när jag lämnade lillebror på dagis så fick jag ett samtal där där man berättade att Svante sjönk i blodsockret och låg väldigt lågt. Dessa känningar är inte riktigt som vanliga insulinkänningar, utan är mycket segare att häva. Så jag bad honom att ta tre dextrosol (utan att låta för panikslagen i rösten) och sedan skynda sig till skolans sjuksyster.

Dagisbarnet ville så klart inte bli lämnad. Efter mycket trixande och några tårar (barnets) så kunde jag tillslut gå. Jag cyklade mitt snabbaste till skolan och rusade in till skolsystern. Men ingen fanns där. Jag frågade några tjejer som satt utanför och de sa bara att de hade gått ditåt. Jag rusar runt. Trappa upp och trappa ner. Igenom korridorer. Men kunde inte hitta dem. Jag fick inte tag på dem på något telefonnummer. Jag antog att de hade åkt in till akuten. För det är det vi måste göra om Svante tuppar av. Jag engagerar flera lärare som hjälper mig i jakten. Till slut ser jag dem. Svante och skolsystern. De kommer gåendes, i lugn takt. De ser glada ut. De hade gått ner till matsalen (jag hade tittat där). Svante hade fått smörgåsar och mjölk och han hade förklarat för skolsystern hur sändaren var fäst i magen och hur mätaren fungerar. De hade haft en trevlig stund. Så kul för dem. Själv skakade jag och svettades så mycket att jag knappt kunde ta blodprov på Svante.

Alla dagar har inte varit så dramatiska. Men nästan. Vid ett tillfälle fick barnen insulinkänning samtidigt. Men på varsin sida av den enorma skolbyggnaden. Då hade jag önskat att jag kunde klonat mig själv.

Inget av barnen har svimmat. Utan vi har snabbt lyckats häva känningarna. Så jag känner mig nöjd. Dessutom har det varit trevligt att få vara i skolan och verkligen se hur skoldagarna ser ut.
Även om min dotter inte är så himlans glad över att jag förföljer henne, som hon uttrycker det, så tycker jag att det känns som om vår anknytning har stärkts av att vi varit så mycket tillsammans.
Det behövs. Hon har det inte lätt just nu. Allt som har med hennes sjukdom att göra, men även hormoner och livet i sig. Så att stärka anknytningen är precis det som behövs. Så jag ska verkligen göra mitt yttersta den här veckan med att inte vara pinsam. Men det är faktiskt väldigt svårt. Dels för att jag inte riktigt kan förstå eller veta vad som uppfattas som pinsamt, men även för att jag måste hämma mig själv så mycket. Jag är en pinsam person helt enkelt. En som inte kan stå emot sina impulser, låta bli att skratta högt, dansa när det spelas en bra låt, spela fotboll när det finns en fotbollsplan, skoja, busa, låta, leva. Men jag ska försöka. Det har jag lovat. 

Nu ska jag kolla blodsocker på barnen. Sedan måste jag rusa hem för att hämta en ny sändare, eftersom den som Svante har i magen nyss lossnade på grund av att Harry drog i den i går. Aj.