Vid 42+4 dagar kom hon till slut, Emilou.
Visserligen efter många veckors väntan men vi hade mått bra. Vi hann med två överburenhetskontroller som också visade att allt var toppen och att jag faktiskt var öppen 4-5 cm, livmodertappen var utplånadoch mjuk. Nu gjorde det inte mig tokglad, då min största rädsla var att just inte hinna få vara med om den egna förlossningen då det tidigare gått väldigt fort.
Barnen var hos farmor, och vi såg fram emot te i trädgården och att få sova i den egna sängen... och det var underbart. Vi njöt av det vildvuxna och dofterna, och fick på nytt bilderna av filten under äppelträden och barnens spring. Och sedan duschade jag länge innan jag föll i säng, min säng. Klockan var nog 00.45.
01.45 lyckades jag väcka mig själv ur en dimma av svår smärta. Jag förstod inte vad det var. Det var överallt. Helt ogripbart och fruktansvärt jobbigt. Jag krampade. Insåg att jag behövde andas. Greppade plötsligt vad som var på gång och lyckades vakna och väcka min man.
Det tog nog tio minuter för mig att få på mig kläder och ta mig ner för trapporna. Värkarna var extremt svåra men jag kände hur jag nu fick koll på dem. Visste var de var och varför, men jag svor. Inte rytande och vansinnigt mer som ett sammanbitet väsande, och som om de enda beskrivande ord jag kommit i kontakt med var - faaaaaan... saaaaaataaaaaan vad ooont...
Jag var närvarande hela tiden. Jag hade koll på trafiken samtidigt som jag räknade ner sekunderna jag behövde för att hinna fram. Allt gick i slowmotion och ändå var vi framme vid entrén 02.10.
02.15 kom vi in på ett rum och min man var tydlig med att informera om att det kommer gå fort...
Jag tog ett par täta värkar hängande över sängen medan bm skummade journalen. Fick snart hjälp med att ta av kläderna och fick ett bra grepp om lustgasen. Denna gång var jag så förberedd på hur denna skulle fungera att jag på egen hand kunde reglera, och jag kände ingen berusning över huvud taget.
Bm undersökte mig och jag var fullt öppen. Hon undrade om det inte tryckte på? Men jag hade precis landat i stormens öga. Jag orkade inte/ville inte svara henne, men jag kände med hela kroppen hur jag väntade. Det kom in två personer till och de ville att jag skulle lägga mig i sängen. Jag förstod inte varför eller hur det skulle gå till men lyckades komma upp och lägga mig på sidan.
Så kom kraften. Krystvärken var enorm. Jag kände huvudet komma ut och hade kraft över att få hela kroppen att glida igenom efter att ha hämtat ny luft. Klockan var 02.33. Emilou var här. 5050 g, 53 cm lång, 36 cm om huvudet och apgar 10 10 10. Moderkakan kom 02.47 och jag fick sys två stygn.
Det finns så mycket känslor som saknar ord. Obeskrivlig smärta och oändlig lättnad... och kärlek.
/Sofia
Visserligen efter många veckors väntan men vi hade mått bra. Vi hann med två överburenhetskontroller som också visade att allt var toppen och att jag faktiskt var öppen 4-5 cm, livmodertappen var utplånadoch mjuk. Nu gjorde det inte mig tokglad, då min största rädsla var att just inte hinna få vara med om den egna förlossningen då det tidigare gått väldigt fort.
Vi hade hängt oss kvar i Ystad under två dagar, där vi gjorde kontrollerna, men blev hemskickade på torsdagskvällen då jag inte hade några värkar. Jag var skitsur, och vi visste att om vi åker ifrån Ystad kommer vi inte hinna åka dit för att föda. Jag kände mig på något sätt lugn ändå. Vi hade varit där på nåder, det kändes som att vi var tvungna att visa resultat. Vi hade gråtit och skrattat, träffat underbara bm:or och riktiga idioter...
Barnen var hos farmor, och vi såg fram emot te i trädgården och att få sova i den egna sängen... och det var underbart. Vi njöt av det vildvuxna och dofterna, och fick på nytt bilderna av filten under äppelträden och barnens spring. Och sedan duschade jag länge innan jag föll i säng, min säng. Klockan var nog 00.45.
01.45 lyckades jag väcka mig själv ur en dimma av svår smärta. Jag förstod inte vad det var. Det var överallt. Helt ogripbart och fruktansvärt jobbigt. Jag krampade. Insåg att jag behövde andas. Greppade plötsligt vad som var på gång och lyckades vakna och väcka min man.
Det tog nog tio minuter för mig att få på mig kläder och ta mig ner för trapporna. Värkarna var extremt svåra men jag kände hur jag nu fick koll på dem. Visste var de var och varför, men jag svor. Inte rytande och vansinnigt mer som ett sammanbitet väsande, och som om de enda beskrivande ord jag kommit i kontakt med var - faaaaaan... saaaaaataaaaaan vad ooont...
Jag var närvarande hela tiden. Jag hade koll på trafiken samtidigt som jag räknade ner sekunderna jag behövde för att hinna fram. Allt gick i slowmotion och ändå var vi framme vid entrén 02.10.
02.15 kom vi in på ett rum och min man var tydlig med att informera om att det kommer gå fort...
Jag tog ett par täta värkar hängande över sängen medan bm skummade journalen. Fick snart hjälp med att ta av kläderna och fick ett bra grepp om lustgasen. Denna gång var jag så förberedd på hur denna skulle fungera att jag på egen hand kunde reglera, och jag kände ingen berusning över huvud taget.
Bm undersökte mig och jag var fullt öppen. Hon undrade om det inte tryckte på? Men jag hade precis landat i stormens öga. Jag orkade inte/ville inte svara henne, men jag kände med hela kroppen hur jag väntade. Det kom in två personer till och de ville att jag skulle lägga mig i sängen. Jag förstod inte varför eller hur det skulle gå till men lyckades komma upp och lägga mig på sidan.
Så kom kraften. Krystvärken var enorm. Jag kände huvudet komma ut och hade kraft över att få hela kroppen att glida igenom efter att ha hämtat ny luft. Klockan var 02.33. Emilou var här. 5050 g, 53 cm lång, 36 cm om huvudet och apgar 10 10 10. Moderkakan kom 02.47 och jag fick sys två stygn.
Det finns så mycket känslor som saknar ord. Obeskrivlig smärta och oändlig lättnad... och kärlek.
/Sofia
Det jag helst velat var att få föda hemma. Det hade kunnat ge mig det lugn som behövs inför en förlossning, särskilt när det går så här fort. Det gick inte att lösa, varken ekonomisk eller praktiskt. Jag hade gärna också velat ha en doula vid min sida, men jag var tämligen säker på att hon inte skulle hinna fram. Så jag förberedde mig hela graviditeten på att kunna föda själv, var som helst och med vem som helst. Med två barn sedan tidigare som också kommit rasande fort (med första blev jag hämtad med ambulans och med andra var vi inne i tid men när det drog igång hann de nästan inte bädda sängen jag skulle upp i) försökte vi bita oss kvar i Ystad några dagar... men blev ju hemskickade. Det gick ju bra. Den finaste och största bebisen tajmade med minsta möjliga marginal en riktigt fin upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar