Klockan 21.10 på tisdagen hade jag borstat tänderna och lagt mig för kvällen. Johan kom in och masserade mina smalben (det får mig att somna som en stock, annars brukar jag ligga och vrida och vända mig ett bra tag). Plötsligt när jag låg där fick jag, vad jag trodde var, en hård spark av bebisen nedåt, med ett ljudligt (inne i min skalle iaf, Johan hörde ingenting) -pang! Jag insåg ganska på en gång att det nog inte var en spark. När det sen började rinna vatten mellan benen sa jag till Johan att nu har vattnet gått. (Det hände aldrig under Elsies förlossning, de tog hål på den nån gång under alltihopa och jag minns det ej, så det var en ny upplevelse.) Å hej vad det gick! Det forsade vatten ur mig! Så upplevde jag det iaf. Efter detta ringde vi Södra BB där jag gått på mödravård och även skulle föda hos. När Elsie föddes flyttades vi tyvärr snabbt ner till stora förlossningen eftersom hennes hjärtljud var för snabba och vid komplikationer får man inte föda på Södra BB. Så jag hoppades innerligt att inget sånt skulle ske. Jag hade längtat efter att få föda på Södra BB ända sen sist.
På SBB svarar Min BM, Lena och glatt och fnissigt och nervöst berättar jag att vattnet har gått. Vi pratar en stund och jag får instruktioner om att invänta värkar. Om dessa inte kommer inom 2 timmar skulle jag ringa igen.
Vi väntar. 21.33 kommer första värken och sen har jag värkar en gång i kvarten i nån timme, sen oftare men mycket oregelbundet. Olika långa, olika långt emellan. Jag jobbar med andningen, det går bra. Vi sätter på TENS:en, den börjar verka efter ett tag och fungerar mycket bra tycker jag. Vi ringer min mamma som kommer och sover på en tältsäng i vardagsrummet. Jobbar med andning, avslappning... Johan ringer Södra BB igen efter ett par timmar när jag börjar känna att det blir jobbigare och jobbigare. Jag vill hinna dit innan jag inte kan gå emellan värkarna. Vi kan inte kommer in då, eftersom två förstföderskor föder just nu. Men så snart de fött, så är vi välkomna. BM (inte min, en annan) frågar om jag klarar en stund till hemma, och jag säger Ja. Jag vill så gärna komma till dem och föda. Vi ombeds ringa om en halvtimme igen. Johan ringer en gång i halvtimme fram till klockan 00.30. Förstföderskorna har inte fött. Vi kan inte komma till dem. Jag håller på att krevera. BM säger, tyvärr, jag måste hitta en annan plats åt er. 'Jaha, nu blir det stora förlossningen på SöS igen' tänker jag besviket och flåsar vidare. Höjer vibrationen på TENS:en. 'Andas. Slappna av.' Klockan 01 ringer hon och jag hör på Johans röst att nyheterna inte kommer att vara goda. När han lägger på och berättar får jag fullständig panik. Han säger att de har hittat en plats åt oss. I Södertälje. Jag skriker! NEJ! De får komma hit och förlösa mig! Vi åker in till SöS ändå! Vi bor 1 1/2 minut från SöS, GÅNGVÄG! Jag kan inte behöva åka 40 minuter med taxi för att föda mitt barn!!!!
Men det finns inget att göra. Johan flänger runt, packar det sista, ringer taxi, får på mig kläder. Jag vaggar ner, i byxor dränkta i fostervatten med en handduk instoppad mellan benen. Jag lägger mig i baksätet på taxin och försöker slappna av och andas. Vi åker. Jag får panik ibland och skriker till, men lyckas hålla mig relativt lugn de 40 (!) minuterna till Södertälje Sjukhus. Johan har sagt efteråt att han var otroligt imponerad av mig i taxin. Ihopkrupen i starka smärtsamma värkar åker vi bort från den absolut närmaste platsen att föda när jag är på gränsen av vad jag klarar av. (Nu i efterhand, när jag skriver detta har jag en stor klump i halsen, känner jag plötsligt att jag inte har bearbetat den besvikelse som detta trots allt var.)
Väl framme möts vi av BM, USK och BMStudent. Jag leds förtvivlad in i ett rum och när jag ser den sterila miljön och den smala sängen grips jag av panik och gråter hejdlöst. Jag vill inte föda där. Jag vill inte ligga där. Men jag har ingen val. Värkarna är smärtsamma och jag måste ligga på sidan. Vi skrivs in 01.42. Jag är öppen 10 cm, men Helges huvud har inte kommit ner ordentligt. Värkarna är fortfarande oregelbundna, jag ombeds stå på knä. De vill att jag ska prova lustgas, men jag gillar det inte (inte denna gången heller) och slutar försöka och koncentrerar mig på min andning och avslappning. Johan påminner, lugnar. Jag säger att det blir inga fler barn, det här orkar jag inte göra om (jag vet att det är en lögn redan då, men det var skönt att säga). Några panikvågor kommer över mig då och då, jag tappat fokus och skriker. Blir uppfångad av Johan, leds in i lugn. Griper krampaktigt tag i USK:en Lena, som jag gillar på en gång. Hon och Johan är mina bojar. Hon talar mjukt och varmt.
BM föreslår en EDA. Jag undrar förvirrat om inte det är försent, jag är ju öppen 10 cm? Dessutom vill jag inte ha nån (jävla) EDA, det står i mina papper, jag vill ha Spinal, om något (helst inget). Jag säger OK, vi tar Spinal. Jag är i såna smärtor att jag bara vill få bort dem. Kosta vad det kosta vill.
Narkosläkaren kommer ganska snabbt. Jag blir rädd. Förra gången de la EDA var otroligt jobbigt. Jag hade värkar och fick inte röra mig, eftersom att man är i ryggraden och sticker är jag rädd att jag ska röra mig och läkaren sticka fel och invalidisera mig. Ja, jag är medveten om att det kanske är lite överdrivet, men skräcken är densamma. Han börjar sticka. Jag har massiva värkar, som nu gått in i ett nytt stadie. De är som kraftfulla vågar som trycker nedåt. Hela min kropp arbetar, helt utan att jag egentligen gör något. Efter en halvtimme utan han lyckas få till det avbryter jag det. Jag tar hellre smärtan än den olidliga väntan och tvånget att ligga still. Nu är värkarna bara såna 'kraftvågor'. Jag följer med och trycker ner. Jag står ett tag mot gå-stol, trycker och trycker ner bebisen (och ut en del annat som jag inte behöver specificera med risk att någon lättäcklad läser). Sen ner på sidan, som visar sig vara den bästa positionen, då mina ben är svaga känns som gele. Jag får lite värkstimulerad, för BM tycker värkarna är för oregelbundna (tror jag).
04.00 står det i journalen att jag får krystvärkar. Jag tror att jag hade en del innan, men det var då de bad mig lägga mig på rygg och ta tag i mina ben. "Jag vill inte föda på rygg" gråter jag! USK:en Lena viskar mjukt att du är så trött i benen, det här blir nog bäst. Och jag känner okej, nu trycker jag ut h*n. Liggandes, ståendes, flygandes, what ever, nu får det vara nog. Jag krystar. För allt vad tygen håller. Om och om igen, för varje värk, tre krystningar. Vila lite (typ 1 sekund) sen nästa värk. De säger att de ser huvudet. Jag ser ljuset. Jag fokuserar. Jag tar all min kraft, alla mina känslor, hela min själ och krystar. Jag vet inte exakt hur man ska göra, men med lite instruktioner och små justeringar verkar jag hitta rätt. Men han kommer inte ut. BM hämtar en annan BM som ska lägga yttre press. Hon ser snäll ut. Hon säger att det hon ska göra kommer göra lite ont och ber om ursäkt i förhand. Jag tycker om henne. Och så trycker jag. Och hon. Men oj! hör jag. Hon slutar trycka. Allt som behövdes var en lätt liten knuff, det hann inte ens göra ont när hon tryckte. Hon ler och går. Nu är det nästan klart, huvudet är halvt ute! Jag ombeds flåsa, fastän allt jag vill är att trycka ut resten. Sen får jag trycka. En gång. Huvud. En gång till. Axel. Och sen... sploorooorp... så glider en liten människa ut ur mig. I ett trollslag blev rummet okej igen. Jag mådde bra igen. De lyfter upp pojken, först på mitt bröst, sen en snabbis upp i luften och vi bekräftar att det är just det, en pojke.
Det här låter fånig, men jag svär att rummet ändrade färg när han väl var ute. Det blev... ljusare.
Sen var det moderkaka som skulle ut, och det gick fort denna gång. Vi fick titta på den. Den var grå och röd och ådrig. Rolig. Ja. Vacker. Nja. Häftig. Ja! De syddes några stygn, men den här gången bara några få och det gick fort. Dessutom låg Helge på mitt bröst så det var okej med allt det där andra. Det värsta var ju över nu. Det bästa har ju börjat.
På SBB svarar Min BM, Lena och glatt och fnissigt och nervöst berättar jag att vattnet har gått. Vi pratar en stund och jag får instruktioner om att invänta värkar. Om dessa inte kommer inom 2 timmar skulle jag ringa igen.
Vi väntar. 21.33 kommer första värken och sen har jag värkar en gång i kvarten i nån timme, sen oftare men mycket oregelbundet. Olika långa, olika långt emellan. Jag jobbar med andningen, det går bra. Vi sätter på TENS:en, den börjar verka efter ett tag och fungerar mycket bra tycker jag. Vi ringer min mamma som kommer och sover på en tältsäng i vardagsrummet. Jobbar med andning, avslappning... Johan ringer Södra BB igen efter ett par timmar när jag börjar känna att det blir jobbigare och jobbigare. Jag vill hinna dit innan jag inte kan gå emellan värkarna. Vi kan inte kommer in då, eftersom två förstföderskor föder just nu. Men så snart de fött, så är vi välkomna. BM (inte min, en annan) frågar om jag klarar en stund till hemma, och jag säger Ja. Jag vill så gärna komma till dem och föda. Vi ombeds ringa om en halvtimme igen. Johan ringer en gång i halvtimme fram till klockan 00.30. Förstföderskorna har inte fött. Vi kan inte komma till dem. Jag håller på att krevera. BM säger, tyvärr, jag måste hitta en annan plats åt er. 'Jaha, nu blir det stora förlossningen på SöS igen' tänker jag besviket och flåsar vidare. Höjer vibrationen på TENS:en. 'Andas. Slappna av.' Klockan 01 ringer hon och jag hör på Johans röst att nyheterna inte kommer att vara goda. När han lägger på och berättar får jag fullständig panik. Han säger att de har hittat en plats åt oss. I Södertälje. Jag skriker! NEJ! De får komma hit och förlösa mig! Vi åker in till SöS ändå! Vi bor 1 1/2 minut från SöS, GÅNGVÄG! Jag kan inte behöva åka 40 minuter med taxi för att föda mitt barn!!!!
Men det finns inget att göra. Johan flänger runt, packar det sista, ringer taxi, får på mig kläder. Jag vaggar ner, i byxor dränkta i fostervatten med en handduk instoppad mellan benen. Jag lägger mig i baksätet på taxin och försöker slappna av och andas. Vi åker. Jag får panik ibland och skriker till, men lyckas hålla mig relativt lugn de 40 (!) minuterna till Södertälje Sjukhus. Johan har sagt efteråt att han var otroligt imponerad av mig i taxin. Ihopkrupen i starka smärtsamma värkar åker vi bort från den absolut närmaste platsen att föda när jag är på gränsen av vad jag klarar av. (Nu i efterhand, när jag skriver detta har jag en stor klump i halsen, känner jag plötsligt att jag inte har bearbetat den besvikelse som detta trots allt var.)
Väl framme möts vi av BM, USK och BMStudent. Jag leds förtvivlad in i ett rum och när jag ser den sterila miljön och den smala sängen grips jag av panik och gråter hejdlöst. Jag vill inte föda där. Jag vill inte ligga där. Men jag har ingen val. Värkarna är smärtsamma och jag måste ligga på sidan. Vi skrivs in 01.42. Jag är öppen 10 cm, men Helges huvud har inte kommit ner ordentligt. Värkarna är fortfarande oregelbundna, jag ombeds stå på knä. De vill att jag ska prova lustgas, men jag gillar det inte (inte denna gången heller) och slutar försöka och koncentrerar mig på min andning och avslappning. Johan påminner, lugnar. Jag säger att det blir inga fler barn, det här orkar jag inte göra om (jag vet att det är en lögn redan då, men det var skönt att säga). Några panikvågor kommer över mig då och då, jag tappat fokus och skriker. Blir uppfångad av Johan, leds in i lugn. Griper krampaktigt tag i USK:en Lena, som jag gillar på en gång. Hon och Johan är mina bojar. Hon talar mjukt och varmt.
BM föreslår en EDA. Jag undrar förvirrat om inte det är försent, jag är ju öppen 10 cm? Dessutom vill jag inte ha nån (jävla) EDA, det står i mina papper, jag vill ha Spinal, om något (helst inget). Jag säger OK, vi tar Spinal. Jag är i såna smärtor att jag bara vill få bort dem. Kosta vad det kosta vill.
Narkosläkaren kommer ganska snabbt. Jag blir rädd. Förra gången de la EDA var otroligt jobbigt. Jag hade värkar och fick inte röra mig, eftersom att man är i ryggraden och sticker är jag rädd att jag ska röra mig och läkaren sticka fel och invalidisera mig. Ja, jag är medveten om att det kanske är lite överdrivet, men skräcken är densamma. Han börjar sticka. Jag har massiva värkar, som nu gått in i ett nytt stadie. De är som kraftfulla vågar som trycker nedåt. Hela min kropp arbetar, helt utan att jag egentligen gör något. Efter en halvtimme utan han lyckas få till det avbryter jag det. Jag tar hellre smärtan än den olidliga väntan och tvånget att ligga still. Nu är värkarna bara såna 'kraftvågor'. Jag följer med och trycker ner. Jag står ett tag mot gå-stol, trycker och trycker ner bebisen (och ut en del annat som jag inte behöver specificera med risk att någon lättäcklad läser). Sen ner på sidan, som visar sig vara den bästa positionen, då mina ben är svaga känns som gele. Jag får lite värkstimulerad, för BM tycker värkarna är för oregelbundna (tror jag).
04.00 står det i journalen att jag får krystvärkar. Jag tror att jag hade en del innan, men det var då de bad mig lägga mig på rygg och ta tag i mina ben. "Jag vill inte föda på rygg" gråter jag! USK:en Lena viskar mjukt att du är så trött i benen, det här blir nog bäst. Och jag känner okej, nu trycker jag ut h*n. Liggandes, ståendes, flygandes, what ever, nu får det vara nog. Jag krystar. För allt vad tygen håller. Om och om igen, för varje värk, tre krystningar. Vila lite (typ 1 sekund) sen nästa värk. De säger att de ser huvudet. Jag ser ljuset. Jag fokuserar. Jag tar all min kraft, alla mina känslor, hela min själ och krystar. Jag vet inte exakt hur man ska göra, men med lite instruktioner och små justeringar verkar jag hitta rätt. Men han kommer inte ut. BM hämtar en annan BM som ska lägga yttre press. Hon ser snäll ut. Hon säger att det hon ska göra kommer göra lite ont och ber om ursäkt i förhand. Jag tycker om henne. Och så trycker jag. Och hon. Men oj! hör jag. Hon slutar trycka. Allt som behövdes var en lätt liten knuff, det hann inte ens göra ont när hon tryckte. Hon ler och går. Nu är det nästan klart, huvudet är halvt ute! Jag ombeds flåsa, fastän allt jag vill är att trycka ut resten. Sen får jag trycka. En gång. Huvud. En gång till. Axel. Och sen... sploorooorp... så glider en liten människa ut ur mig. I ett trollslag blev rummet okej igen. Jag mådde bra igen. De lyfter upp pojken, först på mitt bröst, sen en snabbis upp i luften och vi bekräftar att det är just det, en pojke.
Det här låter fånig, men jag svär att rummet ändrade färg när han väl var ute. Det blev... ljusare.
Sen var det moderkaka som skulle ut, och det gick fort denna gång. Vi fick titta på den. Den var grå och röd och ådrig. Rolig. Ja. Vacker. Nja. Häftig. Ja! De syddes några stygn, men den här gången bara några få och det gick fort. Dessutom låg Helge på mitt bröst så det var okej med allt det där andra. Det värsta var ju över nu. Det bästa har ju börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar