Jag inbillar mig att ju bättre jag känner mig själv, ju mer acceptans jag har, desto mer kan jag tycka om mig själv och då bli en bättre människa, förälder.
Bättre är kanske inte ett sådant bra ord. Jag är ju redan bra.
Men mer rotad. Mer trygg. Mer sinnesro.
Om jag tycker om mig själv, så tror jag att det är lättare för andra att tycka om mig.
Jag jobbar ständigt med mig själv. På olika vis. Med hjälp av Yogan, framförallt.
Genom att läsa böcker, att rannsaka mig själv, göra olika övningar, att samtala med andra, att hela tiden ställa frågor till mig själv och försöka vara så ärlig som det är möjligt.
Dessa frågor kan vara utav olika slag.
Ibland tar jag hjälp att sådant som andra sagt.
Här är tre citat av Kay Pollak (som en vän hade skrivit på sin blogg), som kan vara sådana där typiska frågor som jag kan ha med mig på yogamattan:
-Hur du ser på andra säger mer om dig själv än om andra.
-Varje tanke du tänker om en annan människa är ett meddelande till dig om dig själv.
-Jag kan inte ändra på andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv, och mitt eget synsätt på andra människor.
Jag vet inte om det har med min barndom att göra, eller om det bara handlar om min medfödda personlighet, som gör att jag hela tiden strävar efter att bli bättre (där kom det där ordet igen) och att andra ska tycka om mig.
Det viktigaste är naturligtvis att jag själv tycker om mig. Älskar mig.
Men jag ska inte sticka under stol med att det också är viktigt för mig att bli omtyckt av andra. Nu för tiden är det dock inte alls lika skrämmande om alla inte tycker om mig. Det behöver de inte göra. Det är okej.
Men att vara omtyckt av de jag har nära. Att få känna sig uppskattad och älskad av dem är viktigt. Det gör mig varm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar