Förlossningsberättelse: Världens finaste lillasyster, född i lugn och ro hemma

På kvällen den 18 juli hade jag en känsla av att det var något på gång, men vågade inte riktigt tro på det eftersom jag redan väntat mycket längre än jag trott på att förlossningen skulle sätta igång. Förra barnet hade fötts i vecka 38 och jag var nu redan i vecka 41.

Tidigt på morgonen den 19 juli vaknade jag och behövde gå på toa vid femtiden. Gick sedan och la mig igen men kunde inte somna om. Vid halv sex kom den första värken, ganska svag och mild men ändå annorlunda än förvärkarna. 

Sedan fortsatte jag ha svaga värkar med 15-20 minuters mellanrum. Efter en dryg timme vaknade barnen och jag gick upp med dem eftersom jag ändå inte kunde sova. Magnus fick ett par timmars extra sömn, jag tänkte att det kunde behövas inför vad som väntade. 

Under morgonen fortsatte värkarna vara tydliga och regelbundna men lätta att hantera. Jag funderade över om vi skulle ställa in förmiddagens planer men bestämde mig för att det gick bra att träffa vänner. Regnigt väder gjorde att vi hade inomhuspicknick i vardagsrummet. Värkarna fortsatte att komma men var fortfarande inte jobbiga. 

Jag hade pratat med mamma under morgonen om att det verkade vara på gång, eftersom hon skulle komma upp och passa storebröderna. Jag bad henne komma vid lunchtid. Samtidigt sms:ade jag barnmorskan om att det nog var på gång idag men att det var ett bra tag kvar innan hon behövde komma.

Mamma kom strax efter lunch, och efter ett tag bestämde vi att det bästa nog var om de följde med hem till henne och sov över där, eftersom vi inte visste hur lång tid det skulle ta och för att jag skulle få lugn och ro. 

De åkte vid halv fyra och nu slutade jag hålla emot och slappnade av istället, värkarna blev ganska snabbt mer intensiva och tätare. Jag kände att jag behövde fokusera och skickade iväg Magnus på ett ärende. Medan han var borta kom värkarna med fem till åtta minuters mellanrum och var ungefär en minut långa. Jag hanterade dem genom att andas och dansa, och det kändes tryggt och bra. När han kom tillbaka strax efter fem så kändes det väldigt bra, nu behövde jag hans stöd för att möta värkarna. Vid halv sex ringde jag till barnmorskan och sa att det blir troligen bebis samma kväll men att hon inte behövde åka med en gång utan kunde äta middag först så skulle jag höra av mig när det närmade sig. Magnus lagade mat och vi åt också, jag fick ner litegrann mellan värkarna. Vid sextiden sms:ade jag barnmorskan om att det var lika bra att hon kom eftersom det började bli mer intensivt. Hon var här vid halv sju.

Nu var värkarna täta och intensiva, ungefär tre minuter mellan, och jag hängde på Magnus axlar och andades för att hantera dem. Jag kände att varje värk förde mig närmare vårt efterlängtade barn. En kyss i slutet av varje värk gjorde att spänningarna släppte och jag kunde slappna av i värkpausen. Vi var helt synkade och jag kände ett totalt stöd i honom. En stund efter att barnmorskan kommit så undersökte hon mig, jag var då 8 cm öppen. Medan jag låg på soffan fick jag en värk och den var betydligt jobbigare att hantera när jag låg ner så jag såg till att ta mig upp igen och fortsätta att vara uppe och röra på höfterna under värkarna och stödja mig på Magnus. Snart blev värkarna ännu mer intensiva och jag behövde hänga på hans armar och låta för att klara av dem. Nu kändes det jobbigt och jag ville att den här delen skulle vara över snart, men jag hade i alla fall ordentliga pauser mellan värkarna att vila upp mig på. Det var ett långt och intensivt övergångsskede med många intensiva värkar innan hinnblåsan plötsligt sprack och vattnet gick.

När vattnet hade gått ändrade värkarna ganska snabbt karaktär och jag började känna krystimpulser. Jag provade att sätta mig på soffkanten men kände snart att jag hellre ville sitta på huk. Efter ett par kraftfulla värkar började hennes huvud synas, jag undvek att trycka på för mycket och lät krystvärkarna hjälpa henne röra sig försiktigt ut. Snart kom huvudet, jag fick lite hjälp av barnmorskan att lösgöra ena axeln och sedan tog jag själv emot bebisen och lyfte upp henne i famnen. Ett underbart fosterfettskladdigt litet knyte var fött kl 20.05, tio minuter efter att vattnet gått. En stund senare kom moderkakan och sedan navlade vi av henne och hon fick amma. Vi satt sedan i soffan och njöt av vårt nyfödda lilla barn. Vi skålade i champagne och jag fick efterlängtade mackor att äta efter ansträngningen. Efter ett par timmar vägde vi henne (på silverfat), hon vägde 3485 g och var 51 cm lång. Världens finaste lillasyster, född i lugn och ro hemma efter en underbar förlossning.