På fredag morgon klockan 5 vaknade jag av en värk och upptäckte att jag blödde. Något jag tidigare aldrig gjort. Jag ringde till förlossningen och vi kom fram till att det troligen inte vara någon fara och att jag skulle avvakta och se vad som hände.
Jag hade lite svaga värkar under dagen men som blev starkare framåt kvällen. Värkarna kom med 20 minuters mellanrum under hela natten.
Jag hade svårt att sova och låg och spelade spel för att för få tiden att gå. På morgonkvisten kom dem med tio minuters mellanrum. Efter lunch tog jag ett bad och efter badet kom dem lite tätare. Eftersom jag fortfarande blödde så bestämde jag och Filip att vi skulle åka in till förlossningen för att kolla.
Blödningen visste dem inte vad den berodde på men konstaterade att förlossningen nu hade startat.
Vi tog en blåsig promenad runt sjukhuset och tittade ut över Årstaviken.
Klockan halv åtta blev vi inskrivna på Södra-BB.
När Tage föddes så var vi inne på förlossningen i 6 timmar och den förlossningen startade på ungefär samma sätt som den här (det vill säga med en lång latensfas). Så vi skojade om att det här barnet troligen skulle födas halv två.
Värkarna var väldigt starka nu och kom regelbundet, med några minuter mellan. Jag mötte värkarna genom att andas fokuserat och föreställde mig hur jag dök ner i havet och sedan sakta simmade mig upp mot solen.
Vi spelade musik och hade endast tända ljus som belysning. Jag vankade, satt på huk, gjorde olika övningar för att få ner bebisen. Detta är helt nytt för mig, att jag kunde vara uppe och röra mig. Tidigare förlossningar har jag varit väldigt stilla.
Värkarna ville inte komma tätare utan fortsatte med fem minuters mellanrum. Skönt tyckte jag för då kunde jag vila och slumra till i pauserna, men barnmorskan tyckte att förlossningen tog för lång tid. Klockan tolv blev barnmorskan otålig och ville sätta värkstimulerandedropp eftersom hon ansåg att det inte gick framåt. Något som jag inte alls ville och bad henne vänta eftersom hjärtljuden var fina ( i journalen skrev hon: mamman motsätter sig kraftigt). Hon ville kompromissa. Om det inte hade hänt något på 30 minuter så skulle dem sätta dropp. Då kom värkarna med lite mer tryck och jag pressad neråt och bytte hela tiden ställning. Jag var ordentligt trött, jag hade inte ätit under dagen. Kroppen skakade och jag pendlade mellan att frysa och svettas (och kissa i sängen). Men jag var beslutsam och kämpade på.
Så till slut kom krystvärkarna. Klockan 01:28 för att var exakt. Jag var tvungen att hålla emot först, eftersom en kant var i vägen. Jag stod på alla fyra med huvudet ner i sängen och barnmorskan pillade undan kanten medans jag flåsande försökte att inte följa med kroppen som ville trycka på. Barnmorskan lyckades få undan kanten och gav mig klartecken på att det nu var okej för mig att krysta. Så när nästa värk kom så flög barnet ut ur mig. Plopp.
Den 26 april klockan 01.30 föddes alltså vårt fjärde barn, vackra Harry Valentin Birger. 
"Jag är så mjuk nu. Så kär. Så skör. Så stark. Så rik. Så tacksam och så lycklig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar