Andningen hör livet till

Andningen hör livet till, den är en av de grundläggande förutsättningarna för liv. Alla andas. Andningen tillför oss energi och syre till förbränningen, ja, den själva livsprocessen.

Livsprocessen kan variera hos oss, beroende på hur vi mår fysiskt och psykiskt.

Om vi är tillfreds med tillvaron, i balans och mår bra, då förser vi kroppen med den energi den behöver. Är vi ledsna och nere eller djupt deprimerade, minskar vi vår andning. Andningen blir grundare och avbryts emellanåt av djupa suckar, då kroppen kräver mer energi.

Andningsmönstret är på det viset en del av vårt kroppsspråk.

Som en förberedelse för psykoprofylaxen kan det vara bra att fundera över hur den egna andningen fungerar vid olika känsloyttringar.

Hur beter jag mig om jag är rädd? Eller då jag blir arg, eller upplever fysisk eller psykisk smärta?

Håller jag andningen eller reagerar jag med att hyperventilera (dvs andas för häftigt ut och in)? Känn efter! Tänk efter!

Om man hyperventilerar så laddar man kanske upp med energi för att kunna reagera på den situation som har uppstått. 

Om man håller andan så kanske man försöker fly genom att stanna livsprocessen, som om man skulle kunna gömma sig och inte finnas till.

"Stoppa livet jag vill hoppa av" är en fullt mänsklig reaktion inför en situation som upplevs som outhärdlig. Det är också ett uttryck för att vi inte vågar reagera känslomässigt på det som händer oss. Vi kanske skulle vilja skrika och vråla, men av rädsla för omgivningen och av rädsla att göra bort oss håller vi andan.

Håller inne vad vi känner.

Det är ett mycket nordiskt beteende. Detta sker naturligtvis omedvetet men är inlärt, ett resultat av vår uppfostran och en anpassning till vårt samhälles normer. För en man är det kanske naturligt att hyperventilera som förberedelse på kamp. För kvinnor är det fortfarande kanske vanligare att hålla andan för att vi tror att vi måste vara tysta. Det går ju inte att skrika utan luft i lungorna, i alla fall så blir det ett väldigt tyst litet skrik.

Att hålla andan kan ofta ge upphov till ett kroniskt blockerat andningsmönster, som ger en upplevelse av andnöd, av att inte få luft nog. Det är ofta kombinerat med att man inte kan sucka, dvs att man inte vågar ge efter för behovet att andas ut. 
Då får man öva sig att släppa efter, släppa kontrollen.

Texten är hämtad från boken "Att föda på kvinnans villkor" av Beatrice Hogg, Signe Jansson och Kärsti Stiege