I tisdags kom en vän hem till mig. Hon väntar sitt andra barn, som antagligen kommer vilken dag som helst.
Vi satt på min terrass, under ett parasoll och pratade om förlossningar.
Det är något som jag troligen aldrig kommer att tröttna på att berätta om. Mina förlossningar. Dom har alla varit så olika, men lika fantastiska.
Jag tycker också väldigt mycket om att höra om andras förlossningar och läsa förlossningsberättelser. Så det var en mycket härlig eftermiddag.
Jag går en kurs och i dag skulle vi öva på att lyssna utan att säga något.
Inte ens ett pip. Till en början tyckte jag att det var besvärligt. Jag är så van vid att flika en ett ord. Ett ja, ett okej och jag förstår eller precis.
Men sedan. När det hade gått några minuter, så var det väldigt skönt att lyssna utan att prata.
För då lyssnade jag verkligen. Med både öron, ögon och hjärta.
Ännu skönare var det att sedan få berätta för någon som lyssnade under tystnad.
Då kunde jag ta pauser, jag vågade stanna upp och verkligen tänka efter, utan att oroa mig för att bli avbruten.
Ja, så sant. Det behöver jag också träna på. Jag har ett fantastiskt minne av en gång då jag inte satte igång att prata. Det var på en balkong i USA. Jag och min då nioåriga systerson var utelåsta och skulle antagligen inte bli insläppta på flera timmar. Vi satte oss i två stolar och jag tänkte, vad sjutton ska vi göra så länge. Men då tänkte jag att nu är jag tyst. Jag ska inte börja prata och nästan förhöra, som man ofta gör med barn. Vi satt länge. Det var lite obekvämt, mest för mig. Vi satt ännu längre. Och så började K att prata. Allt var lugnt, äkta. Vi pratade om vad vi ville göra i livet, vad vi drömde om. Det var speciellt.
SvaraRaderaMen du ser, nu pratar jag om mig själv igen. Det är svårt att inte prata men jag vill bli bättre på det. Tack för inspirationen!
Vilken speciell situation. Blev ni hungriga eller kissnödiga?
SvaraRaderaJag har en vän som blev utelåst, mitt i vintern, på sin balkong, utav sitt barn.
Inne på bordet brann ett ljus.
Som tur var hade hon en matta på vädring, som hon kunde svepa in sig in.
Hon skrek på sin granne som ringde efter hennes man, som fick komma hem från jobbet och låsa upp. Under tiden hade det varit extremt orolig, med tanke på ljuset som brann och det ensamma barnet.
I bland är det tur att vi bor på bottenvåning, tänker jag. Eller, nästan alltid, så är det det.
Oj, vad otäckt! Vad rädd hon ska ha varit!! Vi var utelåsta mitt på sommaren så det var varmt och skönt som tur var. Jag minns inte att vi blev kissnödiga eller hungriga. Jag tror att det var så att Johan kom hem tidigare än vi trott, så vi var inte utelåsta mer än två timmar på sin höjd. Men det som först kändes så jobbigt blev något superfint.
SvaraRaderaLotta