2-åringen

Det är svårt det där med lämning på dagis. Hur man ska göra, när ens barn inte vill. Man vill ju inte lämna sitt barn gråtande. Det vill man ju bara inte. Men ibland har man inget val och man vet ju att det snart går över. Det säger fröknarna i alla fall.

Trots att man vet att man inte har, eller tycker sig inte ha, något val, för att man kanske har ett superviktigt möte, så räcker det oftast inte som tröst. Det kan kännas väldigt tungt och smärtsamt att gå ifrån sitt gråtande barn. Tänk om det skulle hända något? 

Då upprepar jag fröknarnas ord i mitt huvud:

-Det går över jättefort. På ett litet kick. Sedan skrattar han och leker med de andra...

Jag har aldrig haft ett sådant lätt barn att lämna på dagis som Harry. 

Vi har knappt kommit innanför dörren förens han ropar: 

-Hej då och skuttar iväg ifrån mig. 

Tills för några dagar sedan. Fröknarna på dagis känner inte igen den Harry han nu är vid lämningarna.

Harry vill sitta ihop med mig nu för tiden. Inte på något smickrande sätt.

Jag får inte gå på toaletten själv. Harrys pappa får knappt röra vid honom.

Inte natta honom, inte byta blöja, inte trösta.

Jag har två val. Jag kan rätta mig efter Harry eller rätta mig efter mig. 

Ofta blir det lite båda. Men mest försöker jag rätta mig efter mig (inbillar jag mig i alla fall). 

Jag tror att i det långa loppet blir det bäst för oss båda.

Jag går i väg på min yoga, trots att han skriker efter mig i sin pappas armar,  jag låter hans storasyskon sitta kvar i mitt knä, trots att han gråter hjärtskärande och försöker knuffa undan sin bror eller syster, jag går själv in på toaletten, trots att han skriker och bankar på dörren, jag vill sitta själv på min stol när jag äter, trots att kan skriktjatar och ber, jag lämnar honom till en fröken på dagis och vinkar hej då, trots att han gråter efter mig och trots att jag inte har något superviktigt möte att gå till (men alltid med en klump i bröstet och mantrat -Det går över på ett kick).

Men på nätterna ligger vi nära. Tryckta mot varandra.

Jag ger honom mycket. Men inte allt. Jag älskar honom gränslöst, men kan inte låta mig kontrolleras. Jag kan inte låta honom använda sitt skrik som ett vapen, som hela familjen ska rätta sig efter.

Det är som på flyget. Sätt på syrgasmasken på dig själv först. 
Sedan på barnet.

Trots att jag vet att det antagligen bara är en tidsbegränsad period som vi ska ta oss igenom, så tror jag att det är bra att vara konsekvent och sätta gränser. För jag vill ju inte att det ska bli ett mönster.
 
Så småningom kommer det här antagligen bara vara ett blekt minne.