onsdag 15 juni 2011

2-åringen

Det är svårt det där med lämning på dagis. Hur man ska göra, när ens barn inte vill. Man vill ju inte lämna sitt barn gråtande. Det vill man ju bara inte. Men ibland har man inget val och man vet ju att det snart går över. Det säger fröknarna i alla fall.

Trots att man vet att man inte har, eller tycker sig inte ha, något val, för att man kanske har ett superviktigt möte, så räcker det oftast inte som tröst. Det kan kännas väldigt tungt och smärtsamt att gå ifrån sitt gråtande barn. Tänk om det skulle hända något? 
Då upprepar jag fröknarnas ord i mitt huvud:
-Det går över jättefort. På ett litet kick. Sedan skrattar han och leker med de andra...

Jag har aldrig haft ett sådant lätt barn att lämna på dagis som Harry. 
Vi har knappt kommit innanför dörren förens han ropar: 
-Hej då och skuttar iväg ifrån mig. 
Tills för några dagar sedan. Fröknarna på dagis känner inte igen den Harry han nu är vid lämningarna.

Harry vill sitta ihop med mig nu för tiden. Inte på något smickrande sätt.
Jag får inte gå på toaletten själv. Harrys pappa får knappt röra vid honom.
Inte natta honom, inte byta blöja, inte trösta.

Jag har två val. Jag kan rätta mig efter Harry eller rätta mig efter mig. 
Ofta blir det lite båda. Men mest försöker jag rätta mig efter mig (inbillar jag mig i alla fall). 
Jag tror att i det långa loppet blir det bäst för oss båda.

Jag går i väg på min yoga, trots att han skriker efter mig i sin pappas armar,  jag låter hans storasyskon sitta kvar i mitt knä, trots att han gråter hjärtskärande och försöker knuffa undan sin bror eller syster, jag går själv in på toaletten, trots att han skriker och bankar på dörren, jag vill sitta själv på min stol när jag äter, trots att kan skriktjatar och ber, jag lämnar honom till en fröken på dagis och vinkar hej då, trots att han gråter efter mig och trots att jag inte har något superviktigt möte att gå till (men alltid med en klump i bröstet och mantrat -Det går över på ett kick).

Men på nätterna ligger vi nära. Tryckta mot varandra.

Jag ger honom mycket. Men inte allt. Jag älskar honom gränslöst, men kan inte låta mig kontrolleras. Jag kan inte låta honom använda sitt skrik som ett vapen, som hela familjen ska rätta sig efter.

Det är som på flyget. Sätt på syrgasmasken på dig själv först. 
Sedan på barnet.


Trots att jag vet att det antagligen bara är en tidsbegränsad period som vi ska ta oss igenom, så tror jag att det är bra att vara konsekvent och sätta gränser. För jag vill ju inte att det ska bli ett mönster.
 
Så småningom kommer det här antagligen bara vara ett blekt minne.



9 kommentarer:

  1. Intressant att läsa. Och jag håller med dig om att sätta på sig masken först och sen hjälpa andra.

    Får se om e får nån liknade förändring framöver...

    SvaraRadera
  2. Vi håller tummarna för att hon inte får det.
    Men efter sommaruppehållet kan det vara lite skakigt, dessutom börjar hon ju på en ny förskola då. Men jag är övertygad om att det kommer att gå bra.

    SvaraRadera
  3. Hej

    Min kompis har bett mig att vara med på hennes första förlossning eftersom hon inte vill ha mannen där. Han får vänta utanför. (Det är hennes beslut och det respekterar jag även om jag tycker att det är konstigt, nåja)
    Jag har själv fött två barn och har en väldigt positiv inställning till förlossning och kvinnans egna styrka och vill gärna hjälpa henne att få så bra förlossning som möjligt. Du som är doula kanske har lite bra tips på hur jag kan agera för att vara till hjälp. Vore jättetacksam för råd och tips. Det känns ju lite nervöst. Nästan som en egen förlossning.

    Jag ser det som en extrem ära att bli tillfrågad och vill göra ett så bra jobb som möjligt.

    SvaraRadera
  4. Just det, du får gärna svara i min blogg eftersom jag inte kunde prenumerera på kommentarer här. Tack

    SvaraRadera
  5. Jag kan inte låta bli att älska lille H, han är så härlig.

    SvaraRadera
  6. ida. Jag har svarat dig på FB.
    Johanna, du kan få honom en liten stund om du vill.

    SvaraRadera
  7. Jag tror du har svarat till fel Ida, även om jag tyckte det var ett fint inlägg. <3

    /Ida Eklöf von Rosen (zandrama)

    SvaraRadera
  8. Oj, nu vill jag läsa svaret :)
    ida

    SvaraRadera
  9. Ida. Så här skrev jag:

    "Ida. Det är så mycket som jag skulle vilja säga. Men mitt bästa råd blir nog att läsa: Föda utan rädsla. Där får du mycket bra tips. Kram och Lycka till och grattis till den fina gåva som din vän ger dig."

    SvaraRadera