Vilken revansch

Minns ni förlossningen som berättade om där jag var doula till en mamma vars tidigare förlossning hade varit en så kallad störtförlossning.


Jag var orolig att jag inte skulle hinna till förlossningen för att vara det stöd som hon behövde, då den tidigare förlossningen hade varit smärtsam. Både psykiskt och fysiskt.


Förlossningen startade med dunder och brak, även den här gången. Men jag hann fram. Jag hann till och med vara på förlossningen i 50 minuter innan hennes fina lilla pojke var född. Med på förlossningen fanns även hennes mamma, som trygghet och som fotograf.


Att dokumentera förlossningen kan vara värdefullt, för att på så sätt få en tydligare bild om förloppet och en hjälp för läkeprocessen, då en störtförlossning ofta kan vara chockartad och ge en känslan av att man inte är med. Allt är bara en enda stor värk och man känner sig inte delaktig och har stora minnesluckor.


Det som också hjälpte mamman var att jag talade om vad som hände och så även barnmorskan. Mamman fick känna på bebisens huvud, så fort det var möjligt och fick följa honom på hans väg ut. 


Så förlossningsupplevelsen blev en helt annan än den första, trots att denna förlossning också kan räknas som en störtförlossning. Mamman sa flera gånger under förlossningen att hon ville stanna upp, så att hon kunde få njuta av detta ögonblick, där hon var med och närvarande. Där hon fick bekräftelse, massage och trygghet.


Här om dagen skickade mamman mig några bilder från förlossningen och jag fick tillåtelse att dela dem med er. Bilderna är tagna mitt i natten och ni som är riktigt observanta kan nog se tandkrämsfläcken på min kind. Jag hade nämligen ätit ganska mycket vitlök till middagen, så medan jag yrvaken klädde på mig och ringde efter en taxi så försökte jag frenetiskt att borsta bort vitlökslukten. Något jag inte lyckades med. Men det störde inte mamman som tur var. Att titta mig i spegeln var inget jag hann med, så fläcken fanns där under hela förlossningen. Barnmorskan påpekade faktiskt fläcken, men jag ville inte lämna mammans sida. Så den fick vara kvar där.


Här kommer nu bilderna från en förlossning som innehöll mycket värme, styrka och skratt. Den sista bilden gör mig så rörd. Vilken revansch. Vilken fantastisk kvinna. 

Tack kära Lotta för att jag fick dela det här med dig och vara ditt stöd.