Bra medicin mot bebislängtan

I dag var min fina vän här med sina tvillingsöner. Vi åt lunch. Eller. Vi tänkte äta lunch. Men ni vet hur det kan vara med bebisar. Så fort som de hör att man lyfter besticken, så är det något som inte är bra. Det är inget de gör medvetet så klart, trots att det ibland kan kännas så. Utan det beror på något annat. Magi kanske?


Jag hade äran att få hålla den ena av sönerna (vi turades om faktiskt. Jag fick hålla den som var minst hungrig). Jag fick stå och vyssa och när han blev lugn så tänkte jag sätta mig ner för att äta, men där är det samma sak. Bebisar känner direkt om man står eller sitter.
Stå är att föredra. Men inte still helst. Utan lite lätt gungande.
Mig gjorde det inget, att jag behövde stå och att maten blev kall. Det gjorde inte heller något att jag blev kräkt på (jag låter ironisk, men det är jag inte. Jag menar det). För jag har det inte så här längre. Det är länge sedan nu. 
Visst kan min minsta fortfarande tjorva när det är matdags. 
Men vi kan prata med varandra då och jag behöver inte gunga honom (jag kan sätta på en film istället;). 


Men jag minns när han var nyfödd. Vilken stress det var. Alltid alltid så var han missnöjd när vi skulle äta. Aldrig kunde vi äta tillsammans hela familjen. För en var tvungen att stå och gunga och nynna och buffa och pussa. Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna det. Och det gör jag väl inte riktigt heller. Inte än. Men lite. Det var inte bara mysigt att få hålla den lilla i dag (som faktiskt somnade mot min axel), utan också väldigt bra. Eftersom en liten svag längtan efter ett till barn har börjat gro inom mig. Dagens upplevelse fick mig att minnas hur det verkligen var och inte bara de där rosa urgulliga amningsstunderna när allt är i fullkomlig harmoni. 
Vi är färdiga med barnafödande nu, jag och min man (för vår del alltså, andras födslar är jag på intet sätt färdig med). 
Vi känner så båda två. Oftast i alla fall.