Jag kände att den här bebisen vill komma ut fort. Jag kommer aldrig hinna in i förlossningsrummet och jag ville inte föda barn ute i väntrummet (jag tänkte i drömmen att de inte kunde veta så mycket om förlossningar på Rosenlundssjukhus, eftersom det hade det här systemet. För en förlossning kan ju ta väldigt lång tid). Så jag sa att jag skulle promenera upp till Södersjukhuset i stället. Barnmorskan tyckte att det var ett dumt beslut, men gav med sig och tyckte att jag åtminstone skulle ta en taxi. Så jag gjorde det för hennes skull. Väl uppe på Södersjukhuset fick jag ligga på en säng intill en massa andra kvinnor. Jag hojtade att det är dags nu. Ingen hörde mig och jag fick själv ta emot barnet, som visade sig vara en flicka.
När jag vaknade på morgonen, ville jag drömma vidare. Det var så härligt med en nyfödd bebis. Trots de kaotiska omständigheterna på sjukhusen.
Nu när jag skriver om min dröm så inser jag att den inte speglar mina förlossningar, men andras, så som jag har hört dem berätta om sina upplevelser.
Det är ju för sorgligt att det ska behöva kännas så här när man ska få vara med om det stora i livet.
När min son Svante föddes, så var det väldigt speciellt och ett av de underbaraste minnena i mitt liv. Min man hade direktsändning i tv. Så jag var själv med våran 2-åriga dotter under hela öppningsfasen. När min man kom hem så nattade han vår dotter och kort där efter åkte vi till sjukhuset i samma taxi som min mamma kom med. Jag var öppen tio centimeter när vi kom in till förlossningen och en dryg timme senare var han född. Vår fina Svante. Jag blev blixtförälskade från första sekund och är fortfarande. Svante är grädden, marsipanen, sockret, värmen, solen, filten, vilan och den mjukaste bomull. Han är mitt allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar