onsdag 28 mars 2012
Lotus birth
Här är en annorlunda och spirituell förlossningsberättelse där man kan läsa om vilken betydelse det kan ha för barnet att vänta med att klippa navelsträngen.
tisdag 27 mars 2012
Bra medicin mot bebislängtan
I dag var min fina vän här med sina tvillingsöner. Vi åt lunch. Eller. Vi tänkte äta lunch. Men ni vet hur det kan vara med bebisar. Så fort som de hör att man lyfter besticken, så är det något som inte är bra. Det är inget de gör medvetet så klart, trots att det ibland kan kännas så. Utan det beror på något annat. Magi kanske?
Jag hade äran att få hålla den ena av sönerna (vi turades om faktiskt. Jag fick hålla den som var minst hungrig). Jag fick stå och vyssa och när han blev lugn så tänkte jag sätta mig ner för att äta, men där är det samma sak. Bebisar känner direkt om man står eller sitter.
Stå är att föredra. Men inte still helst. Utan lite lätt gungande.
Mig gjorde det inget, att jag behövde stå och att maten blev kall. Det gjorde inte heller något att jag blev kräkt på (jag låter ironisk, men det är jag inte. Jag menar det). För jag har det inte så här längre. Det är länge sedan nu.
Visst kan min minsta fortfarande tjorva när det är matdags.
Men vi kan prata med varandra då och jag behöver inte gunga honom (jag kan sätta på en film istället;).
Men jag minns när han var nyfödd. Vilken stress det var. Alltid alltid så var han missnöjd när vi skulle äta. Aldrig kunde vi äta tillsammans hela familjen. För en var tvungen att stå och gunga och nynna och buffa och pussa. Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna det. Och det gör jag väl inte riktigt heller. Inte än. Men lite. Det var inte bara mysigt att få hålla den lilla i dag (som faktiskt somnade mot min axel), utan också väldigt bra. Eftersom en liten svag längtan efter ett till barn har börjat gro inom mig. Dagens upplevelse fick mig att minnas hur det verkligen var och inte bara de där rosa urgulliga amningsstunderna när allt är i fullkomlig harmoni.
Vi är färdiga med barnafödande nu, jag och min man (för vår del alltså, andras födslar är jag på intet sätt färdig med).
Vi känner så båda två. Oftast i alla fall.
Jag hade äran att få hålla den ena av sönerna (vi turades om faktiskt. Jag fick hålla den som var minst hungrig). Jag fick stå och vyssa och när han blev lugn så tänkte jag sätta mig ner för att äta, men där är det samma sak. Bebisar känner direkt om man står eller sitter.
Stå är att föredra. Men inte still helst. Utan lite lätt gungande.
Mig gjorde det inget, att jag behövde stå och att maten blev kall. Det gjorde inte heller något att jag blev kräkt på (jag låter ironisk, men det är jag inte. Jag menar det). För jag har det inte så här längre. Det är länge sedan nu.
Visst kan min minsta fortfarande tjorva när det är matdags.
Men vi kan prata med varandra då och jag behöver inte gunga honom (jag kan sätta på en film istället;).
Men jag minns när han var nyfödd. Vilken stress det var. Alltid alltid så var han missnöjd när vi skulle äta. Aldrig kunde vi äta tillsammans hela familjen. För en var tvungen att stå och gunga och nynna och buffa och pussa. Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna det. Och det gör jag väl inte riktigt heller. Inte än. Men lite. Det var inte bara mysigt att få hålla den lilla i dag (som faktiskt somnade mot min axel), utan också väldigt bra. Eftersom en liten svag längtan efter ett till barn har börjat gro inom mig. Dagens upplevelse fick mig att minnas hur det verkligen var och inte bara de där rosa urgulliga amningsstunderna när allt är i fullkomlig harmoni.
Vi är färdiga med barnafödande nu, jag och min man (för vår del alltså, andras födslar är jag på intet sätt färdig med).
Vi känner så båda två. Oftast i alla fall.
Doulans betydelse
Nu är det som sagt doulavecka. Jag har haft jour-fritt under några veckor, men snart går jag på jour igen. Den här veckan ska jag ha två olika doulasamtal.
Jag vet inte hur det kommer sig, men det blir ofta så att uppdragen dyker upp samtidigt. Alla verkar föda i december-januari och april-maj.
Det är svårt att säga nej tycker jag. Därför är jag extra glad över de backuper som jag har.
Doulans mål är att hjälpa föräldrarna till en förlossningsupplevelse som de kan minnas med glädje.
Så står det bla på barnasidan.se
Här kan du läsa hela artikeln om Doulans betydelse.
Jag vet inte hur det kommer sig, men det blir ofta så att uppdragen dyker upp samtidigt. Alla verkar föda i december-januari och april-maj.
Det är svårt att säga nej tycker jag. Därför är jag extra glad över de backuper som jag har.
Doulans mål är att hjälpa föräldrarna till en förlossningsupplevelse som de kan minnas med glädje.
Så står det bla på barnasidan.se
Här kan du läsa hela artikeln om Doulans betydelse.
söndag 25 mars 2012
World Doula Week
En doula är (oftast) en kvinna som har erfarenhet av förlossningar och ger stöd och information till den födande kvinnan och hennes närmaste under graviditet, förlossning och den första tiden efteråt.
Att föda med en doula minskar risken för kejsarsnitt med 50%, förlossningens längd med 25% och önskemål om ryggbedövning med 60%.
Det blir mindre amningsproblem och anknytning blir tryggare och starkare om man fött med doula. Och båda mor och far får en positivare förlossningsupplevelse.
Det är just nu "World doula week", så låt oss skapa ringar på vattnet, sprid kunskapen om vad en doula är så att ännu flera familjer kan uppleva fördelarna med att föda med doula.
Att föda med en doula minskar risken för kejsarsnitt med 50%, förlossningens längd med 25% och önskemål om ryggbedövning med 60%.
Det blir mindre amningsproblem och anknytning blir tryggare och starkare om man fött med doula. Och båda mor och far får en positivare förlossningsupplevelse.
Det är just nu "World doula week", så låt oss skapa ringar på vattnet, sprid kunskapen om vad en doula är så att ännu flera familjer kan uppleva fördelarna med att föda med doula.
fredag 23 mars 2012
Vad gör jag, som doula, under en förlossning?
Adrenalin utsöndras kontinuerligt, men extra utsöndring sker vid exempelvis hårt fysiskt arbete, psykisk stress och ilska. Adrenalinet försätter kroppen i "alarmberedskap", bereder kroppen på att fly eller slåss, människans flykt- och kamprespons (fight or flight).
Så då kan vi alltså konstatera att vi vill inte ha adrenalin när vi föder barn, eftersom en förlossning inte är ett hot eller en fara (värkarna är muskler som hjälper barnet ut och livmodertappen som håller på att utplånas och är inte en farlig smärta).
Vi vill istället ha mycket oxytocin när vi föder barn så att vi lättare kan få en behaglig, lugn och harmonisk förlossning.
Ångest är en del av det livsnödvändiga alarmsystem som finns hos alla människor. Alarmsystemet behövs för att man ska reagera och agera när man utsätts för hot eller fara.
Då aktiveras flera försvarsreaktioner och spänningen i kroppen höjs. Musklerna spänns, hjärtat börjar slå snabbare och andningen påskyndas genom att bland annat en ökad mängd adrenalin släpps ut i blodet.
Adrenalin ökar prestationsförmågan kortsiktigt och gör det möjligt att fly eller slåss och utsöndras därför vid upplevda yttre hot. Det utsöndras även vid störda stressreaktioner, som panikångest.
Adrenalin kan ställa till en hel del förtret under en förlossning. När kvinnan är spänd och orolig utsöndras adrenalin i stora mängder och detta har en hämmande effekt på må-bra- hormonet oxytocin. För låga nivåer av oxytocin kan leda till att värkarbetet avtar med en utdragen förlossning som följd.
Henry Dale fann 1906 att extrakt från hypofysen framkallade sammandragningen på katters livmoder. Han uppkallade hormonet till oxytocin efter det grekiska ordet för 'hastig förlossning'.
Så då kan vi alltså konstatera att vi vill inte ha adrenalin när vi föder barn, eftersom en förlossning inte är ett hot eller en fara (värkarna är muskler som hjälper barnet ut och livmodertappen som håller på att utplånas och är inte en farlig smärta).
Vi vill istället ha mycket oxytocin när vi föder barn så att vi lättare kan få en behaglig, lugn och harmonisk förlossning.
Hur ska man då göra för att kunna producera så mycket oxytocin som möjligt.
För det är ju enkelt att säga: håll dig lugn och var inte rädd.
För det är ju enkelt att säga: håll dig lugn och var inte rädd.
Men det förstår ju varenda kotte att det är lättare sagt än gjort.
Mitt råd är:
Lär känna dig själv innan. Vad skrämmer dig? Vad gör dig lugn? Vad behöver du veta om förlossningen innan så att du känner dig förberedd och inte blir överraskad? Vilka människor lugnar dig? Kan de vara med under förlossningen? Vilken musik lugnar dig? Vilken beröring känns skön? Gör värme att du slappnar av? Hur andas du när du är helt avslappnad och trygg? Kan du och din stödperson öva på den andningen? Tala om för din stödperson hur denna kan vara det bästa stödet för dig.
Hur gör jag när jag är med på förlossningar?
Självklart blir det lite olika, eftersom alla födande kvinnor är unika.
Men på ett ungefär:
För det första så är jag mycket nära och har alltid kroppskontakt. Närhet och massage gör att kroppen utsöndrar oxytocin.
Jag iakttar kvinnan och försöker läsa henne. Vad behöver hon? Kanske ett par sockor, att jag stryker henne över pannan så att hon inte spänner sig där, talar om att hon är modig, att allt är som det ska, håller hennes hand som vill knyta sig.
Jag talar om vad som händer, jag bekräftar henne. Ser till att hon inte spänner sig, att läpparna är mjuka, att rösten är mörk, att andningen är lugn, påminner henne om att behålla kraften och rikta den neråt istället för att släppa ut den och skrika.
Jag andas med henne, i hennes takt (vissa studier tyder på att oxytocin utsöndras av att höra icke-verbala ljud från kvinnoröster som påminner om kommunikationen mellan mor-barn).
Jag gör praktiska saker så som att värma vetekudde (oxytocin frisätts av värme) , ger henne att dricka, att äta, sätter på henne strumpor om hon fryser, tar av henne bh:n om hon behöver hjälp med det. Håller koll på lustgasen, om hon använder sig av den, så att hon inte får för mycket.
Vad jag också gör är att jag ger henne kärlek och göra gör allt för att hålla mig lugn och stabil. Vad som än händer runt om, så försöker jag att vara den trygga platsen.
Det här inlägget kommer jag troligen gå in och ändra lite i. För det är viktigt saker det här och jag vill att det ska bli rätt och nära sanningen.
Men på ett ungefär:
För det första så är jag mycket nära och har alltid kroppskontakt. Närhet och massage gör att kroppen utsöndrar oxytocin.
Jag iakttar kvinnan och försöker läsa henne. Vad behöver hon? Kanske ett par sockor, att jag stryker henne över pannan så att hon inte spänner sig där, talar om att hon är modig, att allt är som det ska, håller hennes hand som vill knyta sig.
Jag talar om vad som händer, jag bekräftar henne. Ser till att hon inte spänner sig, att läpparna är mjuka, att rösten är mörk, att andningen är lugn, påminner henne om att behålla kraften och rikta den neråt istället för att släppa ut den och skrika.
Jag andas med henne, i hennes takt (vissa studier tyder på att oxytocin utsöndras av att höra icke-verbala ljud från kvinnoröster som påminner om kommunikationen mellan mor-barn).
Jag gör praktiska saker så som att värma vetekudde (oxytocin frisätts av värme) , ger henne att dricka, att äta, sätter på henne strumpor om hon fryser, tar av henne bh:n om hon behöver hjälp med det. Håller koll på lustgasen, om hon använder sig av den, så att hon inte får för mycket.
Vad jag också gör är att jag ger henne kärlek och göra gör allt för att hålla mig lugn och stabil. Vad som än händer runt om, så försöker jag att vara den trygga platsen.
Det här inlägget kommer jag troligen gå in och ändra lite i. För det är viktigt saker det här och jag vill att det ska bli rätt och nära sanningen.
torsdag 22 mars 2012
Mitt liv som SvampBob Fyrkant
Faktiskt så fotade vi mig ganska mycket (visade det sig när jag tittade igenom bilderna) när jag var gravid med Harry (nummer fyra) och här är ett roligt collage som vi gjorde. På bilderna har jag passande nog på mig en gul tröja, så att det ska bli lättare för er att se likheten med SvampBob Fyrkant.
Fota magen
Här är en fin liten film, där de dokumenterat hela graviditeten.
Det hade varit kul att ha en sådan film själv.
Tyvärr har jag allt för få bilder på mig där jag är gravid. Jag glömmer ofta bort att fota och så känner jag mig aldrig så där gravidsnygg, som många andra gör. När man är kort som jag, så gör de extra 20 kilorna, som jag gått upp i vikt med nästan alla fyra barnen, att jag mer ser ut som SvamBob Fyrkant.
Men nu i efterhand hade det varit roligt med sådana bilder också. Barnen tycker också att det är roligt att se på bilder där de låg i magen.
Så dagens tips blir: Fota magen.
Det hade varit kul att ha en sådan film själv.
Tyvärr har jag allt för få bilder på mig där jag är gravid. Jag glömmer ofta bort att fota och så känner jag mig aldrig så där gravidsnygg, som många andra gör. När man är kort som jag, så gör de extra 20 kilorna, som jag gått upp i vikt med nästan alla fyra barnen, att jag mer ser ut som SvamBob Fyrkant.
Men nu i efterhand hade det varit roligt med sådana bilder också. Barnen tycker också att det är roligt att se på bilder där de låg i magen.
Så dagens tips blir: Fota magen.
tisdag 20 mars 2012
Barnmorskan Liisa Svensson fick bevittna en obstetrisk våldtäkt
Liisa Svensson är barnmorska på Södra-bb men är just nu i Thailand.
Så här ser hennes första inlägg ut på den blogg hon skriver på under sin vistelse i Tahiland:
"På onsdag flyger jag till Thailand för att gå en utbildning för barnmorskor där. Vi kommer att vara 12 svenska och ett gäng thailändska barnmorskor. I fyra och en halv månad ska jag bo, studera och praktisera i nord östra Thailand. Det kommer att bli ett äventyr och de som vill kommer att kunna följa med på äventyret via denna blogg."
I söndags så skrev hon ett inlägg som gav mig kalla tårar och lust att gråta.
Det finns mycket som kunde vara bättre med förlossningsvården i Sverige, men när man läser om Liisas upplevelse i Thailand så känner jag en sådan tacksamhet över att jag bott i Sverige när jag fött mina fyra barn.
Här kan du läsa inlägget.
Så här ser hennes första inlägg ut på den blogg hon skriver på under sin vistelse i Tahiland:
"På onsdag flyger jag till Thailand för att gå en utbildning för barnmorskor där. Vi kommer att vara 12 svenska och ett gäng thailändska barnmorskor. I fyra och en halv månad ska jag bo, studera och praktisera i nord östra Thailand. Det kommer att bli ett äventyr och de som vill kommer att kunna följa med på äventyret via denna blogg."
I söndags så skrev hon ett inlägg som gav mig kalla tårar och lust att gråta.
Det finns mycket som kunde vara bättre med förlossningsvården i Sverige, men när man läser om Liisas upplevelse i Thailand så känner jag en sådan tacksamhet över att jag bott i Sverige när jag fött mina fyra barn.
Här kan du läsa inlägget.
måndag 19 mars 2012
Att föda barn med fullkomligt stöd, resultat: Bästa upplevelsen någonsin.
Här kan du läsa en fantastisk förlossningsberättelse om hur upplevelsen kan vara att ha en eller två doulor vid sin sida.
lördag 17 mars 2012
Reklamfilm
Så här på lördagen tycker jag att det passar bra med lite skratt. Här är en reklamfilm som utspelar sig under en förlossning:
fredag 16 mars 2012
Förlossningsdrömmen och guldsonen
I dag är det fredag och bara två dagar kvar tills min son fyller 9 år. Jag drömde om förlossning i natt. Att jag födde barn. Jag åkte själv (min man tog hand om barnen tror jag) till Rosenlundssjukhus där de bara hade ett förlossningsrum, så där fick man ta en nummerlapp och sätta sig med de andra gravida kvinnorna, vars förlossningar hade startat, för att vänta på sin tur att få komma in.
Jag kände att den här bebisen vill komma ut fort. Jag kommer aldrig hinna in i förlossningsrummet och jag ville inte föda barn ute i väntrummet (jag tänkte i drömmen att de inte kunde veta så mycket om förlossningar på Rosenlundssjukhus, eftersom det hade det här systemet. För en förlossning kan ju ta väldigt lång tid). Så jag sa att jag skulle promenera upp till Södersjukhuset i stället. Barnmorskan tyckte att det var ett dumt beslut, men gav med sig och tyckte att jag åtminstone skulle ta en taxi. Så jag gjorde det för hennes skull. Väl uppe på Södersjukhuset fick jag ligga på en säng intill en massa andra kvinnor. Jag hojtade att det är dags nu. Ingen hörde mig och jag fick själv ta emot barnet, som visade sig vara en flicka.
När jag vaknade på morgonen, ville jag drömma vidare. Det var så härligt med en nyfödd bebis. Trots de kaotiska omständigheterna på sjukhusen.
Nu när jag skriver om min dröm så inser jag att den inte speglar mina förlossningar, men andras, så som jag har hört dem berätta om sina upplevelser.
Det är ju för sorgligt att det ska behöva kännas så här när man ska få vara med om det stora i livet.
När min son Svante föddes, så var det väldigt speciellt och ett av de underbaraste minnena i mitt liv. Min man hade direktsändning i tv. Så jag var själv med våran 2-åriga dotter under hela öppningsfasen. När min man kom hem så nattade han vår dotter och kort där efter åkte vi till sjukhuset i samma taxi som min mamma kom med. Jag var öppen tio centimeter när vi kom in till förlossningen och en dryg timme senare var han född. Vår fina Svante. Jag blev blixtförälskade från första sekund och är fortfarande. Svante är grädden, marsipanen, sockret, värmen, solen, filten, vilan och den mjukaste bomull. Han är mitt allt.
Jag kände att den här bebisen vill komma ut fort. Jag kommer aldrig hinna in i förlossningsrummet och jag ville inte föda barn ute i väntrummet (jag tänkte i drömmen att de inte kunde veta så mycket om förlossningar på Rosenlundssjukhus, eftersom det hade det här systemet. För en förlossning kan ju ta väldigt lång tid). Så jag sa att jag skulle promenera upp till Södersjukhuset i stället. Barnmorskan tyckte att det var ett dumt beslut, men gav med sig och tyckte att jag åtminstone skulle ta en taxi. Så jag gjorde det för hennes skull. Väl uppe på Södersjukhuset fick jag ligga på en säng intill en massa andra kvinnor. Jag hojtade att det är dags nu. Ingen hörde mig och jag fick själv ta emot barnet, som visade sig vara en flicka.
När jag vaknade på morgonen, ville jag drömma vidare. Det var så härligt med en nyfödd bebis. Trots de kaotiska omständigheterna på sjukhusen.
Nu när jag skriver om min dröm så inser jag att den inte speglar mina förlossningar, men andras, så som jag har hört dem berätta om sina upplevelser.
Det är ju för sorgligt att det ska behöva kännas så här när man ska få vara med om det stora i livet.
När min son Svante föddes, så var det väldigt speciellt och ett av de underbaraste minnena i mitt liv. Min man hade direktsändning i tv. Så jag var själv med våran 2-åriga dotter under hela öppningsfasen. När min man kom hem så nattade han vår dotter och kort där efter åkte vi till sjukhuset i samma taxi som min mamma kom med. Jag var öppen tio centimeter när vi kom in till förlossningen och en dryg timme senare var han född. Vår fina Svante. Jag blev blixtförälskade från första sekund och är fortfarande. Svante är grädden, marsipanen, sockret, värmen, solen, filten, vilan och den mjukaste bomull. Han är mitt allt.
torsdag 15 mars 2012
Förlossningsberättelse
En fin bloggerska fick för en liten tag sedan en son. Som heter Kaj. Här är hennes förlossningsberättelse.
Det är svårt att veta precis när man har påbörjat en förlossning.
Tipsen om att värkar känns som mensvärk har aldrig hjälpt, jag har mensvärk som får mig att tappa talförmågan, som får mig att ligga i ett mörkt rum hela första dagen och skälva av smärtfrossa.
Så om en värk då är som det, fast lite mer, då får man vänta länge.
Min barnmorska har sagt till mig flera gånger att det nog skulle gå fortare den här gången.
Att jag skulle åka in till Förlossningen redan när det var fem minuter mellan värkarna.
Så när jag vid ett-tiden på natten insåg att jag faktiskt hade ont väldigt regelbundet och kanske skulle ta och klocka dem.
Då kom de med mellan två och tre minuters mellanrum.
De var inte så långa, bara 30–40 sekunder, men jag tänkte "jamen jag kanske skulle ringa Förlossningen ändå?"
Bara för att liksom säga att jag finns.
Barnmorskan på Förlossningen sa att det är vanligt att de är korta och kommer tätt i början, för att sedan bli längre och mer intensiva, fast efter att ha pratat en stund med mig sa hon ändå.
Ni ska nog ringa er barnvakt och ta och komma in.
Fyra timmar senare var han ute.
När jag kom in till Förlossningen var jag öppen sju centimeter och bara ett tag efter gick vattnet.
Barnmorskan skyndade på stegen och bad min man om hjälp med något "för när vattnet gått kan det gå undan" och jag tänkte "hurra, då kör vi!"
Därför kändes det som evigheter sen, bara för att det inte tog fem minuter.
Och ganska mkt som evigheter för att jag inte fick något smärtstillande, eller snarare inte erbjöds något, det var inte som att jag bad om det, jag är alldeles för "lydig" för det.
Och förmodligen även för att barnmorskan ville att jag skulle prova krysta innan jag hade öppnat mig helt.
För de ville nog ha ut ungen, hans hjärtljud var inte helt okej, inte kritiska – bara inte helt okej.
När man som jag hanterar smärta genom att blunda och koncentrera sig på att slappna av.
På att stänga av andra intryckt för att dessa stör koncentrationen och gör att jag känner smärtan mer.
Då tror folk gärna att man inte är med, att man inte hör.
Men jag hörde allt.
Jag hörde på barnmorskans "du, du såg?" att hon pekade på en av de där monitorerna och vände sig till den andra i rummet och att svaret "mm" betydde att något inte var helt okej.
Och jag hörde varje gång det var någon ny i rummet, även om de inte hunnit presentera sig, för det är en skillnad när en dörr öppnas och någon lämnar ett rum, och när en dörr öppnas och någon kommer in.
Jag hörde när förlossningsläkaren kom in för att ta prover på barnet.
Båda gångerna, jag öppnade ögonen för att artigt säga hej så snart den pågående värken var över.
De överöste mig med "vad du är duktig, bra jobbat" kanske för att de verkligen tyckte det.
De pratade gärna om min fantastiska andning och hur den tog mig igenom all smärta, till och med så att morgonpersonalen som tog över för mätning och frukostbricka kom in och sa "vi hörde om din andning".
(Jag blev och är fortfarande mkt mallig över detta.)
Men kanske även för att kompensera min tysta make?
Jag tänker nu att jag så klart skulle ha nämnt det i förlossningsbrevet.
"Min make är tyst för att jag har bett honom att vara det, allt för många ord stör mig och jag vill inte bli struken över håret eller viskad i örat eller pussad på handen, det skulle antagligen få mig att kasta lösa föremål."
(Han säger att jag är knepig på det sättet, jag vill absolut inte ha några uppmuntrande ord om hur duktig jag är, men jag vill gärna få beröm över hur duktig jag är.)
På slutet fick jag en sådan hemsk smärta i ryggslutet under varje värk att det gjorde mig modstulen.
Varje gång jag flåsade mig igenom en värk fick jag lust att gråta, att säga hur jobbigt det här var, men tänkte hela tiden nej.
Jag kan inte öppna den dörren, då tar jag mig aldrig därifrån.
Det är ju galet vad förnuftig man kan vara i all den där smärtan.
"Nej men det är ingen idé att gråta, vad ska det ge mig? Ingen unge iaf, så då gråter jag inte, det måste bero på något fysiskt, de där piggarna i bäckenet de pratar om att man kan bli så påverkad av när barnets huvud ska passera, så kanske det är?."
Så tänkte jag medan jag flåsade.
Barnmorskan erbjöd mig kvaddlar, en form av smärtlindring som bygger på att öka produktionen av kroppens eget endorfin.
"Men det gör verkligen jättejättejätteont" sa barnmorskan, "ofta skriker folk att jag ska sluta, ofta hinner jag bara lägga en eller två innan man vill att jag ska avbryta."
Jaha, det lät ju inte så lockande sa jag till en början, men sen testade vi ändå.
Och hon la alla sex, och det gjorde hemskt ont men vad gör inte ont under öppningsskedet?
(Återigen mallighet från min sida: barnmorskan sa "wow jag kunde lägga alla, det har nog aldrig hänt förut".)
Sen kom äntligen krystvärkarna och jag funderade på hur länge jag legat där.
Det kändes som att jag hade kunnat krysta ut honom på en och samma värk, men flåsade bort två för att inte spricka.
När huvudet stannar just i öppningen, då bränner det som eld under fötterna.
Hela kroppen ville krampa ihop och krysta ut honom och allt jag tänkte var "inte spricka flåsflås inte spricka flåsflås".
Och sen slurpade han ut, och grät, och hade svart hår och låg på mitt bröst, och jag var så innerligt lycklig, tillfreds, avslappnad och nöjd.
För nu var han på utsidan och nu var jag inte gravid längre.
Nu kunde vi börja med nästa fas i livet.
Du är helt fantastisk, sa barnmorskan och pratade om mitt sätt att hantera smärtan.
Men de verkligt fantastiska måste ju vara de som håller på i dygn med det här, svarade jag.
Hon höll inte med. Och jag fattar.
Alla är fantastiska, att föda barn är fantastiskt, efteråt när man inser vad kroppen har gjort utan att man själv kunnat styra.
Att kroppen sköter jobbet och själv är det bara att hänga med.
Det är fantastiskt hur man än gör det.
Sex timmar från början till slut.
Tre timmar på Förlossningen.
Strax efter sex på morgonen föddes han (precis samtidigt som hans storebror vaknade därhemma och försökte finna sig i att det var farmor som var där, och inte mamma och pappa).
Jag duschade direkt efter och fick ligga ren och fräsch i sängen och äta frukost, utanför fönstren var det blekrosa vintermorgon och traktorer som skottade.
Allt var så stilla och fridfullt.
Tolv timmar senare kom Torsten till oss på BB, höll sin lillebror i famnen och pratade tyst eftersom det var så många bäbisar som skulle sova.
Sen åkte vi hem.
Åt pizza och satt i evigheter i soffan, hela familjen.
Torsten såg på Lilla Prinsessan, och jag var belåten.
Det är svårt att veta precis när man har påbörjat en förlossning.
Tipsen om att värkar känns som mensvärk har aldrig hjälpt, jag har mensvärk som får mig att tappa talförmågan, som får mig att ligga i ett mörkt rum hela första dagen och skälva av smärtfrossa.
Så om en värk då är som det, fast lite mer, då får man vänta länge.
Min barnmorska har sagt till mig flera gånger att det nog skulle gå fortare den här gången.
Att jag skulle åka in till Förlossningen redan när det var fem minuter mellan värkarna.
Så när jag vid ett-tiden på natten insåg att jag faktiskt hade ont väldigt regelbundet och kanske skulle ta och klocka dem.
Då kom de med mellan två och tre minuters mellanrum.
De var inte så långa, bara 30–40 sekunder, men jag tänkte "jamen jag kanske skulle ringa Förlossningen ändå?"
Bara för att liksom säga att jag finns.
Barnmorskan på Förlossningen sa att det är vanligt att de är korta och kommer tätt i början, för att sedan bli längre och mer intensiva, fast efter att ha pratat en stund med mig sa hon ändå.
Ni ska nog ringa er barnvakt och ta och komma in.
Fyra timmar senare var han ute.
När jag kom in till Förlossningen var jag öppen sju centimeter och bara ett tag efter gick vattnet.
Barnmorskan skyndade på stegen och bad min man om hjälp med något "för när vattnet gått kan det gå undan" och jag tänkte "hurra, då kör vi!"
Därför kändes det som evigheter sen, bara för att det inte tog fem minuter.
Och ganska mkt som evigheter för att jag inte fick något smärtstillande, eller snarare inte erbjöds något, det var inte som att jag bad om det, jag är alldeles för "lydig" för det.
Och förmodligen även för att barnmorskan ville att jag skulle prova krysta innan jag hade öppnat mig helt.
För de ville nog ha ut ungen, hans hjärtljud var inte helt okej, inte kritiska – bara inte helt okej.
När man som jag hanterar smärta genom att blunda och koncentrera sig på att slappna av.
På att stänga av andra intryckt för att dessa stör koncentrationen och gör att jag känner smärtan mer.
Då tror folk gärna att man inte är med, att man inte hör.
Men jag hörde allt.
Jag hörde på barnmorskans "du, du såg?" att hon pekade på en av de där monitorerna och vände sig till den andra i rummet och att svaret "mm" betydde att något inte var helt okej.
Och jag hörde varje gång det var någon ny i rummet, även om de inte hunnit presentera sig, för det är en skillnad när en dörr öppnas och någon lämnar ett rum, och när en dörr öppnas och någon kommer in.
Jag hörde när förlossningsläkaren kom in för att ta prover på barnet.
Båda gångerna, jag öppnade ögonen för att artigt säga hej så snart den pågående värken var över.
De överöste mig med "vad du är duktig, bra jobbat" kanske för att de verkligen tyckte det.
De pratade gärna om min fantastiska andning och hur den tog mig igenom all smärta, till och med så att morgonpersonalen som tog över för mätning och frukostbricka kom in och sa "vi hörde om din andning".
(Jag blev och är fortfarande mkt mallig över detta.)
Men kanske även för att kompensera min tysta make?
Jag tänker nu att jag så klart skulle ha nämnt det i förlossningsbrevet.
"Min make är tyst för att jag har bett honom att vara det, allt för många ord stör mig och jag vill inte bli struken över håret eller viskad i örat eller pussad på handen, det skulle antagligen få mig att kasta lösa föremål."
(Han säger att jag är knepig på det sättet, jag vill absolut inte ha några uppmuntrande ord om hur duktig jag är, men jag vill gärna få beröm över hur duktig jag är.)
På slutet fick jag en sådan hemsk smärta i ryggslutet under varje värk att det gjorde mig modstulen.
Varje gång jag flåsade mig igenom en värk fick jag lust att gråta, att säga hur jobbigt det här var, men tänkte hela tiden nej.
Jag kan inte öppna den dörren, då tar jag mig aldrig därifrån.
Det är ju galet vad förnuftig man kan vara i all den där smärtan.
"Nej men det är ingen idé att gråta, vad ska det ge mig? Ingen unge iaf, så då gråter jag inte, det måste bero på något fysiskt, de där piggarna i bäckenet de pratar om att man kan bli så påverkad av när barnets huvud ska passera, så kanske det är?."
Så tänkte jag medan jag flåsade.
Barnmorskan erbjöd mig kvaddlar, en form av smärtlindring som bygger på att öka produktionen av kroppens eget endorfin.
"Men det gör verkligen jättejättejätteont" sa barnmorskan, "ofta skriker folk att jag ska sluta, ofta hinner jag bara lägga en eller två innan man vill att jag ska avbryta."
Jaha, det lät ju inte så lockande sa jag till en början, men sen testade vi ändå.
Och hon la alla sex, och det gjorde hemskt ont men vad gör inte ont under öppningsskedet?
(Återigen mallighet från min sida: barnmorskan sa "wow jag kunde lägga alla, det har nog aldrig hänt förut".)
Sen kom äntligen krystvärkarna och jag funderade på hur länge jag legat där.
Det kändes som att jag hade kunnat krysta ut honom på en och samma värk, men flåsade bort två för att inte spricka.
När huvudet stannar just i öppningen, då bränner det som eld under fötterna.
Hela kroppen ville krampa ihop och krysta ut honom och allt jag tänkte var "inte spricka flåsflås inte spricka flåsflås".
Och sen slurpade han ut, och grät, och hade svart hår och låg på mitt bröst, och jag var så innerligt lycklig, tillfreds, avslappnad och nöjd.
För nu var han på utsidan och nu var jag inte gravid längre.
Nu kunde vi börja med nästa fas i livet.
Du är helt fantastisk, sa barnmorskan och pratade om mitt sätt att hantera smärtan.
Men de verkligt fantastiska måste ju vara de som håller på i dygn med det här, svarade jag.
Hon höll inte med. Och jag fattar.
Alla är fantastiska, att föda barn är fantastiskt, efteråt när man inser vad kroppen har gjort utan att man själv kunnat styra.
Att kroppen sköter jobbet och själv är det bara att hänga med.
Det är fantastiskt hur man än gör det.
Sex timmar från början till slut.
Tre timmar på Förlossningen.
Strax efter sex på morgonen föddes han (precis samtidigt som hans storebror vaknade därhemma och försökte finna sig i att det var farmor som var där, och inte mamma och pappa).
Jag duschade direkt efter och fick ligga ren och fräsch i sängen och äta frukost, utanför fönstren var det blekrosa vintermorgon och traktorer som skottade.
Allt var så stilla och fridfullt.
Tolv timmar senare kom Torsten till oss på BB, höll sin lillebror i famnen och pratade tyst eftersom det var så många bäbisar som skulle sova.
Sen åkte vi hem.
Åt pizza och satt i evigheter i soffan, hela familjen.
Torsten såg på Lilla Prinsessan, och jag var belåten.
tisdag 13 mars 2012
Vilken revansch
Minns ni förlossningen som berättade om där jag var doula till en mamma vars tidigare förlossning hade varit en så kallad störtförlossning.
Jag var orolig att jag inte skulle hinna till förlossningen för att vara det stöd som hon behövde, då den tidigare förlossningen hade varit smärtsam. Både psykiskt och fysiskt.
Förlossningen startade med dunder och brak, även den här gången. Men jag hann fram. Jag hann till och med vara på förlossningen i 50 minuter innan hennes fina lilla pojke var född. Med på förlossningen fanns även hennes mamma, som trygghet och som fotograf.
Att dokumentera förlossningen kan vara värdefullt, för att på så sätt få en tydligare bild om förloppet och en hjälp för läkeprocessen, då en störtförlossning ofta kan vara chockartad och ge en känslan av att man inte är med. Allt är bara en enda stor värk och man känner sig inte delaktig och har stora minnesluckor.
Det som också hjälpte mamman var att jag talade om vad som hände och så även barnmorskan. Mamman fick känna på bebisens huvud, så fort det var möjligt och fick följa honom på hans väg ut.
Så förlossningsupplevelsen blev en helt annan än den första, trots att denna förlossning också kan räknas som en störtförlossning. Mamman sa flera gånger under förlossningen att hon ville stanna upp, så att hon kunde få njuta av detta ögonblick, där hon var med och närvarande. Där hon fick bekräftelse, massage och trygghet.
Här om dagen skickade mamman mig några bilder från förlossningen och jag fick tillåtelse att dela dem med er. Bilderna är tagna mitt i natten och ni som är riktigt observanta kan nog se tandkrämsfläcken på min kind. Jag hade nämligen ätit ganska mycket vitlök till middagen, så medan jag yrvaken klädde på mig och ringde efter en taxi så försökte jag frenetiskt att borsta bort vitlökslukten. Något jag inte lyckades med. Men det störde inte mamman som tur var. Att titta mig i spegeln var inget jag hann med, så fläcken fanns där under hela förlossningen. Barnmorskan påpekade faktiskt fläcken, men jag ville inte lämna mammans sida. Så den fick vara kvar där.
Här kommer nu bilderna från en förlossning som innehöll mycket värme, styrka och skratt. Den sista bilden gör mig så rörd. Vilken revansch. Vilken fantastisk kvinna.
Tack kära Lotta för att jag fick dela det här med dig och vara ditt stöd.
Jag var orolig att jag inte skulle hinna till förlossningen för att vara det stöd som hon behövde, då den tidigare förlossningen hade varit smärtsam. Både psykiskt och fysiskt.
Förlossningen startade med dunder och brak, även den här gången. Men jag hann fram. Jag hann till och med vara på förlossningen i 50 minuter innan hennes fina lilla pojke var född. Med på förlossningen fanns även hennes mamma, som trygghet och som fotograf.
Att dokumentera förlossningen kan vara värdefullt, för att på så sätt få en tydligare bild om förloppet och en hjälp för läkeprocessen, då en störtförlossning ofta kan vara chockartad och ge en känslan av att man inte är med. Allt är bara en enda stor värk och man känner sig inte delaktig och har stora minnesluckor.
Det som också hjälpte mamman var att jag talade om vad som hände och så även barnmorskan. Mamman fick känna på bebisens huvud, så fort det var möjligt och fick följa honom på hans väg ut.
Så förlossningsupplevelsen blev en helt annan än den första, trots att denna förlossning också kan räknas som en störtförlossning. Mamman sa flera gånger under förlossningen att hon ville stanna upp, så att hon kunde få njuta av detta ögonblick, där hon var med och närvarande. Där hon fick bekräftelse, massage och trygghet.
Här om dagen skickade mamman mig några bilder från förlossningen och jag fick tillåtelse att dela dem med er. Bilderna är tagna mitt i natten och ni som är riktigt observanta kan nog se tandkrämsfläcken på min kind. Jag hade nämligen ätit ganska mycket vitlök till middagen, så medan jag yrvaken klädde på mig och ringde efter en taxi så försökte jag frenetiskt att borsta bort vitlökslukten. Något jag inte lyckades med. Men det störde inte mamman som tur var. Att titta mig i spegeln var inget jag hann med, så fläcken fanns där under hela förlossningen. Barnmorskan påpekade faktiskt fläcken, men jag ville inte lämna mammans sida. Så den fick vara kvar där.
Här kommer nu bilderna från en förlossning som innehöll mycket värme, styrka och skratt. Den sista bilden gör mig så rörd. Vilken revansch. Vilken fantastisk kvinna.
Tack kära Lotta för att jag fick dela det här med dig och vara ditt stöd.
måndag 12 mars 2012
Det är mycket nu
I torsdags var jag på två eftersamtal. Det kändes så fint att ses igen.
Vi pratade om förlossningen. Så som vi mindes den. Jag fyllde i luckor. Vi talade om hur det är nu. Om amning, sömn och bröstpumpar.
Ja, ni vet, allt sådant som är viktigt när man har en liten som precis växt in i stl 50.
Jag fick äran att hålla lilla Hugo, så att hans mamma kunde få lite tid till att duscha och springa till tvättstugan.
Vi satt i soffan Hugo och jag. Solen sken in och det var så härligt att bara sitta där. Utan att behöva göra något annat än att titta på detta fina lilla barn. Det är inte så ofta jag gör så. Bara sitter. Så när stunderna dyker upp så passar jag på att njuta av den.
Innan dess hade jag varit två tunnelbanestationer bort och träffat mamman som blev igångsatt, hennes mamma var även där och så klart hennes fina lilla dotter. Jag blev serverad äppelkaka med vaniljsås utav mormodern, så jag hade det väldigt bra. Jag passade på att visa hur man knyter sjal och fick då äran att sjala den nyfödda lilla flickan. När man får chansen så tar man gärna den, som ni förstår.
Sedan i fredags har jag varit på yoga lärarutbildning. Det har varit väldigt roligt, men helt galet mycket information. Så är dag är jag så trött som en människa kan bli.
Här kommer en bild på mig och Hugo, som tyckte att min klänning var helfestlig.
onsdag 7 mars 2012
Lustgasens tid är över
Gävleborgs landsting kan bli först i landet med att sluta använda lustgas som smärtstillande. Det innebär att kvinnor som ska föda på förlossningsavdelningen i Gävle inte längre kommer att få andas in gasen. Så står det i på gd.se och artikeln kan du läsa här.
En kvinna skriver som en kommentar till artikeln:
När jag födde var lustgasen min enda livlina i ett helvete av sinnessjuk smärta. Nu är jag gravid igen och försvinner lustgasen från Gävle så åker jag antingen till Uppsala eller kräver snitt. Finns inget annat alternativ för mig.
Jag tycker att det är bra att man värnar om naturen och människorna och jag är inte emot att man vill sluta att använda lustgas för att förbättra miljön.
Men jag tror att risken med att ta bort lustgasen utan att ersätta den med något annat är att fler kommer att välja att ta ryggbedövning som kan orsaka komplikationer. Ryggbedövning är inte heller alltid så lätt att få som exp lustgas är eftersom det krävs en narkosläkare (som ofta är upptagen), samt att det kan vara svårt att lägga ryggbedövning på exempelvis kvinnor som är överviktiga.
Som doula använder jag mig främst av andning, avslappning och värme som smärtlindring vid förlossningarna och det vore ju som en dröm om alla gravida kunde få gå på andning/avslappning/mindfulness-kurser innan förlossningen. Som erbjöds gratis och inte som det är nu att de kostar väldigt mycket pengar.
Jag önskar också att fler barnmorskor skulle bli bättre på att vägleda den födande kvinnan i andning och avslappning samt kunna vara närvarande under hela förlossningen och vara det stöd som lustgasen tidigare gett en del kvinnor. Alternativ anställa doulor till förlossningen.
Förlossningsvården måste nu erbjuda bra alternativ till lustgasen.
De måste vara tydliga och konkreta med vad det tänker ersätta lustgasen med.
För det är ett faktum att många kvinnor är rädda för att föda barn.
Vetskapen om att det finns smärtlindring att tillgå är lugnande och bidrar till att många vågar föda barn.
Så om sjukhuset drar in på alternativen till smärtlindring så tror jag att man riskerar att fler inte vågar att föda barn eller kommer att välja att förlösas med hjälp av kejsarsnitt.
En kvinna skriver som en kommentar till artikeln:
När jag födde var lustgasen min enda livlina i ett helvete av sinnessjuk smärta. Nu är jag gravid igen och försvinner lustgasen från Gävle så åker jag antingen till Uppsala eller kräver snitt. Finns inget annat alternativ för mig.
Jag tycker att det är bra att man värnar om naturen och människorna och jag är inte emot att man vill sluta att använda lustgas för att förbättra miljön.
Men jag tror att risken med att ta bort lustgasen utan att ersätta den med något annat är att fler kommer att välja att ta ryggbedövning som kan orsaka komplikationer. Ryggbedövning är inte heller alltid så lätt att få som exp lustgas är eftersom det krävs en narkosläkare (som ofta är upptagen), samt att det kan vara svårt att lägga ryggbedövning på exempelvis kvinnor som är överviktiga.
Som doula använder jag mig främst av andning, avslappning och värme som smärtlindring vid förlossningarna och det vore ju som en dröm om alla gravida kunde få gå på andning/avslappning/mindfulness-kurser innan förlossningen. Som erbjöds gratis och inte som det är nu att de kostar väldigt mycket pengar.
Jag önskar också att fler barnmorskor skulle bli bättre på att vägleda den födande kvinnan i andning och avslappning samt kunna vara närvarande under hela förlossningen och vara det stöd som lustgasen tidigare gett en del kvinnor. Alternativ anställa doulor till förlossningen.
Förlossningsvården måste nu erbjuda bra alternativ till lustgasen.
De måste vara tydliga och konkreta med vad det tänker ersätta lustgasen med.
För det är ett faktum att många kvinnor är rädda för att föda barn.
Vetskapen om att det finns smärtlindring att tillgå är lugnande och bidrar till att många vågar föda barn.
Så om sjukhuset drar in på alternativen till smärtlindring så tror jag att man riskerar att fler inte vågar att föda barn eller kommer att välja att förlösas med hjälp av kejsarsnitt.
tisdag 6 mars 2012
Jag drogar mitt barn
Min vän Tina som har bloggen M som i underbar, som jag har länkat till tidigare, har skrivit det mest lästa blogginlägget på wordpress just nu.
Här kan du läsa hennes inlägg: Jag drogar mitt barn.
Här kan du läsa hennes inlägg: Jag drogar mitt barn.
måndag 5 mars 2012
Livsfarlig medicin ges vid förlossningar
Cytotec är ett mycket farligt läkemedel som absolut inte får ges till gravida (enligt FASS och amerikanska FDA).
SVT har uppmärksammat att flera sjukhus ger Cyotec till gravida kvinnor vid igångsättning av förlossningar och för aborter.
Cyotec kan ge syrebrist hos barnet och även leda till brusten livmoder, vilket flera kvinnor dött av.
Anledningen till att detta ändå används på svenska sjukhus anses vara att det är billigare än andra
igångsättningsmetoder.
Här kan du läsa och se Svt:s inslag om magsårsmedicinen Cytotec.
Här är ett youtube-klipp från filmen Business of Being Born där Michel Odent talar om bla Cytotec.
SVT har uppmärksammat att flera sjukhus ger Cyotec till gravida kvinnor vid igångsättning av förlossningar och för aborter.
Cyotec kan ge syrebrist hos barnet och även leda till brusten livmoder, vilket flera kvinnor dött av.
Anledningen till att detta ändå används på svenska sjukhus anses vara att det är billigare än andra
igångsättningsmetoder.
Här kan du läsa och se Svt:s inslag om magsårsmedicinen Cytotec.
Här är ett youtube-klipp från filmen Business of Being Born där Michel Odent talar om bla Cytotec.
söndag 4 mars 2012
K-Vitamin
Bara en kort stund efter att barnen är fött så får det nyfödda barnet en injektion av K-Vitamin. Oftast får barnet sprutan av barnmorskan utan att du som förälder ens blivit tillfrågad. Det sker på rutin.
Vet du varför ditt barn får K-vitamin?
På Bipacksedeln så står det:
Läs noga igenom denna bipacksedel innan du börjar ta detta läkemedel.
4. EVENTUELLA BIVERKNINGAR
Här på Babycenter kan du läsa om vad K-vitaminet gör och vad forskare anser om K-vitamin.
Här är ett citat av Kirsten Nisted som jag hittade:
Av erfarenhet har jag sett att naturen är klok, människokroppens uppbyggnad och funktioner är noga samordnade och har sin betydelse, det dröjer bara innan vi människor genomskådar detta. Och i detta samband kan man undra om den låga K-vitaminkoncentrationen de första dygnen kanske har en betydelse. År 1992 kom rapporter om att K-vitaminprofylaxen kunde ha ett samband med de ökande fallen av leukemi hos barn.
Andra aspekter som man måste ha med i övervägandet om K-vitamintillförseln är att en injektion går förbi hudbarriären som representerar människans integritet och immunsystem. Sprutan är oftast det första barnet får i sig. K-vitamin är ett syntetiskt framställt ämne och medlet är även tillsatt konserveringsmedel, det vill säga ämnen som är kroppsfrämmande för den mänskliga organismen och därmed belastar ämnesomsättningen. I ämnesomsättningen sker människans nedbrytning och uppbyggnad av kroppsegen substans, och om denna blir överbelastad ökar risken för utvecklandet av allergier.
Vet du varför ditt barn får K-vitamin?
På Bipacksedeln så står det:
Läs noga igenom denna bipacksedel innan du börjar ta detta läkemedel.
Det är inte så lätt att noga läsa igenom något, man knappt är medveten om att ens barn får. Det står även om biverkningar som kan vara intressant att veta:
4. EVENTUELLA BIVERKNINGAR
Liksom alla läkemedel kan Konakion Novum orsaka biverkningar men alla användare behöver inte få dem.
Mycket sällsynta (förekommer hos färre än 1 av 10 000 användare):
- överkänslighetsreaktion med feber, hudutslag, svullnad och ibland blodtrycksfall i samband med intravenös injektion
- lokala reaktioner vid injektionsstället
Om några biverkningar blir värre eller om du märker några biverkningar som inte nämns i denna information, kontakta läkare eller apotekspersonal.
Här på Babycenter kan du läsa om vad K-vitaminet gör och vad forskare anser om K-vitamin.
Här är ett citat av Kirsten Nisted som jag hittade:
Av erfarenhet har jag sett att naturen är klok, människokroppens uppbyggnad och funktioner är noga samordnade och har sin betydelse, det dröjer bara innan vi människor genomskådar detta. Och i detta samband kan man undra om den låga K-vitaminkoncentrationen de första dygnen kanske har en betydelse. År 1992 kom rapporter om att K-vitaminprofylaxen kunde ha ett samband med de ökande fallen av leukemi hos barn.
Andra aspekter som man måste ha med i övervägandet om K-vitamintillförseln är att en injektion går förbi hudbarriären som representerar människans integritet och immunsystem. Sprutan är oftast det första barnet får i sig. K-vitamin är ett syntetiskt framställt ämne och medlet är även tillsatt konserveringsmedel, det vill säga ämnen som är kroppsfrämmande för den mänskliga organismen och därmed belastar ämnesomsättningen. I ämnesomsättningen sker människans nedbrytning och uppbyggnad av kroppsegen substans, och om denna blir överbelastad ökar risken för utvecklandet av allergier.
Sportlovslut och apbildsslut.
Nu är sportlovet slut och här kommer två fina apbilder. Dock inga amningsbilder, men ack så ljuvliga bilder på föräldrar och barn.
lördag 3 mars 2012
Amma offentligt
Att amma offentligt skulle kunna vara något annat än bra och vackert är för mig främmande.
Jag var i Italien för några år sedan. När jag var där så såg jag inte en enda kvinna amma sitt barn offentligt.
Vi var på ett kafé i Neapel och vid bordet intill vårt satt ett par med sin lilla bebis. Jag observerade dem och hoppades att jag nu äntligen skulle få se en Italiensk kvinna amma sitt barn. Men tji fick jag. Kvinna gick själv in på toaletten och kom ut efter en stund med en flaska som hon gav sitt lilla barn.
Jag har alltid ammat när jag behövt det. I kyrkan, i affären, på restaurangen.
För mig är det något naturligt och självklart.
Det gläder mig extra mycket när kända personer också gör så. Eftersom de ofta är förebilder och på så vis gör det möjligt för fler kvinnor att följa deras exempel.
Här på Aftonbladet kan du läsa om superstjärnan Beyoncé Knowles, som ammar
sitt barn vid matbordet på en restaurang i New York.
Jag var i Italien för några år sedan. När jag var där så såg jag inte en enda kvinna amma sitt barn offentligt.
Vi var på ett kafé i Neapel och vid bordet intill vårt satt ett par med sin lilla bebis. Jag observerade dem och hoppades att jag nu äntligen skulle få se en Italiensk kvinna amma sitt barn. Men tji fick jag. Kvinna gick själv in på toaletten och kom ut efter en stund med en flaska som hon gav sitt lilla barn.
Jag har alltid ammat när jag behövt det. I kyrkan, i affären, på restaurangen.
För mig är det något naturligt och självklart.
Det gläder mig extra mycket när kända personer också gör så. Eftersom de ofta är förebilder och på så vis gör det möjligt för fler kvinnor att följa deras exempel.
Här på Aftonbladet kan du läsa om superstjärnan Beyoncé Knowles, som ammar
sitt barn vid matbordet på en restaurang i New York.
fredag 2 mars 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)