En bild säger mer än tusen ord

Onaturligt att låta barn gråta

Här kommer en till artikeln som jag inte kan låta bli att dela med mig utav. Den publicerades i dagbladet.no och är skriven av Kristine Grav Hardeberg
fyrbarnsmor och ammehjelper.

Här hittar du artikeln.

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över

Det här var så väldigt bra skriven, så det kan jag inte låta bli att dela med mig. Trots att det är sportlov.


Petra Krantz Lingren skriver så bra på sin blogg En annan du.
Nu skriver hon om den viktiga frågan: Varför? Här kan du läsa hennes artikel.

Apbild nummer tre

Ett av världens vackraste djur

Sportlovet firas med amningsbilder

I morgon börjar vårt sportlov. Jippi. Barnen kommer att vara hemma och vi ska försöka att hitta på en massa roliga saker att göra. 
Det som är inplanerat för tillfället är en kryssning, biobesök, vårutställningen på Liljevalchs och Skansen.

När jag under kvällen letade fina amningsbilder, så hittade jag flera stycken helt fantastiska amninsbilder med apor. Så därför tänkte jag ge er en varje dag under sportlovet, eftersom jag förhoppningsvis kommer att ha så mycket att göra så jag inte kommer att hinna att blogga.
Först ut är...

Varberg först med psykologisk BB-hjälp

I GP kan man läsa: För att minska stressen vid traumatiska förlossningar satsar Varbergs sjukhus på psykologisk första hjälpen. Avdelningen är först i Sverige med att införa metoden.


Här kan du läsa hela artikeln.

Igångsättning, skavfötter och champagne

I tisdagskväll åkte jag till BB-Stockholm för att doula vid en igångsättning. Jag skulle vara med från början.
Mamman undersöktes och fick därefter gel. 
Vi var i ett förlossningsrum och mammans vän kom efter några timmar för att närvara vid förlossningen. Timmarna gick men inget hände. Vi bestämde oss för att sova en stund och jag och vännen sov på en soffa och mamman i förlossningssängen.
Vid tvåtiden på natten kommer barnmorskan in. De behöver förlossningsrummet. Det är knökfullt på förlossningen.
Vi förflyttas till ett litet rum med bara en säng. Hur skulle vi göra nu? Vi bestämde oss för att det var bäst att jag och vännen stannade kvar, för tunnelbanan hade slutat gå och vi trodde att det snart skulle sätta igång.
Vi fick in en smal extrasäng, som knappt fick plast. Där i sov vi skavfötter, jag och väninnan, som jag aldrig tidigare hade träffat. 
Vi kan därför konstatera att som doula får du vara beredd på allt möjligt. 


Morgonen kom, vi åt frukost, pratade om namn och väntade på värkarna.
Vid lunch tog de hål på fosterhinnorna. Nu började det så smått hända något. Vid två fick hon värkstimulerandedropp och då drog det i gång ordentligt.


Allt gick jättebra och vi hade ett fint samarbete. Mamman var så modig och stark. Vid halv sjusnåret föddes en otroligt söt flicka.


Jag stannade kvar till halv tio. Vi var alla väldigt hungriga så vi åt och skålade i champagne. 
När jag var på väg hem så stannade barnmorskan mig i korridoren och sa:
-Du var helt underbar. Dig skulle man haft med på sin förlossning.


Jag blev så oerhört glad över att hon tog sig tid att säga det till mig och att hon kändes så.
Stolt, lycklig och trött åkte jag sedan hem till min familj som jag inte hade träffat på drygt 27 timmar.


Jag hade tre barn intill mig i sängen den natten.

Att älska ett barn

Vackert skrivet om föräldrarkärlek:
Att älska ett barn

En vacker förlossningsfilm

Här är en väldigt fin förlossningsfilm där syskonen närvarar under hela förlossningen. 

Förlossningen är väldigt vackert filmad och det är svårt att låta bli att gråta en skvätt på slutet.

Douladags

Fick nyss ett samtal från mamman som gått över tiden med 9 dagar.
I dag blir det igångsättning på BB-Stockholm.
Vi ska ses på sjukhuset om ett litet tag.
Så nu packar jag min doulaväska, kolhydrat-laddar och förbereder mig mentalt.
Det här ska bli så spännande och fantastiskt.


Snart, snart kommer vi att berikas av ännu en liten människa.

Doulas

När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv

En fantastisk dialog mellan mor och barn, som gav mig bra insikter. 


Här kan du läsa vad de sa: När du skäller på mig mamma är det svårt att älska mig själv

Min lilla stora tjej

I går fyllde min förstfödde 11-år. Jag vet ingen som ser fram mot sin födelsedag så mycket som hon.
Hon planerar sitt kalas ett år i förväg. Skriver önskelista månader innan och ritar sedan en nedräkningskalender som hon kryssar för innan hon går och lägger sig, så att hon vet exakt hur många dagar det är kvar till hennes födelsedag.


När sedan födelsedagen är, så vaknar hon självfallet oerhört tidigt, hon som annars är en sömntuta.
Hon njuter av dagen till fullo och bryter sedan ihop på kvällen. 
Samma visa varje år. 
Hon gråter dels för att dagen är slut och det är så sorgligt för den var ju så fantastik, men också för att hon inte längre är 10 eller 9, eller 8år. 
Hon har nämligen alltid haft svårt för avsked och förändringar. 
Så hon måste sörja lite över att hon lämnar årtalen efter sig. 
Hon är väldigt nostalgisk med och vill inte alltid bli stor.


Jag vill ju helst inte heller att hon ska bli stor. 
Jag vill alltid ha en henne nära mig.
Men samtidigt så är det ju också fantastiskt att få se henne växa. 
Hon är ett sådant begåvat och intelligent barn och det är en fröjd att få vara med henne och ju äldre hon blir desto mer lär vi känna varandra och kommer varandra nära.


Jag köpte Godnatt mr Tom till Tyra i födelsedagspresent och på födelsedagsmorgonen låg vi i hennes säng, tätt intill varandra i nattlinnen och jag läste högt för henne ut boken. Den som var en av mina absoluta favoriter böcker när jag  var lika gammal som Tyra. 
Ibland var jag tvungen att pausa i läsande för att torka tårarna. 
Det är verkligen en mycket sorglig bok och ännu sorgligare när man är mamma. Herregud var jag kommer att gråta mot slutet av boken. 
Jag minns ju hur jobbigt det var att läsa när jag var barn.


Min Tyra. Tyra Kitty Leia Ann, född kl 13: 13 har varit allt annat än olycka. 
Vilken lyckounge.
Hon är så stark. Så rolig och vacker.
Jag är så tacksam över att det var just hon som var min första.
Hon har lärt mig så mycket och lär mig fortfarande. 
Hon är den som hjälper mig mest när jag inte räcker till.
Hon ger mig så mycket kärlek att det är obeskrivbart.


Så tack igen. För att jag får vara Tyras mamma.

Spädbarn är människor.

Ungefär så här står det på Midwife Thinking's blogg:


Samtidigt som det i vissa fall inte är möjligt, anser jag att vi borde sträva efter att alla spädbarn borde få möjlighet att: 

• Bana sin egen väg genom sin mors kropp och ut i världen (dvs. inget onödigt dragande).
• Sin första hudkontakt skall vara från händerna på en person som älskar dem (mor, far, familjemedlem, vän).
• Att omedelbart få hållas av sin mor, hud mor hud.
• Upprätthållas genom moderkakan tills moderkakan slutar fungera (dvs. lämnar navelsträngen intakt).
• Att i lugn och ro få hitta sin mors bröstvårta.
• Att bli behandlas försiktigt och med värdighet och respekt under de "kontroller" som deras mor väljer ska bli gjorda.

Spädbarn är människor.




Här kommer du till bloggen där du också kan få se några intressanta videoklipp på det här temat.

Det är helt okej för pappor och mammor att vara rädda

När jag berättar att jag är en doula så är det många som frågar mig vilka det är som vill ha/behöver en doula.
Jag svarar att det är olika personer. Ensamstående, par, förstföderskor, omföderskor, de som är förlossningsrädda och de som inte är det.
Då brukar följdfrågan bli hur papporna upplever det att jag är med på deras förlossning.
-Bra. Många gånger är jag med just för papporna eller partnern. För att de kanske är rädda, oroliga och känner sig otillräckliga. Jag kan ge dem verktyg så att det kan vara delaktiga i förlossningen. Att de blir viktiga och aktiva. Jag kan bekräfta och svara på frågor, så att de känner sig trygga och lugna. Jag kan springa i väg och värma vetekudde, göra smoothies osv så att partnern hela tiden kan vara närvarande med mamman och vara hennes största och viktigaste stöd.


Självklart är det mamman som gör det stora jobbet. Det är hon som har förlossningsvärkar och hennes kropp som föder fram barnet. Därför verkar det naturligt att hon känner oro och ängslan inför förlossningen. Men för mig är det helt naturligt att även pappan/partnern (om det finns en sådan) känner oro och ängslan inför förlossningen. Det är ju hans/hennes älskade som ska föda fram deras barn. Det är ju hon som kommer ha värkar. Det kan vara fruktansvärt att se någon nära ha ont. En maktlöshet att stå vid sidan om och såklart rädslan att det ska hända något med barnet och mamman. 


Så när Aftonbladet publicerade en artikel härom dagen om att var fjärde pappa känner obehag vid förlossningen så blev jag glad. Glad för att det är viktigt att prata om rädslor. Jag tror att artikeln kan hjälpa så att fler kan våga tala om att de är rädda och inte behöva känna skam över det. Att det finns fler som känner så och att det inte är något konstigt.


Jag blev däremot ledsen när jag läste hånfulla kommentarer på Facebook om att det var så "synd om papporna". Men det är väl inte det som artikeln handlar om. Att det ska vara mest synd om någon?


Om vi kan stötta papporna att vara bra stöd, så blir det ju bättre för den födande kvinnan.
Den här artikeln är bra och viktig.
Dessutom skriver Lisa Röstlund att man kan ta hjälp av en doula. 
Hurra tänkte jag. Jag tycker nämligen att det är jättebra om ordet doula används ofta i media, så att fler hör talas om doula, så att det inte upplevs som något flummigt utan något välbekant. För då kommer förhoppningsvis fler ta hjälp av en doula.


För jag är övertygad om att en doula kan göra en enorm skillnad under en förlossning.




Här kan ni läsa Aftonbladets artikel.

Pappan på bilden har ingenting med det jag skrivit eller med artikeln att göra, mer än att han är just en pappa till tre fina barn.

Jag var visst inte immun.

Det har varit lite tyst på bloggen några dagar. Jag har varit sjuk.
Jag som har gått omkring och skrutit om att jag är immun mot kräksjukor.
Eftersom jag inte har blivit drabbad på över tio år, trots att resten av familjen legat utslagna. Men i måndags så klarade inte min kropp att stå emot längre (och inte heller in dotters). Så vi har legat ynkliga i soffan och tittat på allt från Harry Potter till Dirty Dancing.


Men nu är jag frisk och stark igen och tänker fortsätta att intala mig själv att jag är immun mot kräksjukor och att det här bara var en engångsföreteelse som berodde på något annat.


Jag har fortfarande doulajour och tack och lov så startade inte hennes förlossning under den här tiden (men har en backup-doula som hade hoppat in i fall den hade gjort det, så hon hade inte blivit utan en doula, men såklart så vill jag ju helst vara med själv). Förlossningen lär starta vilken dag som helst nu eftersom som hon gått över med några dagar. Så det är mycket spännande.


Jag skrev här på bloggen för ett tag sedan om att mitt Odisprov blivit godkänt och att jag nu är en certifierad Odis-doula.
Under tiden när jag varit sjuk så har jag fått en fin Odislogga vid min presentation på Odis hemsida. Jag känner mig mycket nöjd.

Syskonen som inte syns

Två av mina barn har diabetes. Dem fick det som väldigt små. Så de har alltid haft diabetes, känns det som. För deras småsyskon är det så. De har aldrig sett något annat.

Min son var så liten när han fick diabetes att det blev stor uppståndelse. Det skrev om oss i Leva med diabetes, som är en tidning som man får om man är med i diabetesförbundet. Det var en fin bild på oss, lilla familjen, på omslaget och ett hemmahos-repotage.

I det senaste nummret av Leva med diabetes så står det så här:

Syskonen som inte syns
När barnet i familjen får typ 1-diabtes vänds hela famljens tillvaro upp och ned. Ett syskon i familjen är speciellt utsatt eftersom all vård och omsorg läggs på den som är sjuk.
Hur ska man kunna hjälpa sådana familjer ska Elia Psouni, psykolog och lektor i utvecklingspsykologi och Lars B. Dahlin, överläkare och proffesor i handkirugi, ta reda på i en nystartad studie i Lund.

Relationen mellan föräldrar och de drabbade barnens syskon kan periodvis komma i kläm. alla medlemmar i familjen där ett barn drabbats av kronisk sjukdom som ger ett funktionshinder mer potentiella långsiktiga konsekvenser, riskerar att få sin psykiska hälsa och utveckling påverkad.

Vilken sabla tur att jag har fyra barn.
Två med diabetes, som kan störra varandra och hjälpa varandra när det blir tungt att vara diabetiker.
Två som inte har diabetes, som kan stötta varandra och hjälpa varandra när det blir tungt med syskonens sjukdom.

Jag tror också att det var tur i oturen att de är de två första barnen som har sjukdomen. För det har bidragit till att det är så naturligt för de andra två.

Denna sjukdom som är min stora sorg och som jag så innerligt önskar att jag kunde bota.

Anknytningsteorin

Intressant blogginlägg ang anknytning kan du läsa här: Familjen Toad

När jag läser om studien så kan jag inte låta bli att fundera över hur Anna Wahlgrens sova hela natten kur påverkar anknytningen mellan barn och föräldrar.

Raketförlossning och goda smörgåsar

I går hade jag yoga- och boklubb med mina vänner. Först hade jag en liten yogalektion (där min telefon ringde två gånger, men jag vågade inte stänga av den eftersom jag har doulajour). Sedan pratade vi om boken och åt god mat bla en kikärtsröra med mycket vitlök. Jag sa något om att det kanske inte var så bra att äta så mycket vitlök om förlossningen skulle starta. Ni vet den där förlossningen jag skrev om tidigare som jag skulle doula vid. Hon som hade haft en störtförlossning tidigare. Men röran var ju så god så den var svår att låta bli.

Jag var uppe lite för länge och tänkte, jag måste gå och lägga mig tidigare, så att jag inte är för trött om förlossningen skulle starta. Men jag hade ju så mycket intressant att läsa.


Som tur var höjde jag volymen på min telefon innan jag somnade.
Vår son vaknade straxt efter att jag somnat med värk i ena örat. 
Han skrek och vi blev oroliga att han skulle väcka sina syskon så vi höll på trixa och fixa och då, då ringer telefonen.
Nu hade nog förlossningen startat.


Jag kastar mig in på toaletten. Bortar mina tänder, igen, noga noga. Borstar tungan. Tar tandtråd. Gurglar med Listerin. Men nej. Vitlöksstanken är kvar. 
Jag kastar på mig kläderna, ringer taxi och springer upp på gatan. Ingen taxi kommer. Jag ringer upp igen. Han stod vid vid nr 28 istället för 78. Jag småspringer i den hala kalla natten mot taxin. Hoppar in och säger. 
-Kör mig till Karolinska sjukhusets förlossning. Snabbt!


Han berättar att han bara varit taxichaufför i två veckor och hittar inte så bra. 
Han kör osäkert (jag tycker att han sniglar sig fram) och väl framme i Solna så kör han fel och vi är nästan på väg tillbaka mot stockholm. Han får göra en usväng och jag försöker hitta skyltar som ska visa oss vägen. Jag lyckas guida oss rätt. Han vill berätta någon historia, men jag kastar mig ut ur taxin och in på förlossningen. 
Jag är framme på sjukhuset ungefär en halvtimme efter att jag fått samtalet. Det kändes som tre timmar.    
Mamman ligger i deras akutrum. Det var nämligen fullt på förlossningsavdelningen (och bb).
Jag hinner vara på förlossningen ungefär 50 minuter innan pojken föds.
Det gick snabbt den här gången också. Men det var en helt annan förlossning.
Allt gick jättebra och mamman är lycklig och barnet är frisk och fantastiskt vacker.


Jag passar på att gå på toaletten och upptäcker att jag har tandkräm på hela kinden. Barnmorskan hade försökt att säga det till mig. Men jag hörde inte så noga då. Fullt koncentrerad på den födande mamman.
Jag berättade att det var premiär för mig att doula på KS. Barnmorskan sa då att det är förstå gången hon jobbar med en doula, ja att hon aldrig tidigare har stött på en doula på KS förlossning. Hon sa att hon trodde inte att de som valde att föda på KS var sådana som ville ha en doula. Så nu undrar jag. Vilka är det som vill föda på KS och varför skulle de vara annorlunda än de som väljer att föda på SÖS eller Danderyd?


Jag fick beröm från undersköterskan, hon som sedan bjöd oss på en fantastisk bricka med goda smörgåsar, juice, kaffe, varmchoklad och blommor. Det är nog den finaste och godaste förlossningsbricka jag varit med om.


Sedan vid fem snåret tog jag taxi hem. 
Jag la mig i min dotters säng och sov tre timmar.
Min son, som är hemma pga det onda i örat och jag var nyss uppe på kondiset och köpte semlor. Det kan man behöva en dag som denna. 
Speciellt eftersom vi ska ha fredagsmys för drygt 30-gäster. Då kan man behöva socker för att hålla sig lite alert.
I kväll ska jag dock vara försiktig med vitlöken, i fall nästa förlossnings om jag ska doula skulle starta i natt. Man vet ju aldrig.

Föris

I dag har jag haft två stycken doula-församtal. På café Rival (som vanligt).
Tiden gick fort, som den oftast gör när man talar om förlossning.
Jag tyckte att det kändes jättebra, så nu är det bara att avvakta och se om de kontaktar mig igen.


För jag gör alltid så, att först så träffas vi i en dryg timme för att se om personkemin stämmer. Den träffen kostar inget. Sedan får de gå hem och känna efter och därefter kontakta och tala om i fall de vill ha med mig som doula eller inte.


Nu ska jag snart ha en yogaklass för några vänner. Det var hemläxa tills nästa tillfälle som är i mars, att vid två tillfällen undervisa vänner eller bekanta. 
Som tur är har jag några vänliga kompisar som ställer upp som försökskaniner.

Politiker sparar pengar på mammamors bekostnad.

I dag i GP finns det en artikel skriven av barnmorskan Eva-Maria Vassberg om hur politiker sparar pengar och hur det går ut över mammor, pappor, barnmorskor och undersköterskor. Ja, alla som befinner sig på en förlossningsavdelning. 


Så här skriver Eva-Maria
Mer teknik och mindre personal

Föda barn är en av livets största upplevelser. Processen är djupt biologisk, utvecklad under miljoner års evolution. Krafterna finns inom varje kvinna och kan frigöras av skickliga barnmorskor.

Den medicinsk-tekniska modellen för mödra- och förlossningsvård är utvecklad av män som produkt av den industriella revolutionen. Förändringarna på SU går mot ökad teknik, fler och dyrare apparater men färre människor. Personalvård finns inte, processhandledning saknas. Utvecklingen är omänsklig. Vad är nästa steg, förlossningar bara under kontorstid?

Signalerna är illavarslande.

Här kan du läsa hela artikeln

Här är en bild från en fantastisk förlossning (där jag doulade) på södra BB, med en mycket närvarande barnmorska.

Uppskatta din kossa.

I går på min yoga så talade vi om Hemulen i Mumintrollen.
"Hemulen, som är väldigt bekymrad över att sin frimärkssamling är komplett och att han därför nu är sysslolös.
Hemulen överkommer snart sin depression genom att börja samla på växter istället."


Man tror att man ska nå lycka när köket är renoverat, när man får det där jobbet, när man når den där vikten. Men när man gör det, så känner man i alla fall inte fullkomlig tillfredsställelse utan börjar renovera badrummet, söker nytt jobb, fyller ut brösten.


Det kan vara svårt att känna sig nöjd och tacksam över det som är just nu. 
Det vi har i dag.
Man saknar inte kossan för än den har lämnat båset.


Vissa får det här uppvaknandet när det blivit svårt sjuka, varit med om en olycka eller förlorat någon.


Då kan man uppskatt det lilla i livet. Som att kunna andas utan smärta. Att bara få hålla sitt barn nära. Att få sitta i sitt kök och dricka kaffe.


Så hur ska vi då göra för att uppskatta kossan i dag?
Hur gör du?

Yoga-utbildning

Nu har jag börjat min yoga instruktörsutbildning och kommer att ägna mig åt skelett, muskler, latin och sanskrit de närmsta dagarna. Det innerbär att det inte kommer att hända så mycket här.
Men den som väntar på något gott, får vänta tills nästa vecka, för då är jag tillbaka.


Namaste!

Lycklig, frisk och vital gravidtet

Så här står det i in bok Frisk & Vital av Peter Wilhelmsson, INgrid Franzon och Mona Christerson:


Sammanfattande program som ger förutsättningar för en lycklig, frisk och vital gravidtet.


1. Var glad och positiv över att du ska bli mamma. Sjung och prata med gästen du har i magen. Se till stt den känner sig välkommen.


2. Skapa en positiv miljö för barnets utveckling. Undvik negativa tanka så mycket du kan.


3. Är en mycket näringsrik kost inkluderande mestadels grönsaker, frukt, spannmål av hela kornet, fullkornsbröd och måttliga mängder kött, fisk, bönor eller linser.


4. Inta gärna ett heltäckande tillskott med alla vitaminer och mineraler av den typ som beskrivs i kapitel 3. Eller rådgör med en näringsterapeut som kan skräddarsy ett näringsprogram som passar just dig.


5. Drick minst 2-3 koppar hallonbladste dagligen.


6. Gör en närings- och klorofyllrik "grön dryck" så ofta som möjligt och använd gärna alger i matlagningen som tex kombu, dulse, tångmjöl.


7. Motionera dagligen. De flesta kan hålla på med nästan alla typer av motion ända tills dagarna före förlossningen. Rådgör med MVC


8. Undvik, så gott det går, negativa faktorer som försämrar ditt och barnens hälsa.