Syskonen som inte syns

Två av mina barn har diabetes. Dem fick det som väldigt små. Så de har alltid haft diabetes, känns det som. För deras småsyskon är det så. De har aldrig sett något annat.

Min son var så liten när han fick diabetes att det blev stor uppståndelse. Det skrev om oss i Leva med diabetes, som är en tidning som man får om man är med i diabetesförbundet. Det var en fin bild på oss, lilla familjen, på omslaget och ett hemmahos-repotage.

I det senaste nummret av Leva med diabetes så står det så här:

Syskonen som inte syns
När barnet i familjen får typ 1-diabtes vänds hela famljens tillvaro upp och ned. Ett syskon i familjen är speciellt utsatt eftersom all vård och omsorg läggs på den som är sjuk.
Hur ska man kunna hjälpa sådana familjer ska Elia Psouni, psykolog och lektor i utvecklingspsykologi och Lars B. Dahlin, överläkare och proffesor i handkirugi, ta reda på i en nystartad studie i Lund.

Relationen mellan föräldrar och de drabbade barnens syskon kan periodvis komma i kläm. alla medlemmar i familjen där ett barn drabbats av kronisk sjukdom som ger ett funktionshinder mer potentiella långsiktiga konsekvenser, riskerar att få sin psykiska hälsa och utveckling påverkad.

Vilken sabla tur att jag har fyra barn.
Två med diabetes, som kan störra varandra och hjälpa varandra när det blir tungt att vara diabetiker.
Två som inte har diabetes, som kan stötta varandra och hjälpa varandra när det blir tungt med syskonens sjukdom.

Jag tror också att det var tur i oturen att de är de två första barnen som har sjukdomen. För det har bidragit till att det är så naturligt för de andra två.

Denna sjukdom som är min stora sorg och som jag så innerligt önskar att jag kunde bota.