Jag trillade i går med cykeln. Jag hade bråttom.
Så när jag svängde, så gled hela cykeln på isen och jag hann inte ta emot.
Jag slog i bäckenet. I dag känns det som om jag har foglossning.
Det gick så fort. Jag visste att det var halt, jag borde inte ha cyklat, men ibland tror man att man inte har något alternativ (men det har vi ju nästan alltid).
Det slog mig att det är samma sak när man föder barn.
När man är stressad, så hinner man inte ta emot.
Men om vi vågar ta det lugnt, så känner vi värken komma och kan parera med andningen.
Vet du, jag tänkte på en sak när jag såg Ina May på tv, när hon tryckte på hur viktigt det är att ta det lugnt.. Att när jag födde senast så kände jag mig väldigt pressad från den ena sköterskan. (jag fick aldrig något förlossningssamtal så nu kommer det här istället, hoppas att det är okej. ;) )
SvaraRaderaHon ville hela tiden att jag skulle "lägga mig ner och låta bebisen komma ut". Jag stod på alla fyra och kände att jag inte var riktigt där ännu, jag var inte redo att trycka ut henne så att säga. Men hon tjatade och tjatade hela tiden om att jag "inte skulle hålla tillbaka bebisen", "bebisen vill ut nu" osv. Mitt i den värsta värkstormen utan paus (den sista innan krystvärkarna började) drog hon i mig och ville lägga mig ner så att min man fick ryta åt henne att låta mig vara!
Jag hade en väldigt intensiv förlossning och inte många sekunders vila mellan värkarna. Under pausen mellan utdrivningen och krystvärkar vände jag på mig lite (som hon tjatat om) eftersom jag kände att Nu var hon på väg ut. Och Nu kunde jag låta henne komma. Men jag ville gärna, instinktivt, hålla emot lite med händerna. Det fick jag inte för sköterskan som "inte kunde se någonting!". Jag gjorde det såklart ändå och tillslut kände jag att det verkligen var dags, och då kom hon.
Till saken hör att jag var på BB i 50 minuter. Ändå ville hon stressa ut min unge! Why?
Men jag brast inte, behövde inte sy ett enda stygn. Och skrek inga svordomar den här gången. ;)
Självklart är det okej. Det glädjer mig att du vill dela med dig.
SvaraRaderaJag tror tyvärr att det är väldigt vanligt att förlossningspersonalen vill skynda på. Så har det varit för mig nästan alla de fyra gånger som jag fött barn.
Så skönt att du kunde stå på dig. Det var jag också tvungen att göra när de ville ge mig värkstimulerande dropp med Harry. Tyvärr är det ju inte alla som klarar av det. Att stå på sig. Som vet att de kan göra det.
Jag tror att det finns flera anledningar till varför de vill påskynda förlossningen.
Det kanske jag borde ta upp här på bloggen.
Vad skönt att du inte brast (låter lite bättre än att säga spricka faktiskt) och att du inte behövde svära, fast det kan vara ganska skönt och frigörande att tillåta sig att göra det med.
Satans jävla skit ;)
Mina 2 första förlossningar försökte barnmorskorna övertala mig att bebisen inte kom när den uppenbarligen kom för att jag var först eller andra gångsföderska och det tog mycket längre tid då och tyvärr låg jag på rygg båda gångerna. De två senare var hemmaförlossningar där man fick bestämma själv och milsvid skillnad. Det är lätt att glömma i den situation att man faktiskt vet bäst själv och känner sin kropp bäst, särskilt när det är första gången
SvaraRadera/SOnia
Ja. Gömma och inte lite på att det är så. Vi måste hjälpas åt att påminna varandra om kvinnors förmåga och styrka.
SvaraRaderaJag har också funderat mycket på det här sista tiden. Forcerade krystningar t.ex. kan jag inte se någon som helst mening med. Finns det någon meningen som du vet?
SvaraRaderaJag såg ett avsnitt av "en unge på minuten". I samma program var det en kvinna som de lite glömde bort, där hon fick sköta det själv och barnet kom ganska fort. Barnmorskan trodde först att hon skulle spricka mycket men hon brast ingenting!
I den andra kvinnans fall stod barnmorskan och skrek att hon skulle ta i och krysta. Jag tyckte att det var jätteobehagligt bara att se på. Utdrivningsskedet gick inte särskilt fort men hon sprack ganska mycket.
Jag har länkat till dig förresten, hoppas det är ok för dig.
/Evasleva
Självklart är det okej att du länkade Eva. Det glädjer mig. Tack.
SvaraRaderaEn av anledningarna till forcerad krystning, tror jag, är för att man inte vågar vänta. Inte vågar låta det ta tid. Att man tror att det kan vara en fara för barnet. Att det tar för lång tid, enligt dem.
En annan är kanske att mamman inte känner krystimpulserna för att hon är så bedövad eller inte i kontakt med sin kropp av olika anledningar.
Det är aldrig roligt för någon med de forcerade krystningarna.
Inte vågar vänta. .. enligt dem. Och vad stödjer de sig mot? Det skulle jag vilja veta :) ÄR det farligt. Eller tror man bara...
SvaraRaderaJag kan ju förstå i de situationer som du beskriver och där måste vi ju fundera på hur vi kan hjälpa kvinnor att "slippa" bedövning som tar bort krystimpulser och hjälpa kvinnor att komma i kontakt med kroppen. (och där kommer ju vi in i bilden! härligt!:))
Under min egen förlossning använda jag lite forcerad krystning eftersom jag var så trött att jag inte riktigt kände dem. Men upplevde att jag hade en BM som hade så otroligt bra koll och ofta sa till mig att ta det lugnt och bara andas igenom några värkar etc. Det tog ändå över en timme.
/Eva som har lite split blogg-personligheter :)