Det dåliga samvetets julkort

Varje år tänker jag, att i år jag ska skicka julkort. I år hade vi dessutom en fantastiskt familjebild som skulle bli mer än perfekt som julkorts-bild.

Men det blev inga julkort i år. Inte förra året heller, eller året innan dess. J

ag tar mig inte tid att fixa några. 

Sedan när jag får julkort från andra, då dyker det dåliga samvetet upp. 

Även om det inte är meningen från avsändaren. 

Oftast vill man ju bara skicka en liten hälsning. Men på något vis så har julkorten blivit mer än så. Ett bevis på att man är ihågkommen. Något man ska göra. 

Det är det där skaet, som troligen gör att jag inte får iväg några. 

Det blir som en belastning. Som så mycket annat i december månad.

Att bara fixa och komma i håg alla de fyra barnens luciadräkter och olika lusse-framträdandes tider och julklappsinsamlingspengar till alla fröknar och lärare kräver en heltidsanställning.

Men då när det där dåliga samvetet över julkorten dyker upp, så kunde ja inte i år nöja mig med att, jag skickar en tanke till avsändaren och att tanken räknas ju. Nej. Då letar jag i hela lägenheten efter julkort som jag kan använda för att skicka tillbaka med en liten hälsning på. 
Det hade ju såklart varit en enkel sak att springa upp och handla några julkort.
Men jag är en sån om vill att det ska gå fort, så jag tar det jag har. 
I år blev det mina doula-kort med ett klistermärke. Det är tankens som räknas och i år ville jag att de släktingar som skickar mig julkort ska få ta del av den tanken. 
Så här blev dem.