Om jag kunde skulle jag visar er mitt fina diplom.
Under kursen fick vi yoga med en ballong under tröjan, för att se vilka begränsningar en stor mage kan innebära. Till en början var jag så försiktig, för jag var rädd att ballongen skulle spricka och göra illa min hud på magen. Med sedan blev jag försiktig på ett annat sätt. Jag blev nämligen skendräktig.
Jag kom på mig själv med att klappa mjukt på ballongen vid flera tillfällen. Och när jag gick, så vankade jag fram och så åt jag stora mängder choklad, alldeles ohämmat.
Jag var ju så säker, trodde jag, på att vi faktiskt var klara med graviditet och barnafödande. Men jösses vad längtan föddes inom mig under den här utbildningen.
Jag försöker påminna mig själv om hur fint det är nu. När alla barnen sover så gott på nätterna. Inte en massa blöjor att hålla reda på. Alla saker vi nu kan göra tillsammans när vi inte har ett spädbarn. Att de stora barnen får mig för sig själva när vi ska göra läxor, spela spel, prata osv. Hur skönt det ska bli att få kunna läsa morgontiden utan att behöva torka upp utspillda mjölkglas och att hela tiden bli avbruten för att hjälpa till med det och det och det och så allt skrik.
Men så slog det mig i går när min fina Tage fyllde sju år, att tiden går ju så fort ändå.
Det var ju nyss Tage såg ut som en liten farbror och sov mot mitt bröst i bärsjalen.
Om tiden ska fortsätta med att gå så här fort, så kommer väl alla barnen snart vara utflugna.
Vad ska vi då göra. Hur kul kommer det då vara att läsa DN, i lugn och ro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar