Jag jobbar med mig själv

Jag inbillar mig att ju bättre jag känner mig själv, ju mer acceptans jag har, desto mer kan jag tycka om mig själv och då bli en bättre människa, förälder. 

Bättre är kanske inte ett sådant bra ord. Jag är ju redan bra. 

Men mer rotad. Mer trygg. Mer sinnesro.

Om jag tycker om mig själv, så tror jag att det är lättare för andra att tycka om mig.

Jag jobbar ständigt med mig själv. På olika vis. Med hjälp av Yogan, framförallt.

Genom att läsa böcker, att rannsaka mig själv, göra olika övningar, att samtala med andra, att hela tiden ställa frågor till mig själv och försöka vara så ärlig som det är möjligt.

Dessa frågor kan vara utav olika slag. 

Ibland tar jag hjälp att sådant som andra sagt.

Här är tre citat av Kay Pollak (som en vän hade skrivit på sin blogg), som kan vara sådana där typiska frågor som jag kan ha med mig på yogamattan:

-Hur du ser på andra säger mer om dig själv än om andra.

-Varje tanke du tänker om en annan människa är ett meddelande till dig om dig själv.

-Jag kan inte ändra på andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv, och mitt eget synsätt på andra människor.

Jag vet inte om det har med min barndom att göra, eller om det bara handlar om min medfödda personlighet, som gör att jag hela tiden strävar efter att bli bättre (där kom det där ordet igen) och att andra ska tycka om mig. 

Det viktigaste är naturligtvis att jag själv tycker om mig. Älskar mig. 

Men jag ska inte sticka under stol med att det också är viktigt för mig att bli omtyckt av andra. Nu för tiden är det dock inte alls lika skrämmande om alla inte tycker om mig. Det behöver de inte göra. Det är okej. 

Men att vara omtyckt av de jag har nära. Att få känna sig uppskattad och älskad av dem är viktigt. Det gör mig varm.

Birthplace studien där den kan läsas i sin helhet.

I går skrev jag om att det är enligt stor brittisk studie få risker med att föda hemma.

Här kan du läsa hela Birthplace studien

Jour

Jag har några förlossningar runt jul som jag ska vara med på. 
Redan nästa vecka börjar min jour.

Jag maiade nyss med en av de blivande mammorna. Hon hade väldigt mycket sammandragningar och var tvungen att ligga ner och vila. 
Då insåg jag hur kort tid det är kvar. När vi sågs första gången så kändes det som om det var oändligt med tid till förlossningen. Men nu är vi snart där. 

Så nu ska jag packa min doula-väska och ha den beredd. Se till att min telefon alltid är fulladdad och påslagen. Det är så oerhört spännande det här. 
Det är nästan som att föda barn själv. Men bara nästan. För egentligen är det inte alls samma sak. Men jag får den där känslan av att jag står inför något stort. 
Jag måste förbereda mig. Ladda. För att snart vara med om när en liten flicka kommer till världen.

Viktiga resultat av ny och omfattande forskning

Det innebär inte någon betydande ökad risk att föda hemma jämfört med på sjukhus, och kvinnor bör få välja själva själva vart de ska föda. Det menar engelska forskare i en artikel i Brittish medical journal idag.

Här kan du läsa mer.

Tips till pappor i Göteborg

Välkommen att delta GRATIS (ord pris 300 kr) i denna spännande kurs som ger dig tips och verktyg inför livet som nybliven pappa! Få tips på hur du bygger en hållbar familj och hur du kan lägga grunden till en livslång relation!

Tisdagen den 29 nov, kl 18-21
Skräddaregatan 1, Göteborg

Kursen varar i 2 timmar och därefter finns tid för diskussion och reflektion.
Kursledare: Jonas Terdin, pappamentor
Fika finns att köpa till självkostnadspris!

Begränsat antal platser! Föranmälan krävs!
Skicka din anmälan till info@mammastudion.se eller jonas@pappamentor.se

Läs mer:
www.pappamentor.se
www.mammastudion.se

Välkommen! 

 

Doulamånaden.

Nu är det inte mycket kvar på denna månad. November. Nationella doulamånaden.

För mig har denna månad sannerligen handlat mycket om doulandet.

Jag har haft informationsträff med andra doulor, jag har varit på middag med andra doulor, jag har träffat flera par som vill anlita mig som doula, jag har som doula varit hemma hos par och övat inför förlossningen, jag har flitigt delat ut mina doula-visitkort, satt upp doula-lappar, varit på café och informerat föräldrar om doulandet, uppdaterat min doula-blogg och sist men inte minst försökt att i alla möten med andra människor nämna ordet doula.

I bara detta inlägg så finns ordet doula med 12 gånger. Inte illa pinkat.

Här kommer nu några bilder från i fredags, som min vän Sophie tagit, då jag och min lilla Harry var på Café Glada Barn med Nina Wahlin (och lekte och åt) och pratade med de föräldrar som var där om doulandet.

Kaffe & musik?

I går träffade jag ett par som önskar att ha med mig som doula på deras förlossning. Vi träffades på Café Rival. Det var fjärde gången som jag hade doulasamtal där. Det är lite lustigt att det blivit så. Men det ligger bra till och många känner till det. Snart känner nog personalen igen mig

-Där kommer hon igen som alltid dejtar gravida kvinnor.

I kväll ska jag hem till ett annat par. Vi ska öva på andning, avslappning och prata om förlossningen som närmar sig. Kvinna är engelsktalande, så nu ska jag straxt öva glosor. Men först ska jag tända ljus och sätta på lite uppiggande musik. För med detta gråa och ruggiga utanför, känns allt lite tyngre än vanligt. Så då får man ta till knep. Kaffe och musik brukar hjälpa mig. Vad är dina knep?

Doulor på Café Glada barn

Fredagen den 25 nov klockan 10:30-12.00 erbjuder Cafét Glada barn i samarbete med Spirande dig möjligheten att möta mig och Nina Wahlin -som är doula, föreläsare och samtalsterapeut i psykosyntes.

 

Vi kommer att berätta om hur en Doula verkar och svara på frågor och funderingar kring graviditet, förlossning , föräldraskap och relationer.

För mer info om Nina Wahlin se spirande.com

 

Doula i radion

I fredags var samtalsterapeuten och doulan Nina Wahlin med i P4 och berättade vad en doula är för något.

Här hittar du radiosändningen: Intervjun

Tv4 Nyheter om tidig avnavling

Här kan du se Tv4 Nyheternas klipp om hur viktigt det är att vänta med att klippa navelsträngen:

4 Nyheterna

Förlossningsgruppen

Nu finns jag  med som doula i Förlossningsgruppen. 

Här kan du besöka deras hemsida och läsa mer.

Janis Joplin citat

Dont´t compromise yourself. You are all you´ve got.

Janis Jopin

Dagens tänkvärda

Kroppen reagerar ständigt på vad människan tänker och känner.

Men också motsatsen gäller.

Kroppens tillstånd påverkar hur en människa tänker och känner.

Bengt Stern

Pappan

Jag är precis hemkommen från ett doulasamtal med en blivande pappa. 

Syftet var att vi skulle lära känna varandra, då jag bara träffat mamman tidigare.

Jag tycker att vi lyckades med vårat uppdrag.

Häromdagen fick jag ett samtal från en blivande pappa, som önskade ha med en doula på deras kommande förlossning. Det var första gången som en pappa tog den första kontakten med mig.

Jag blir så glad över att fler män engagerar sig i förlossningen. Att de gör sig delaktiga.

Så här står det i "The doula book":

HELPING A FATHER PARTICIPATE

The presence of a doula complements a father´s role and strengtens it. A doula often can give suggestions and encourage the father to toch, to talk, and to help in ways that feel truly comfortable to him and comfortable for the mother. In conversation with the authors, Dr. Martin Greenberg, an expert om father and author of Birth of a Fathter, has commented: 

The mother has a biologically based task which is driven by a time clock, while the father feelos like he i s floating in air without a connection, uncertain about this task. A support person during this tine can rach out to both of them, decrease the father´s anxiety, give him support an encouragement, and teach him specific task, allowing him to reach out to his wife an a more caring and nurturing fashion.

Fathers, with the support of the doula, should be able to participate at any levels that feels right and natural for them. In this way they can experience fully the joy and wonder of watching their babies come into the world. For father and mother, birt can be a truly shared event-mutually moving, inspiring, and loving.

Dagens tänkvärda

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Konfucius

Smarta saker som andra har sagt

Jag pluggar nu. Inför min yoga-lärarutbildning. Just nu är det mycket filosofi. 

I mina böcker står det smarta saker som andra sagt. De där smarta sakerna, kan i bland ge mig så mycket mer än flera sidor med text. Jag tänkte dela med mig utav några smartingars ord.

Utan att veta hur nära sanningen är, söker människor efter den långt bort. De är som en som, mitt i vattnet, ropar bedjande efter vatten.

Haikun Ekaku, Zenmästaren.

Vinterjacka för gravida och sjal/sele-bäraren

Vilken vacker höst vi har haft. Så sprakande och ljuv. 
Men nu går vi med raska steg mot kallare tider. 

När man är gravid kan det vara knepigt att hitta en jacka som man kan stänga. 
Jag köpte en parkas när jag väntade Harry på Polarn & Pyret. 
Den har ett resårband i midjan som du kan ställa in. 
Passade perfekt över gravidmagen och sedan över barnet som jag bar i sjal. 
Man kan ta ut fodret och då passar den även på höst och våren. 
När jag varken har bebis i eller utan på magen så har jag dragit åt resåren och jackan passar även nu. Så den kan jag verkligen rekommendera.  
Jag är inte sponsrad av Polarn & Pyret vill jag bara tillägga,
även om man skulle kunna tro det.

Nationella doulamånaden

Vi på ODIS har initierat den första nationella doulamånaden någonsin i Sveriges historia - hela november 2011. Under denna månad uppmanar vi våra medlemmar att genom sina olika kanaler sprida information om vad doulastöd är. 

Målet är att alla i Sverige ska veta vad en doula är och gör. 

• Hur kan du hjälpa till att informera om doulandet? 
• Kanske genom att lägga ut foldrar eller sätta upp planscher på din lokala MVC?
• Kanske genom att kontakta press eller radio? 
• Genom att informera om ditt eget doulande på förlossning eller MVC? 
• Eller genom att sätta upp en stor doula-skylt på din bil?

Kontakta gärna oss på ODIS via info@doula.nu eller till styrelsen via våra telefonnummer, så kan vi agera spindeln i nätet så att inte flera informerar på samma plats.

STORT tack för din medverkan!

Odis-doula middag.

Middagen i går med de andra doulorna var precis så rolig som jag föreställde mig.

Vi åt god mat och delade erfarenheter, berättelser och pratade om vad vilka kurser och föreläsningar som vore roliga att gå på.

De andra gästerna på restaurangen skruvad lite på sig när vi ingående talade om lavemang, krystvärkar och omskärelser.

Det här hoppas jag att vi gör om snart igen.

Så stärker du barnets självkänsla

Ett barn med god självkänsla har större chans att lyckas i livet. 

På hemsidan http://www.barntotal.se/ kan du läsa hur du stärker ditt barns självkänsla. 

Här hittar du artikeln.

Doulaträffar

Den här veckan ska jag vid två tillfällen få träffa andra doulor.

I morgon är jag och några till doulor inbjudna för att få veta mer om Förlossningsgruppen och på torsdag ska jag på middag med andra doulor. Det ska bli jättekul och spännande.

Finns det något roligare än att prata om förlossningar med någon som brinner för det lika mycket?

Nu ska jag skynda i väg till dagis. Klockan är inte ens fyra och redan har det börjat att mörkna och det påminner mig om att jag måste hänga på reflexer på barnens jackor och väskor. För visste ni att en reflex är en så kallad färskvara och måste bytas ut mot en ny efter 2-3 år.

Här är en sida som säljer fina reflexer.

Mindfulness-övning

Att vara mindfull under förlossningen är till stor hjälp.

Därför är det bra att börja öva under graviditeten. Här kommer en liten enkel övning:

När du diskar: hur andas du, hur känns vattnet mot händerna?

Vilka rörelser gör du för att rengöra den här kroppen?

När du går: hur andas du, hur rör sig kroppen, vad ser du, känner du någon lukt?

När du sitter framför datorn: hur känns andningen, hur känns stolen mot ryggen, vad hör du?

När du äter: hur smakar maten, vilka färger har den, hur känns texturen och hur rör sig käkarna?

Ina May Gaskin

I december kommer den amerikanska barnmorskan Ina May Gaskin till Stockholm för att ta emot ett av årets Right Livelihood-pris.

Right Livelihood-priset grundades 1980. Sedan 1985 delas priset ut vid en årlig ceremoni i Sveriges riksdag.

Målsättningen är att "hedra och stödja de som erbjuder praktiska och exemplariska lösningar på de viktigaste utmaningarna världen står inför".

På kvällen den 6 december får vi (doulor, barnmorskor och andra fans) en chans att träffa henne, äta middag tillsammans och höra henne berätta.

Det ska bli så roligt och intressant. Jag har läst hennes böcker och tycker att hon verkar vara en fantastisk person. 

Ina May på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=JQn_nTia7FY

Yogalärarutbildning

Nu är det klart. Jag har anmält mig till en ett-årig yogalärarutbildning. 

Den känns så roligt och fantastiskt.

Mitt mål är att sedan vidareutbilda mig till gravidyogalärare.

Yogan har varit viktigt för mig och något som har gett mig andrum och glädje.

Nu är jag där i livet när jag vill göra sådant som får mig att må bra.

Därför känner jag en sådan enorm tacksamhet som har fått den här möjligheten.

Mitt drömscenario ser ut så här: Att få ägna mig och yoga och doulande på heltid och i bland göra roliga och stimulerande skådisuppdrag (som är välbetalda).

Namaste

Förlossningsberättelse: När Helge kom till världen

Klockan 21.10 på tisdagen hade jag borstat tänderna och lagt mig för kvällen. Johan kom in och masserade mina smalben (det får mig att somna som en stock, annars brukar jag ligga och vrida och vända mig ett bra tag). Plötsligt när jag låg där fick jag, vad jag trodde var, en hård spark av bebisen nedåt, med ett ljudligt (inne i min skalle iaf, Johan hörde ingenting) -pang! Jag insåg ganska på en gång att det nog inte var en spark. När det sen började rinna vatten mellan benen sa jag till Johan att nu har vattnet gått. (Det hände aldrig under Elsies förlossning, de tog hål på den nån gång under alltihopa och jag minns det ej, så det var en ny upplevelse.) Å hej vad det gick! Det forsade vatten ur mig! Så upplevde jag det iaf. Efter detta ringde vi Södra BB där jag gått på mödravård och även skulle föda hos. När Elsie föddes flyttades vi tyvärr snabbt ner till stora förlossningen eftersom hennes hjärtljud var för snabba och vid komplikationer får man inte föda på Södra BB. Så jag hoppades innerligt att inget sånt skulle ske. Jag hade längtat efter att få föda på Södra BB ända sen sist.
På SBB svarar Min BM, Lena och glatt och fnissigt och nervöst berättar jag att vattnet har gått. Vi pratar en stund och jag får instruktioner om att invänta värkar. Om dessa inte kommer inom 2 timmar skulle jag ringa igen.
Vi väntar. 21.33 kommer första värken och sen har jag värkar en gång i kvarten i nån timme, sen oftare men mycket oregelbundet. Olika långa, olika långt emellan. Jag jobbar med andningen, det går bra. Vi sätter på TENS:en, den börjar verka efter ett tag och fungerar mycket bra tycker jag. Vi ringer min mamma som kommer och sover på en tältsäng i vardagsrummet. Jobbar med andning, avslappning... Johan ringer Södra BB igen efter ett par timmar när jag börjar känna att det blir jobbigare och jobbigare. Jag vill hinna dit innan jag inte kan gå emellan värkarna. Vi kan inte kommer in då, eftersom två förstföderskor föder just nu. Men så snart de fött, så är vi välkomna. BM (inte min, en annan) frågar om jag klarar en stund till hemma, och jag säger Ja. Jag vill så gärna komma till dem och föda. Vi ombeds ringa om en halvtimme igen. Johan ringer en gång i halvtimme fram till klockan 00.30. Förstföderskorna har inte fött. Vi kan inte komma till dem. Jag håller på att krevera. BM säger, tyvärr, jag måste hitta en annan plats åt er. 'Jaha, nu blir det stora förlossningen på SöS igen' tänker jag besviket och flåsar vidare. Höjer vibrationen på TENS:en. 'Andas. Slappna av.' Klockan 01 ringer hon och jag hör på Johans röst att nyheterna inte kommer att vara goda. När han lägger på och berättar får jag fullständig panik. Han säger att de har hittat en plats åt oss. I Södertälje. Jag skriker! NEJ! De får komma hit och förlösa mig! Vi åker in till SöS ändå! Vi bor 1 1/2 minut från SöS, GÅNGVÄG! Jag kan inte behöva åka 40 minuter med taxi för att föda mitt barn!!!!
Men det finns inget att göra. Johan flänger runt, packar det sista, ringer taxi, får på mig kläder. Jag vaggar ner, i byxor dränkta i fostervatten med en handduk instoppad mellan benen. Jag lägger mig i baksätet på taxin och försöker slappna av och andas. Vi åker. Jag får panik ibland och skriker till, men lyckas hålla mig relativt lugn de 40 (!) minuterna till Södertälje Sjukhus. Johan har sagt efteråt att han var otroligt imponerad av mig i taxin. Ihopkrupen i starka smärtsamma värkar åker vi bort från den absolut närmaste platsen att föda när jag är på gränsen av vad jag klarar av. (Nu i efterhand, när jag skriver detta har jag en stor klump i halsen, känner jag plötsligt att jag inte har bearbetat den besvikelse som detta trots allt var.)
Väl framme möts vi av BM, USK och BMStudent. Jag leds förtvivlad in i ett rum och när jag ser den sterila miljön och den smala sängen grips jag av panik och gråter hejdlöst. Jag vill inte föda där. Jag vill inte ligga där. Men jag har ingen val. Värkarna är smärtsamma och jag måste ligga på sidan. Vi skrivs in 01.42. Jag är öppen 10 cm, men Helges huvud har inte kommit ner ordentligt. Värkarna är fortfarande oregelbundna, jag ombeds stå på knä. De vill att jag ska prova lustgas, men jag gillar det inte (inte denna gången heller) och slutar försöka och koncentrerar mig på min andning och avslappning. Johan påminner, lugnar. Jag säger att det blir inga fler barn, det här orkar jag inte göra om (jag vet att det är en lögn redan då, men det var skönt att säga). Några panikvågor kommer över mig då och då, jag tappat fokus och skriker. Blir uppfångad av Johan, leds in i lugn. Griper krampaktigt tag i USK:en Lena, som jag gillar på en gång. Hon och Johan är mina bojar. Hon talar mjukt och varmt.
BM föreslår en EDA. Jag undrar förvirrat om inte det är försent, jag är ju öppen 10 cm? Dessutom vill jag inte ha nån (jävla) EDA, det står i mina papper, jag vill ha Spinal, om något (helst inget). Jag säger OK, vi tar Spinal. Jag är i såna smärtor att jag bara vill få bort dem. Kosta vad det kosta vill.
Narkosläkaren kommer ganska snabbt. Jag blir rädd. Förra gången de la EDA var otroligt jobbigt. Jag hade värkar och fick inte röra mig, eftersom att man är i ryggraden och sticker är jag rädd att jag ska röra mig och läkaren sticka fel och invalidisera mig. Ja, jag är medveten om att det kanske är lite överdrivet, men skräcken är densamma. Han börjar sticka. Jag har massiva värkar, som nu gått in i ett nytt stadie. De är som kraftfulla vågar som trycker nedåt. Hela min kropp arbetar, helt utan att jag egentligen gör något. Efter en halvtimme utan han lyckas få till det avbryter jag det. Jag tar hellre smärtan än den olidliga väntan och tvånget att ligga still. Nu är värkarna bara såna 'kraftvågor'. Jag följer med och trycker ner. Jag står ett tag mot gå-stol, trycker och trycker ner bebisen (och ut en del annat som jag inte behöver specificera med risk att någon lättäcklad läser). Sen ner på sidan, som visar sig vara den bästa positionen, då mina ben är svaga känns som gele. Jag får lite värkstimulerad, för BM tycker värkarna är för oregelbundna (tror jag).
04.00 står det i journalen att jag får krystvärkar. Jag tror att jag hade en del innan, men det var då de bad mig lägga mig på rygg och ta tag i mina ben. "Jag vill inte föda på rygg" gråter jag! USK:en Lena viskar mjukt att du är så trött i benen, det här blir nog bäst. Och jag känner okej, nu trycker jag ut h*n. Liggandes, ståendes, flygandes, what ever, nu får det vara nog. Jag krystar. För allt vad tygen håller. Om och om igen, för varje värk, tre krystningar. Vila lite (typ 1 sekund) sen nästa värk. De säger att de ser huvudet. Jag ser ljuset. Jag fokuserar. Jag tar all min kraft, alla mina känslor, hela min själ och krystar. Jag vet inte exakt hur man ska göra, men med lite instruktioner och små justeringar verkar jag hitta rätt. Men han kommer inte ut. BM hämtar en annan BM som ska lägga yttre press. Hon ser snäll ut. Hon säger att det hon ska göra kommer göra lite ont och ber om ursäkt i förhand. Jag tycker om henne. Och så trycker jag. Och hon. Men oj! hör jag. Hon slutar trycka. Allt som behövdes var en lätt liten knuff, det hann inte ens göra ont när hon tryckte. Hon ler och går. Nu är det nästan klart, huvudet är halvt ute! Jag ombeds flåsa, fastän allt jag vill är att trycka ut resten. Sen får jag trycka. En gång. Huvud. En gång till. Axel. Och sen... sploorooorp... så glider en liten människa ut ur mig. I ett trollslag blev rummet okej igen. Jag mådde bra igen. De lyfter upp pojken, först på mitt bröst, sen en snabbis upp i luften och vi bekräftar att det är just det, en pojke.
Det här låter fånig, men jag svär att rummet ändrade färg när han väl var ute. Det blev... ljusare.

Sen var det moderkaka som skulle ut, och det gick fort denna gång. Vi fick titta på den. Den var grå och röd och ådrig. Rolig. Ja. Vacker. Nja. Häftig. Ja! De syddes några stygn, men den här gången bara några få och det gick fort. Dessutom låg Helge på mitt bröst så det var okej med allt det där andra. Det värsta var ju över nu. Det bästa har ju börjat.