Mitt ömtåliga mammahjärta

Min 5-åriga, snart 6-åriga, son började i förskoleklass förra veckan. 

Något han inte alls ville. 

Han ville inte gå kvar på dagis och absolut inte börja skolan. 

Jag har förberett honom under hela sommarlovet -Snart börjar du skolan, nu är det snart skoldags, om inte så lång tid ska du få börja i din nya klass osv

Jag har försökt ta reda på vad det var med skolan som verkade tråkigt och försökte också ta reda på om det fanns något som verkade roligt.

Det fanns inget som skulle bli kul och allt verkade tråkigt och svårt. 

Det fanns bara en sak som kunde bli lätt och det var att säga Hej till mig. 

Till slut kom det fram. Det som oroade honom: Tänk om ingen tycker om mig.

Mitt hjärta brast. Min lilla. Hur kan man inte tycka om honom?

Storebror som satt bredvid och lyssnade på vårat samtal sa lugnt:

-Alla gillar mig. Alla fröknar gillar mig. Så dom kommer säkert att gilla dig med.

Varken jag eller 5-åringen blev speciellt tröstade av det.

Så började skolan. Jag var nog mer nervös än 5-åringen.

För jag visste att vi står inför något stort nu. För antingen kommer han att växa av det här och kanske släppa taget lite om mig, eller så kommer det att bli värre.

Efter skoldagen frågade jag det glada barnet, som inte alls ville gå hem från fritids, hur dagen hade varit.

Det hade varit bra, svarade han. Men inte rasten. För då gick jag runt ensam.

Klumpen i min hals blev så stor och frågorna i mitt huvud så många. Ska han inte ha någon att leka med? Är det så för andra som börjar i skolan, att man inte har någon att leka med de första dagarna? Varför lekte han inte med de han kände? 

Men jag ville inte prata för mycket om det då, utan istället lägga fokus på det som hade varit bra och kul.

Nästa dag, när jag frågade hur dagen hade varit så fick jag samma svar.

-På rasten var jag ensam.

När jag frågade varför han inte lekte med någon på rasten så svarade han:

-Jag måste hålla koll på de vuxna, så  jag inte tappar bort mig.

Han var alltså rädd. Rädd för att bli borttappad som han blivit två gånger tidigare i sitt liv.

En gång när han gick åt ett annat håll än oss andra i familjen vid Bondens julmarknad.

Han var borta i några  minuter. Men dessa minuter har påverkat honom enormt.

Den andra gången han blev borttappad var på Coop. Han skulle stanna med sina storasyskon vid leksakerna, medan vi föräldrar handlade maten. Helt plötsligt var hans storasyskon inte där, där han var och en tant fick hjälpa honom till informationsdisken där dom fick ropa efter oss.

Då lovade jag honom att vi aldrig mer skulle tappa bort honom.

Men det hjälpte inte.

Nu vågar han inte ta några risker, utan följer oss vuxna som en skugga, vart vi än går. Gärna med ett stadigt tag i min kjol.

Nu har han gått en vecka i skolan och så som jag uppfattat det så har det gått väldigt bra. Mycket bättre än jag vågat hoppats på. Jag har pratat med fröknarna, så dom vet att han har svårt att slappna av ute på rasterna och han har fått gått in tidigare, för inne på fritids känner han sig trygg. Jag har också sett till att hans gå-kompis är en vän från dagis, som han känner sig trygg med.

Men i går kväll grät han, för att han ville inte alls gå till skolan nästa dag.

Vi kom överens om att jag skulle hämta honom tidigare och det gjorde honom lättare till mods och han somnade utan tårar och gick till skolan med lätta steg.

När jag nu hämtade honom, för en timme sedan i lekparken, där han var med fritids, kom han springandes mot mig. Tätt efter honom sprang en pojke. Min 5-åring kastade sig glatt i mina armar och pojken frågade om hans kompis måste gå hem nu. -Ja. Nu är han hämtad svarade jag. -Vad synd, sa då pojken. 

Mitt mammahjärta ville gråta, av glädje.

Min lilla fina pojke, lekte, långt ifrån fröknarna, med en nyfunnen vän som inte ville att han skulle gå hem. Dom lekte Eken-spioner, som ingen fick se. Bästa leken!

Jag grät inte. För jag tror att det kunde ha skrämt både Tage och hans vän. Men jag jublade tyst inom mig och önskade att det skulle fortsätta så här. 

Med nyfunna vänner, mod och glädje. Det är min stora önskan just nu.