Så smart.

I dag är mitt hjärta mjukt.

I förrgår föddes han, min kära väns andra barn. En son. Kl 21.21. Han hade tydligen haft bråttom. 
Tror jag det. Han hade väntat med att komma. Hela två veckor efter bf. 

I  går somnade en kär vän in. En av de finaste hundar jag haft glädjen att få lära känna. Hon var gammal, så det hela kom väl inte som en överraskning. Men det gör alltid ont att förlora någon man tycker väldigt mycket om.

I dag har jag varit på sjukhuset hela dagen med mina två äldsta barn. Minnen sköljde över mig, när jag hörde de små barnen gråta i rummen intill. Minnen från när mina barn insjuknade i diabetes. Kaosen, sorgen och de små sönderspruckna kropparna. Armarna, händerna och fötterna. På Svante, som endast var fem veckor gammal fick de till slut sätta en infart i huvudet på. 
Den lilla bebisen med stort bandage om huvudet vars liv inte kunde garanteras. Sådana minnen välde över mig nyss.

Så är idag är mitt hjärta mjukt och tårarna hela tiden på gränsen. 
Liv och död, alltid så nära.

Det finns många sätt att bära ett barn...

...och det finns många olika typer av bärande föräldrar. 

Lovis

Det här har varken med förlossning, gravidtet eller föräldrarskap att göra.

Men det är något som rör familjen. Min väns familj.

För deras fina hud har försvunnit och varit borta i flera veckor.

Det är så fruktansvärt sorgligt.

Min vän Lotta vädjar på sin blogg. Alla ni som bor i eller runt, eller i närheten av Uppsala. Håll ögonen öpppna. Om ni ser Lovis, försök inte att fånga henne utan ring omedelbart till Lotta 070-8200763 eller till polisen.

Här kommer ni till Lottas blogg.

Efter fyra intensiva plugg-dagar, då vi haft sanskritprov, filmning (man blir filmad när man undervisade och sedan tittar man på filmen och får feedback), en massa yoga och en heldags historiaföreläsning, har jag nu landat. 

Utmattad. Jag är inte van att sitta i skolbänk. Det har varit roligt, som det alltid är, men det märkets på hela klassen att det varit intensivt. 

I dag sitter jag och svarar på flera doula-mail som kommit till mig under veckan. Det är så fint och bra, att så många söker en doula. Att det faktiskt börjar bli vanligare och vanligare och fler förstår storheten och braheten med att ha med sig en doula. 

September kommer att vara en riktig yoga-månad för mig. Jag ska gå flera påbyggnadskurser och all ledig tid måste jag jobba på hemtentan och läsa yogaböcker. Jag ska även vikariera, på föda utan rädslas gravidyoga, nästa tisdag. Det ska bli oerhört roligt och spännande. 

Jag tycker att det är ett sådant bra koncept. Att blanda gavidyogan, med Susanna Helis förlossnings-vertyg. Det är nästan så att man önskar att man var gravid, så att man kunde få gå den kursen.

I dag är det ingen vanlig dag. I dag ska nämligen en av mina närmaste vänner föda barn och jag har svårt att tänka på något annat. Det är så härligt pirrigt.

I mina tankar klappar jag henne på ryggen och skickar kärlek och styrka.

Det kommer att gå som en dans och snart har dom sin lilla son hos sig.

Förlossningsabstinens och dryck och mat under förlossning.

I dag ska jag ha höstens första doula-samtal. Det har varit underbart med sommarlov. Men nu ser jag verkligen fram mot att få doula. Jag har förlossningsabstinens. 
Men "mina" förlossningar kommer inte vara förrän senare i höst/vinter. Så fram tills dess får jag titta på bilder som de här för att stilla min längtan.

Jag ser lite bekymrad ut på bilden. Men det är jag inte. Bara väldigt noga med att inte peta sugröret i Amandas ögon.

Här kan du läsa om vad som rekommenderas att äta och dricka under förlossningen.

Oliver’s Home Birth

"You were born in your caul, you swam out between my legs. It was 10.09pm, your Dad watched and told me how amazing it was to watch you come into the water in your caul and watch it float off your face, “Almost like a veil lifting” he said. Teresa encouraged me and coaxed me in my still shocked state to reach down and pick you up as I stated 

I wanted to do this (Your Dad was about to dive in if I didn’t). I looked down and for what seemed like much longer than it really was I saw your gorgeous face looking up at me, eyes open, arms moving slowly. The moment you and I shared staring at each other will always be imprinted firmly in my memory and the overwhelming feeling of love and pure joy as I reached down and brought you up out of the water, into air and into my arms where you took your first breath."

Här kan du läsa hela förlossningsberättelsen och ta del av underbara bilder.