Livet

Klistrar in från Facebook:

I posted this and someone wrote me - I don't think anyone wanted to see this.

My response - Art isn't always about whats aesthetically pleasing. Sometimes you need to show people reality. This is real shit. This is what life is after partying and being a wild thin teen and reading bullshit books about werewolves. It isn’t clear skin and skinny bodies and free time forever. Its stretch marks, wrinkles, shitty baby diapers and laying in weird ass positions to keep your children happy because you love them more than your comfort or your smooth pert body. Its being overweight and having sex, wrinkly fat sweaty real shit adult parent long term relationship sex and then trying to slip in half an hour of sleep before your kid flips shit at 1am. And its poetic and awesome. Fuck your skinny smooth boring ass ideal of what life should be that you ripped out of some dumb ass teen cosmo. My life is goddamn beautiful even if my belly is a wreck.

Var snäll mot dig själv

Mer kärlek åt folket

Sagt av Ina May

Frånvaro

Det har varit väldigt tyst här ett par dagar.
Jag var på en förlossning förra veckan. Onsdag till fredag.
Så jag har behövt att landa och vila.

Nästa vecka är det påsklov. Det ska bli så härligt.

Men jag återkommer snart. Med kraft.

Rolig gravid-musikvideo

Här kommer lite måndags underhållning.

Bästa musiken

Du är perfekt

Argentina

Jag ska vara doula åt en fantastiskt blivande mamma från Argentina. 

Hon berättade för mig att det är vanligt i Argentina att ha en doula med sig. Mycket pga. att förlossningsläkaren gärna vill förlösa de gravida med kejsarsnitt. Eftersom det går snabbt och de vill sluta jobbet tidigt. 

Så många gånger hittar de på fel, för att kunna få göra kejsarsnitt. 

Då finns doulan med som en trygghet och förhoppningsvis som hjälp för att undvika kejsarsnitt. Det verkar inte bara vad det som händer i Argentina. 

Jag hittade den här bilden och texten på Facebook:


Via Unlatched: "I really don't know what is going on in Argentina, so hopefully someone can fill us in on the situation there....
A fan shared this image with us and apparently, the police there have surrounded and cut off a neighborhood and no one can leave or enter it and services and food have been cut off, too. This mother has been separated from her child, so the father holds the baby up to the fence for her to breastfeed him."

In Argentina, in ossequio al “piano federale” la Polizia ha collocato una recinzione perimetrale in un quartiere occupato e coloro che escono o sono già usciti non possono rientrare.
Inoltre sono stati tagliarti i servizi e non lasciano passare cibo. Il luogo è presidiato da 70 poliziotti mentre attendono un rinforzo di altri 70. Gli occupanti delle case, assieme a molti abitanti del quartiere giunti in soccorso, insistono per rimanere.

La giovane madre non viene fatta rientrare e il padre col bimbo non vengono fatti uscire dal perimetro. Questa è la condizione in cui la mamma può dare da mangiare al proprio bimbo. La vergogna di uno stato non ha geografie.
http://www.controappuntoblog.org/2013/01/13/toma-de-barrio-en-construccion-argentina/

Jaha. Är det så det går till.

Vardagen är tillbaka + snipp tips

I dag börjar vardagen igen. Tyvärr. Jag har tyckt att det har varit underbart med lov och skulle gärna ha haft lov några veckor till. Vi fick en ett sådant härligt lunk. Sovit länge och skrotat runt i pyjamasen nästan hela dagen. Ätit gott. Spelat spel och läst böcker (dottern). Jag har faktiskt fått tid till tränat en del yoga. Det har varit underbart. Jag ser fram emot att få ha mina egna yoga-klasser. I slutet av januari kommer jag troligen ha gravidyoga på YogaShakti. Jippi!

I dag ska jag plugga. Läsa om att stödja och stärka och så ska jag fortsätta med hemsidan till mitt företag.
Jag vet på ett ungefär hur den ska se ut. Den kommer bli jättefin. 

I kväll ska jag på ett första doula-möte (det första för i år). För att se om jag kan vara den doula som de vill ha med sig på deras förlossning. Vi ska inte träffas på Rival den här gången utan ses på ett nytt fik. 
Det är bra att förnya sig. Nytt år (nya vanor?)

Jag är fortfarande på doulajour. Men nu är det nog inte långt kvar till deras bebis kommer. Jag ser väldigt mycket fram emot den här förlossningen. Jag har plockat fram doula-väskan, så den står beredd.

Dagens tips: snippgympa.nu

Letar inpiration

Jag sitter och googlar, för att få inspiration till ett företagsnamn.
Då sprang jag på de länkarna (jag googlade på doula).

mammagummans blogg

Nellys blogg

Sagogrynets blogg

Det var ju inte kul att jag inte kunde doula när Nelly var beräknad. Men jag blir glad över att vara omnämnd och önskad/tipsad om och att min blogg sprider sig i cyberspace.

Ugglalala tävling

Just nu så kan man vinna ett plagg från Ugglalala. Här kommer du till tävlingen som du inte får missa. Tävlingen pågår fram till och med söndag.

Mariaskolan har verkligen många trappor.

Sitter nu i en korridor på Mariaskolan. I dag har det varit lugnt, på insulinkänningsfronten. Skönt. 
För förra veckan var dramatisk. Med flera stycken känningar. 
Vid ett tillfälle, när jag lämnade lillebror på dagis så fick jag ett samtal där där man berättade att Svante sjönk i blodsockret och låg väldigt lågt. Dessa känningar är inte riktigt som vanliga insulinkänningar, utan är mycket segare att häva. Så jag bad honom att ta tre dextrosol (utan att låta för panikslagen i rösten) och sedan skynda sig till skolans sjuksyster.

Dagisbarnet ville så klart inte bli lämnad. Efter mycket trixande och några tårar (barnets) så kunde jag tillslut gå. Jag cyklade mitt snabbaste till skolan och rusade in till skolsystern. Men ingen fanns där. Jag frågade några tjejer som satt utanför och de sa bara att de hade gått ditåt. Jag rusar runt. Trappa upp och trappa ner. Igenom korridorer. Men kunde inte hitta dem. Jag fick inte tag på dem på något telefonnummer. Jag antog att de hade åkt in till akuten. För det är det vi måste göra om Svante tuppar av. Jag engagerar flera lärare som hjälper mig i jakten. Till slut ser jag dem. Svante och skolsystern. De kommer gåendes, i lugn takt. De ser glada ut. De hade gått ner till matsalen (jag hade tittat där). Svante hade fått smörgåsar och mjölk och han hade förklarat för skolsystern hur sändaren var fäst i magen och hur mätaren fungerar. De hade haft en trevlig stund. Så kul för dem. Själv skakade jag och svettades så mycket att jag knappt kunde ta blodprov på Svante.

Alla dagar har inte varit så dramatiska. Men nästan. Vid ett tillfälle fick barnen insulinkänning samtidigt. Men på varsin sida av den enorma skolbyggnaden. Då hade jag önskat att jag kunde klonat mig själv.

Inget av barnen har svimmat. Utan vi har snabbt lyckats häva känningarna. Så jag känner mig nöjd. Dessutom har det varit trevligt att få vara i skolan och verkligen se hur skoldagarna ser ut.
Även om min dotter inte är så himlans glad över att jag förföljer henne, som hon uttrycker det, så tycker jag att det känns som om vår anknytning har stärkts av att vi varit så mycket tillsammans.
Det behövs. Hon har det inte lätt just nu. Allt som har med hennes sjukdom att göra, men även hormoner och livet i sig. Så att stärka anknytningen är precis det som behövs. Så jag ska verkligen göra mitt yttersta den här veckan med att inte vara pinsam. Men det är faktiskt väldigt svårt. Dels för att jag inte riktigt kan förstå eller veta vad som uppfattas som pinsamt, men även för att jag måste hämma mig själv så mycket. Jag är en pinsam person helt enkelt. En som inte kan stå emot sina impulser, låta bli att skratta högt, dansa när det spelas en bra låt, spela fotboll när det finns en fotbollsplan, skoja, busa, låta, leva. Men jag ska försöka. Det har jag lovat. 

Nu ska jag kolla blodsocker på barnen. Sedan måste jag rusa hem för att hämta en ny sändare, eftersom den som Svante har i magen nyss lossnade på grund av att Harry drog i den i går. Aj.

Litteraturhjälp sökes.

Vilken är din bästa förlossningsbok, amningsbok eller graviditetsbok? 

Om någon frågade dig, vilken bok du tycker att hen som blivande doula borde läsa, vad skulle du svara då?

Du får gärna svara här på bloggen eller maila mig cecilia@clint.se

Tack på förhand.

Barbies förlossning

När Barbies och Kens förlossning ägde rum så fanns där lyckligtvis en fotograf närvarande som kunde dokumentera denna historiska händelse ;)

Här kan ni ta del av när Ken och Barbie får sitt andra barn.

Lovis

Det här har varken med förlossning, gravidtet eller föräldrarskap att göra.

Men det är något som rör familjen. Min väns familj.

För deras fina hud har försvunnit och varit borta i flera veckor.

Det är så fruktansvärt sorgligt.

Min vän Lotta vädjar på sin blogg. Alla ni som bor i eller runt, eller i närheten av Uppsala. Håll ögonen öpppna. Om ni ser Lovis, försök inte att fånga henne utan ring omedelbart till Lotta 070-8200763 eller till polisen.

Här kommer ni till Lottas blogg.

Efter fyra intensiva plugg-dagar, då vi haft sanskritprov, filmning (man blir filmad när man undervisade och sedan tittar man på filmen och får feedback), en massa yoga och en heldags historiaföreläsning, har jag nu landat. 

Utmattad. Jag är inte van att sitta i skolbänk. Det har varit roligt, som det alltid är, men det märkets på hela klassen att det varit intensivt. 

I dag sitter jag och svarar på flera doula-mail som kommit till mig under veckan. Det är så fint och bra, att så många söker en doula. Att det faktiskt börjar bli vanligare och vanligare och fler förstår storheten och braheten med att ha med sig en doula. 

September kommer att vara en riktig yoga-månad för mig. Jag ska gå flera påbyggnadskurser och all ledig tid måste jag jobba på hemtentan och läsa yogaböcker. Jag ska även vikariera, på föda utan rädslas gravidyoga, nästa tisdag. Det ska bli oerhört roligt och spännande. 

Jag tycker att det är ett sådant bra koncept. Att blanda gavidyogan, med Susanna Helis förlossnings-vertyg. Det är nästan så att man önskar att man var gravid, så att man kunde få gå den kursen.

I dag är det ingen vanlig dag. I dag ska nämligen en av mina närmaste vänner föda barn och jag har svårt att tänka på något annat. Det är så härligt pirrigt.

I mina tankar klappar jag henne på ryggen och skickar kärlek och styrka.

Det kommer att gå som en dans och snart har dom sin lilla son hos sig.

Hej igen

Nu är jag tillbaka. Det blev ett lite längre uppehåll än vad jag tänkt mig. Vi fick en ganska regnig sommar. Med mycket mygg. Vissa dagar var det så många att vi inte kunde vara ute efter klockan sex. Så vi bestämde oss ganska snabbt att vi skulle åka iväg. Någonstans varmt. Så barnen fick bada någon gång. 

Så vi åkte till en ö utan för Athen. Där hyrde vi ett hus som var perfekt för oss. Vi hade en varm och underbar tid där. Livet blir så enkelt när man inte behöver städa, fixa, kolla mail, betala räkningar osv. Vi var så nära varandra hela veckan. Det var så skönt. Men det bidrog också till att det blev en rejäl kalldusch när vi kom hem och alla måsten stod och väntade på dörrmattan. 

Det tog mig säkert en halv dag att fylla i familjens höst-kalender. Barnen börjar bli stora nu. De har så mycket olika saker för sig. Dans, piano, Taekwondo, Yoga, Fotboll.... ja ni förstår. Det kommer bli mycket skjutsande på cykeln och många massäckar den här hösten. 

Men. Jag tycker också att det är härligt att det startat. Jag gillar rutiner. Så konstig är jag. Min mage mår bra av rutiner. Självklart är det fantastiska att sova till nio (ja, ni läste rätt. Vår treåring sov faktiskt till nio den här sommaren), dra runt i morgonrocken halva dagen, dra på loppisar, käka middag länge och sent, spela spel och gå och lägga sig vid midnatt. Hade jag inte fått det, så hade jag nog inte uppskattat det vi nu har framför oss lika mycket. Här kommer en bild på mig och barnen som vi tog en sen kväll efter en god middag i hamnen.

Jag är helt säker... tror jag.

Det blir nog inga fler barn för oss. Så känns det nu. För oss båda. Vi är så nöjda med hur vi har det. Jag förstår inte heller hur jag skulle kunna räcka till, till ett femte barn. Dessutom skulle jag inte orka vara gravid en gång till. Jag får så förskräckligt ont och så blir jag så trött när jag är gravid. Jag blir ingen bra mamma när jag är så där trött och just nu vill jag mer än någonsin vara en bra mamma till mina fyra barn. Men längtan efter en till förlossning kommer nog alltid finnas där. Detta mirakel och stunden efter med det nyfödda barnet. Det är nog livets höjdpunkt. Att inte få amma eller sova bredvid ett spädbarn är också en sådan sak som jag alltid kommer att sakna. Speciellt när jag ser bilder som den här.