Torpet

Vi har varit på landet under påsken. Det var underbart att vara där. Jag älskar att vara där. Men bland det sjukaste jag varit med om mötte oss när vi kom dit. 
Vi var förberedda på lite musbajs. Det brukar vara oundvikligt. 
Men inte en enda musbajs så långt ögat nådde, typ, däremot miljoner av döda, halvdöda och några levande insekter täckte golvet. 
De låg i drivor. Det var som en förbannelse. Något man läst om i bibeln eller upplevt i en mardröm.
Det var bara till att sopa. Tömma legolådor och annat och rensa rent från döda små djurkroppar. 


Men ut över det där. Så var det underbart. Vi har utedass och inget rinnande vatten. Men vi har varandra och vi fick upp värmen. Vi tände ljus och spelade spel, krattade, hoppade i studsmattan, bar bort stora grenar som hade fallit under vintern och hälsade på hos grannen som bjöd på underbar lunch (inte nog med att den var god, vi slapp diska, något som inte är det lättaste när man inte har någon diskbänk eller vatten) och så lekte vi i byskolans gympahall. Vi ville inte alls åka hem. Vi ville stanna. Förutom Harry. Han ville hem och han sa till Tage som ville vara kvar på landet -Men då lämnar vi dig här! 
Sen när bestämde treåringar sådant?


Men herregud så skönt det ändå var när vi kom hem. Att kunna bada, dricka vatten direkt ur kranen, gå på toaletten utan att förfrysa rumpan, laga vilken mat man vill och använda slevar (och inte behöva röra med fingrarna för att spara på disk) och inte behöva skrika på barnen -STÄNG DÖRREN SÅ ATT INTE VÄRMEN FÖRSVINNER.


I bland behöver man åka bort, för att uppskatta det man har hemma och tvärtom.