I dag var jag tvungen att tacka nej till ytterligare ett doulauppdrag. Det är det andra på bara några dagar. Det känns aldrig kul. Om jag kunde skulle jag vilja doula minst några gånger i veckan. Som tur är så vet jag flera bra doulor som jag kan hänvisa till.
Jag börjar bli fullbokad fram till maj. Så för att vara på den säkra sidan så är det bra att vara ute i god tid. Men jag förstår att många skjuter på kontakten med en doula. Man vill vara säker.
Men det är ju dumt om man blir utan en doula, för att alla är fullbokade.
Min intensivaste doulaperiod är nu. Under jul. Så har det varit de senaste två åren. Nu när snön lägger sig, så får jag en varm känsla av alla minnen från de underbara förlossningar som jag har haft lyckan att få vara med på. Ni vet som en doft, som kan föra en tillbaka till en speciell händelse eller en person. Så är det med snö för mig (nu för tiden), snön väcker doula-minnen i mig.
Det borde vara upp till den födande kvinnan att få möjlighet att bestämma om hon ska föda sitt barn hemma eller på sjukhus.
Det är det inte bara jag som tycker.
Här kan du läsa en artikel som tar upp detta.
Här är en fin serie, som skildrar barnmorskor i Norge, som jag precis har börjat att följa. Jag kan varmt rekommendera den.
Till programmet.
Drömmen om ett barn är universell. Men i Sverige är 500 000 kvinnor och män drabbade av nedsatt fertilitet. Många påbörjar en kamp i det tysta.
Målet: ett medlemskap i bebisklubben.
DN Söndags Hanna Mellin är en av dem, men hon har upptäckt fördelarna med att prata om sin resa.
Här kan du läsa hennes artikel.
BR och Toys´r´us har i år skickat ut en könsneutral leksakskatalog inför julhandeln. Hurra tycker jag, men det gillas inte av alla.
”Fler surrealistiska nyheter från det ockuperade Sverige. Den mest vansinnigt socialistiska, vaksamma, omhändertagande och helt enkelt paranoida samhälle i världen har nått sin bottenpunkt”, skriver John i Dublin på brittiska Daily Mails webbsajt.
Här kan du läsa hela artikeln som Svd publicerade i går.
I dn förra helgen kunde man läsa en artikel om Heidi Andersson som är mindfullnessslärare. Varje morgon när Heidi lämnar barnen så kramar hon dem en extra lång stund för att stärka känslan av närvaro. tre djupa andetag ska kramen vara. Heidi tycker att den långa kramen ger dem en djupare anknytning.
Många föräldrar är så stressade att de har svårt att varva ner med sina barn. Mindful parenting är konsten att hinna njuta av stunden tillsammans.
Så här kan du göra för att bli mer närvarande:
- När ditt barn berättar något, lyssna fokuserat. Varje gång du märker att tankarna driver i väg, fånga in dem och återgå till att lyssna på barnet.
- Ta tio minuters rast två, tre gånger om dagen och gör listor över varor som behöver köpas, saker som ska göras, personer du ska ringa och andra saker du behöver komma ihåg. Dessa listor är saker som ska göras i framtiden och eftersom du nu har dem nedtecknade behöver de inte inkräkta på tiden du har med dina barn.
- Uppmärksamma det du har framför ögonen. Ditt barns ögon, fingrar, leende. Sjunk in i detta och försök suga i dig varje liten detalj.
- När ditt barn leker, betrakta det på avstånd och beskriv för ditt inre exakt vad hon eller han gör just för ögonblicket.
- Ta för vana att betrakta ditt sovande barn en liten stund varje kväll.
- Notera alla små förändringar hos ditt barn. Hur rösten blir djupare, hur de små knubbiga fingrarna blir längre, smala och mer vuxenlika.
- Minns att den allra största gåva du kan ge ditt barn är dig själv, din tid och din uppmärksamhet.
Ur boken "Mindfulness för föräldrar" av Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg (2009)
Bilden har inget med artikeln att göra
Jag har två stycken doulaväskor.
En som jag har med mig när förlossningen startar. Där i har jag tofflor, viktiga papper, matsäck, vattenflaska, massageolja, dextrosol, extra strumpor m.m
Sen har jag en till väska. En liten en som rymmer min mobiltelefon. Den har jag på mig under hela min jourtid. Så att jag snabbt hör (eller känner) när någon ringer eller sms:ar.
Nu har jag gått på jour igen och väskan hänger över min axel, med min nya mobiltelefon i.
Så jag är beredd med andra ord.
Jag doulade i går. Det var som vanligt helt fantastiskt.
Jag håller på att skriva en förlossningsberättelse och om jag får för mamman och pappan så kommer jag att lägga upp den här.
Det var nämligen en väldigt fin förlossning men med ett lite annorlunda förlopp.
Förlossningen ägde rum på Södra-BB i samma rum som jag doulade för allra första gången.
Jag håller fortfarande på att klura på ett bra företagsnamn. Just nu har jag två stycken på listan:
YoDo Den Yogande Doulan. Namnen kanske påminner för mycket om Judo?
Amba. Amba är sanksrit och betyder moder. Namnet får min man att tänka på Amöba och det känns ju inte så bra.
Vad tycker du om de två olika förslagen?
Gudinnan Amba på sin tiger. Amba har åtta armar. Det skulle jag också behöva. Både när jag yogar och när jag doular.
Sitter nu i en korridor på Mariaskolan. I dag har det varit lugnt, på insulinkänningsfronten. Skönt.
För förra veckan var dramatisk. Med flera stycken känningar.
Vid ett tillfälle, när jag lämnade lillebror på dagis så fick jag ett samtal där där man berättade att Svante sjönk i blodsockret och låg väldigt lågt. Dessa känningar är inte riktigt som vanliga insulinkänningar, utan är mycket segare att häva. Så jag bad honom att ta tre dextrosol (utan att låta för panikslagen i rösten) och sedan skynda sig till skolans sjuksyster.
Dagisbarnet ville så klart inte bli lämnad. Efter mycket trixande och några tårar (barnets) så kunde jag tillslut gå. Jag cyklade mitt snabbaste till skolan och rusade in till skolsystern. Men ingen fanns där. Jag frågade några tjejer som satt utanför och de sa bara att de hade gått ditåt. Jag rusar runt. Trappa upp och trappa ner. Igenom korridorer. Men kunde inte hitta dem. Jag fick inte tag på dem på något telefonnummer. Jag antog att de hade åkt in till akuten. För det är det vi måste göra om Svante tuppar av. Jag engagerar flera lärare som hjälper mig i jakten. Till slut ser jag dem. Svante och skolsystern. De kommer gåendes, i lugn takt. De ser glada ut. De hade gått ner till matsalen (jag hade tittat där). Svante hade fått smörgåsar och mjölk och han hade förklarat för skolsystern hur sändaren var fäst i magen och hur mätaren fungerar. De hade haft en trevlig stund. Så kul för dem. Själv skakade jag och svettades så mycket att jag knappt kunde ta blodprov på Svante.
Alla dagar har inte varit så dramatiska. Men nästan. Vid ett tillfälle fick barnen insulinkänning samtidigt. Men på varsin sida av den enorma skolbyggnaden. Då hade jag önskat att jag kunde klonat mig själv.
Inget av barnen har svimmat. Utan vi har snabbt lyckats häva känningarna. Så jag känner mig nöjd. Dessutom har det varit trevligt att få vara i skolan och verkligen se hur skoldagarna ser ut.
Även om min dotter inte är så himlans glad över att jag förföljer henne, som hon uttrycker det, så tycker jag att det känns som om vår anknytning har stärkts av att vi varit så mycket tillsammans.
Det behövs. Hon har det inte lätt just nu. Allt som har med hennes sjukdom att göra, men även hormoner och livet i sig. Så att stärka anknytningen är precis det som behövs. Så jag ska verkligen göra mitt yttersta den här veckan med att inte vara pinsam. Men det är faktiskt väldigt svårt. Dels för att jag inte riktigt kan förstå eller veta vad som uppfattas som pinsamt, men även för att jag måste hämma mig själv så mycket. Jag är en pinsam person helt enkelt. En som inte kan stå emot sina impulser, låta bli att skratta högt, dansa när det spelas en bra låt, spela fotboll när det finns en fotbollsplan, skoja, busa, låta, leva. Men jag ska försöka. Det har jag lovat.
Nu ska jag kolla blodsocker på barnen. Sedan måste jag rusa hem för att hämta en ny sändare, eftersom den som Svante har i magen nyss lossnade på grund av att Harry drog i den i går. Aj.
Mina två äldsta barn har diabetes typ 1 och i förra veckan så ändrade vi på deras medicinering. De har fått en sändare, som sitter med en nål i magen, och som visar blodsockret kontinuerligt (nu har jag lärt mig hur man fäster fast en sådan i magen). Det har varit en hektiskt tid, då vi har besökt sjukhuset mycket, jag har varit med dem i skolan på heltid, för att kolla deras blodsocker varannan timme, ta blodprover för att se att de inte har ketoner, häva insulinkänningar och försöka att inte vara pinsam (framförallt inte ställa mig i matsalen och dansa folkdans).
Jag har lyckats rätt så bra. Kanske inte med det där sista. Men med det andra. Men jag har varit oerhört stressad och orolig.
Utöver allt det här, så har jag haft doulajour och varit backup doula. Men har inte behövt rycka ut (ännu). En av mammorna (som jag varit backup åt) är inne på sjukhuset nu och det kan vara så att doulan som är med henne behöver mig som avbytare om det drar ut på tiden. Så jag har min doulaväska beredd i hallen.
Nästa vecka kommer jag åter igen att vara med barnen i skolan. Min dotter är inte så himla road över det. Men som tur är så tycker min son att det är desto roligare. Han bryr sig inte när jag säger åt de andra eleverna att inte väga på stolen, när jag hjälper dem med matten eller när jag dansar Gangnam Style på skolgården. Så det gäller att passa på.
Förhoppningsvis så kan jag få tillgång till en dator nästa vecka så att jag kan uppdatera på bloggen lite. Om inte så vet ni vad jag är och vad jag gör.
Ha en fin helg.
Har du nyss fött och har bröstmjölk över, dela gärna med dig. Varje droppe behövs!
Läs mer här.
Det gäller att inte slappa till sig. Därför påbörjar jag nu omedelbart en ny utbildning. En instruktörsutbildning inom Föda utan rädsla.
Så i dag har jag varit på biblioteket och lånat en bunt med böcker som jag nu måste plöja mig igenom. Mycket spännande.
Det har varit tyst i från mig ett tag och det beror på att jag har haft slutspurten på min yogautbildning. Nu är hemtentan inlämnad, alla proven klara och i lördags hade jag min examensfilmning. Jag fick mycket väl godkänt.
Så nu är jag klar. Jag är Viryayoga och gravidyoga -lärare. Hurra.
I dag när jag cyklade efter dagislämning så fylldes jag av kärlek till min yoga igen. Underbara känsla.
Under hösten har yogan blivit så mycket måsten. Jag har varit tvungen att träna flera dagar i veckan och jag har då inte kunnat ta till mig yogan som det borde vara. Utan jag har rannsakat läraren. Sparat på bra saker som hen har sagt. Jag har bara fokuserat på flöden och biomekanik.
Men nu, i dag, kom lusten och kärleken tillbaka.
I går hade vi avslutning och det var både härligt och sorgligt på samma gång.
Härligt, för att nu kan jag landa och sorgligt för att det har varit så fantastiskt kul. Jag hade kunnat fortsatt ett år till. Minst. Jag har fått så goda vänner. Som jag kommer att fortsätta att träffa, men det kommer aldrig bli i den bubbla som vi har varit i och det nog det som jag sörjer.
Men nu så har jag bokat in mig på en vidareutbildning, som kommer att gå av stapeln i vår. Så att jag har något att se fram emot.
Nu går jag även på doulajour. Det har jag saknat och sett fram emot, så tiden framöver kommer att bli i doulans tecken.
Jag kommer även att gå "Den nya profylaxen"-instruktörsutbildning.
Så nu lägger jag undan Yoga Sutras och Bhagavad Gita och fördjupar mig istället i stresshantering och förlossningsböcker m.m
