Att gå över tiden

Så får man ett datum, när bebisen är beräknad att komma.

Datumet blir heligt. Man längtar ihjäl sig.

Man tror att bebisen troligen kommer någon dag tidigare, men man är beredd på att gå någon dag över tiden, men bara någon enstaka. Eftersom alla säger att det är vanligt.

Tiden sniglar sig fram. Det känns som en evighet och så helt plötsligt så är man där.

På den heliga dagen. Men bebisen lyser med sin frånvaro. 

De tjatande och undrande samtalen från släkt och vänner haglar över en. Som om man själv hade kontroll över när bebisen ska komma. Som om man avsiktligt kniper, bara för att djävlas, som om man själv inte alls var intresserad av att träffa denna nya människa.

Samtalen blir som pisksnärtar och får en om möjligt, ännu mer otålig.

Så blir det nästa dag, en dag över tiden, det känns som en evighet och det blir ytterligare en ny dag och en till. Kanske känner man sig misslyckad, som inte klara av att föda barnet i tid. Varje dag som passerar känns som ett helt liv. De längsta dagarna i sitt liv. Man längtar ju så. Är så förberedd och nyfiken.

Kanske blir man igångsatt till slut, eller så kommer bebisen, en vecka över tiden. Vad som styr att en förlossning sätter igång vet man inte, ingen vet det riktigt. Men kanske var det ananasen som gjorde det, eller färdknäppen, eller currypizzan med räkor. Listan på knep att få ut bebisar är lång, men troligen utan värde, men det gör inget, när man är desperat. Då är man villig att testa allt. Nästan i alla fall.

Att gå över tiden kan vara fruktansvärt jobbigt, för vissa.

Vad skönt det vore om alla bebisar föddes på det utsatta datumet. Praktiskt på något vis.

Här kan du läsa en intressant artikel om att gå över tiden, skriven av barnmorskan Cayenne Ekjord.