Verklighetens samsovning

Odis-doula

Den här veckan börjar min yogainstruktörs utbildning. Det ska bli så spännande.

Jag går även på doula-jour den här veckan. 

Så snart har jag doulat vid 10 förlossningar.

För några veckor sedan så skrev jag Odis doulaprov och fick i söndags veta att jag klarade det. Så nu är jag alltså en certifierad Odis-doula. 

Låt det hända mig

Ni vet det där man tänker, när barnen är sjuka eller råkar ut för en olycka, att man önskar att man kunde få ta över smärtan, att man önskar att det var en själv som var drabbad och inte barnet. 


Det tröstade mig i går när jag satt på akuten för att jag hade bränt mig i ansiktet.


Jag hade födelsedagskalas i den hyrda kvarterslokalen. De flesta av gästerna hade kommit och jag hade precis dukat fram maten när jag såg att ett av värmeljusen började att flamma. Ljuslågan var enorm. Så jag sprang fram dit. 
Jag hörde rösten i huvudet -Kväv elden. Men det fanns inget i närheten som jag kunde använda mig utav och jag ville skynda mig så att inte glaslyktan skulle spricka. 


När jag blåste såg jag att det var två vekar i värmeljuset och att det bubblade om stearin/parrafinet och då så sa det bara POFF. 
Ljuset exploderade och jag fick det i ansiktet, på halsen och bröstet. 


Till en början såg det inte så farligt ut i mitt ansikte. Jag skrapade bort stearinet och kylde med handukar, kylkuddar och annat kallt. 
En vän som som bor i närheten och är läkare kom och tittade på mitt ansikte och konstaterade att jag måste åka in till akuten. Det kändes snopet och ledsamt.


Jag hade en förhoppning om att jag skulle kunna återvända och fortsätta kalaset. Men väl på sjukhuset blev brännskadan värre. Blåsorna blev bara fler och fler.
När en av sköterskorna klev in i rummet utbrast hon -OJ SÅ DU SER UT!


När det konstaterades att det var 2:a gradens brännskada jag hade fått då gav jag upp framtiden och dåtiden. Jag andades och tänkte just: 
Vilken tur att det var jag och inget barn. Det här kommer att vara jobbigt, men jag klarar det. 


Min klänning som blivit blöt gjorde att jag hade blivit ordentligt nerkyld och jag frös så tänderna skallrade. Min mamma som hade följt med mig letade fram filtar och stoppade om mig. Hon tog fram sin mp3 spelare och jag fick lyssna på en sång som min bror och hans flickvän spelat in.
Jag blev tung och varm i kroppen. Jag sörjde inte över att jag inte hunnit äta, inte hade öppnat paketen, inte fått träffa alla gäster och inte skulle kunna göra allt det som vi hade planerat. Utan bara accepterade att det var så. Sköterskorna plåstrade om mig, jag fick en stelkrampspruta och en lapp av läkaren om återbesök på måndag.


Min kära svåger som körde in mig till akuten, hade suttit kvar hela tiden i väntrummet och körde mig hem, där en liten samling oroliga släktingar väntade utanför porten på mig. 


Sedan gick jag upp till min mycket ledsna och chockade familj. Jag kröp upp i soffan med alla barnen och min man och öppnade paketen som hade blivit hemburna. Fantastiska presenter.
Jag åt lite och sedan kollade vi på Mama Mia. Min man tog så väl hand om mig. Tog på mig sockor, stoppade om mig, serverade mig kladdkaka och gav mig smärtlindrade tabletter. 


Mitt kalas blev inte som jag hade tänkt mig. Inte alls. Men det blev ändå bra på något sätt.
För jag fick så mycket kärlek. Så många som ställde upp och erbjöd oss hjälp.
Inte för att jag tvivlade. Jag vet att jag har fantastiska männsikor i mitt liv.
Men det blev så tydligt i går. Så i dag tänker jag på det när det gör ont. På kärleken och på att det var tur att det hände mig och inte någon annan.

Se mig

Att bli sedd.Tänk vad mycket det gör. Att bli sedd. På riktigt.
Att någon finns där. Precis där. Närvarande. För din skull.
Just din skull. Hör dig och ser dig.

Min vän skriver så fint om just det och jag bröjade gråta. Alldeles mycket.
Först visst jag inte varför. Men sedan förstod jag att det är en längtan som alltid finns där inom mig.
Att bli sedd.

Och hur mycket jag kände igen mig i det hon skrev.
Hur man försöker att allid göra rätt och hur tröttsamt det kan vara.
Så hon grät. Och då grät jag med henne. Här vid min dator.

Vi kämpande. Vi är inte ensamma. Vi är tillsammans.
Och vi borde alla få möjligheten att bara vara, nära någon som finns där för just oss.
Som ser, förstår och bekräftar.

Breastfeeding for beginners

Här är en bra film om det viktiga samspelet mellan mor och barn vid amning

I bland gör man bra val

Min vän skrev ett intressant inlägg på sin blogg som inspirerade mig i dag och fick mig att ta ett väligt bra beslut: No worries.

Min son Harry som snart är tre år, har varit hemma i två dagar från förskolan, för att han varit förkyld. Vi har haft det lugnt och mysigt. Men i dag skulle han tillbaka till dagis för att få vara med om sin först lång-utflykt med egen matsäck. Jag såg mycket fram emot det. Troligen mer än Harry.

Dagen började inte bra. Vi försov oss. Inte mycket. Men så där så att man inte hann stanna upp utan var tvungen att hela tiden fortsätta.
Jag satte igång med matsäcken, som Harry genast ville ha. Jag försökte förklara att den skulle han få ha senare och erbjöd honom tusen andra grejer.
Men inget dög och från den stunden blev allt fel. En massa gråt.
Inga kläder, inget dagis,inget inget inget. Bara vara hemma, i soffan och sojakorv NU!

Jag lirkade, jag lockade och tog det lugnt.
Till slut hade jag fått på honom kläder, ytterkläder och fått honom att välja mellan vagn och pulka som färdmeddel till dagis.
Vi var ungefär en halvtimme sena nu.

Min lektion skulle börja om 30 minuter. Så trots att jag inte låtsades om att jag var stressad, så rann svetten sakta längst ryggen. På vägen till dagis, så ångrade sig Harry. Han skulle valt pulkan.
Han storgrät och då bestämde jag mig. Nu ger jag upp.

Nu struntar vi i alla måsten. I dagis, i lektion och allt annat. Det kommer fler utflykter, jag får ta igen min lektion. Jag kan inte lämna min ledsna son. Jag kan inte överge honom idag.
Så vi vände om hem och hade picknick på mattan framför tv.

Nu leker Harry med utklädningskläderna och jag är glad över mitt beslut. Framförallt eftersom jag blivit så ledsen på mig själv den senaste tiden då jag svikit mig själv och mina barn genom att inte agera respektfull när vi har haft konflikter.

Här kan ni läsa min kloka väns blogginlägg.

Barnet ska sitta, inte hänga

Här är en bild från International Höftledsdysplasi institutet som visar vikten av att använda en sele där du kan ha barnet i en sittande ställning och inte hängande i sin gren.
Det finns flera olika bärredskap som du kan bära ditt barn i rätt position med tex Ergo, Beco, Manduca, Patapum och bärsjalar.
Baby Björn rekommenderas alltså inte.