Så här skriver min svägerska i Södermalmsnytt:
Den här sommaren kände jag mig som Ebenezer Scrooge när Den
Gångna Julens Ande tar honom tillbaks i tiden och han får återuppleva en scen
från barndomen som han med sina vuxna ögon ser på ett annat sätt, än han gjorde
som barn.
Hon skriver om hur pinsam en förälder kan uppfattas. Om hur
hård man kan vara när man är tonårig och drabbas av dessa (i sina ögon sett)
pinsamheter.
Vi är mitt i det här hemma. Allt jag gjorde var
pinsamt. Min dotter gav mig
tydliga regler för hur jag skulle bete mig om jag skulle få följa med henne till skolan och dyl.
Jag fick inte skratta högt, jag fick inte berätta något om
henne, jag fick inte...
Jag ville möta min dotters önskemål (så att jag fick vara tillsammans med henne på klassresor och sådant). Jag glömde bort mig hela tiden. Jag dansade i matsalen, jag skojade med klasskamraterna, jag sjöng, skrattade onormalt högt... ja ni fattar (jag var jag helt enkelt). Så min dotter fick säga åt mig på skarpen, hela tiden. Tillslut ville hon
att hennes regler skulle gälla nästan jämt (till och med när vi var med mina vänner) och jag kände att jag inte kunde vara jag.
Jag
kände mig oerhört begränsad och berättade det.
Jag sa att det gör mig ledsen över att hela tiden tänka på
vad jag gör och att mitt skratt inte får finnas. Hon förstod det och sedan dess har
hon gett mig lite lösare tyglar ;) då kunde jag slappna av och har blivit lite bättre på att inte vara så förbaskat pinsam. Men bara lite.
Här kan du ta del av Ruts fina artikel.
Nedan: Typisk pinsam mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar