Jag vill bara uppdatera er om hur det har gått.
Jag vet inte vad, men någon förändrades. Vi har nu haft dagar som flutit på.
Vi har valt ut kläder kvällen innan. Han har varit snabb på morgonen med att klä på sig.
Inget gnissel alls. Förutom med överdragsbyxorna då.
Det har gått väldigt bra med både lämning och hämtning.
Den här smarta personen som jag träffade. Hon fick mig att känna mig okej. Att det är okej att bli arg.
Att jag inte gjort något fel. Hon bekräftade mig. Å underbara känsla som infann sig när ångesten släppte stryptaget. Hon sa att det var bra att vi tog oss ut. Hon sa också att Harry antagligen får bestämma för mycket hemma. Vilket kan stämma. Vi anpassar oss mycket efter honom och hans humör, för att det ska bli så rofyllt som möjligt för de andra tre barnen. Men det slår ju bara tillbaka.
Så sedan i måndags har jag försökt att vara tydligare och inte ge med mig. Nu när han faktiskt kan sitta stilla. På bara några dagar tycker jag att det känns mycket bättre.
Men det är så klart jobbigt att vara konsekvent. När han skriker vill man gärna vila öronen och då är det lätt att säga -Men visst ät så många riskakor du vill. Men jag håller emot den impulsen och säger. -Du får ta en. En. För maten är klart om tio minuter.
Jag vet att kärlek kan göra underverk. Men jag tror också att tydliga gränser och till viss del rutiner hjälper till och ger trygghet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar