Kraftlös

Nu är påsklovet över. I dag är vi tillbaka till vardag med allt vad det innebär.
Jag skrev att jag skulle komma tillbaka med kraft. Det var nog lite dumt att utlova. För just nu lyser kraften med sin frånvaro.

Helgen har varit fantastisk. Jag har yogat och varit på bio och restaurang med min man.
Men morgonen. Dagens måndagsmorgon har varit fruktansvärd.
Min lilla snart fyraåring, den envisaste person jag mött,  tycker inte om dagis. I alla fall inte på morgonen. Det är ofta knökigt att lämna honom. Lägg då på 11 dagars ledighet.

Han vägrade allt. Precis allt. Han skrek och slet av sig kläderna. Gång på gång. Alla byxor som vi äger var fel. Helt fel. Jag försökte locka, skoja, vara rak, vara arg, bedja. Inget fungerade. Storasyster försökte. Till slut blev hon arg. Hon gav upp, smällde igen ytterdörren och gick till skolan. Jag försökte igen. Han sparkade och skrek. Jag skrek, försökte få på byxorna ändå. Gick i väg igen. La mig på sängen. Andades. Trodde att jag lugnat mig och försökte igen. Det blev värre. Han hade fastnat och jag insåg att vi måste komma ut nu. Byta miljö. Jag tog på honom termobyxor, med bara kalsonger och strumpor under. Tog på honom jacka. Skor vägrade han. Han kastade sig hit och dit i min famn. Jag fick hålla hårt för att han inte skulle falla. Satte ner honom i vagnen och i vredesmod drog jag på honom mössan. Då råkade jag riva honom i pannan. Tusan. Knivar från alla håll slungades in i mig.
Barnet lugnade sig i vagnen. Som om den, med sitt lilla utrymme, samlade ihop honom. Jag svepte en filt om honom och lät den friska luften svalka oss. Jag hade tagit med frukt och bröd som han kunde äta.  Vi pratade på vägen till dagis och när vi kom fram så satte oss i tamburen. Han ville absolut inte gå in. Vi höll om varandra och då, precis då, blev hela jag mjuk. Allt bara rann av mig.
Han åt och jag grät. Torkade tårarna diskret och hoppades att ingen skulle fråga.
Vi satt där i tjugo minuter. Dagisbarnen knackade på oss genom rutan och tillslut vara de för lockande för min lilla. Så vi gick in. Lånade ett par "coola" byxor (de jag hade med dög ju inte så klart). Ett par svarta med bå text. De var bra. Han visste precis vilka han ville låna och var de fanns. Jag bestämde mig för att stanna kvar en stund (ställde in mitt möte) och vara med på samlingen. För det hade jag lyckats lirka ur honom att den gillar han inte. Samlingen. Han gillar inte dagis alls och samlingen är tydligen värst. När jag hämtar honom, vill jag tillägga, så vill han oftast inte gå hem. Så det är det här med att skiljas från hemma, till dagis, att skiljas från mig, på dagis, som är det jobbiga.

Jag var med på samlingen, som jag tyckte var rolig och mysig. Vi satt i en soffa och tittade på. De andra satt i ring på golvet. I tur och ordning klappade de på Lessis (en ledsen liten plastfigur) och sa sitt namn.  Jag tror fröknarna valde ut Lessis i dag, för det var tydligen inte bara Harry som hade varit ledsen den här morgonen. Efter det skulle alla kissa och sedan gå ut. Harry ville inte gå ut. Han hade ju precis accepterat dagis. Skulle det bli en till förändring nu. Men jag lockade med cyklar och lovade honom att be doktorn om tatueringar (jag skulle till sjukhuset med de stora barnen). Sedan sa vi hej då.
Det gick faktiskt. Han sa hej då. Men han vände bort huvudet. Fröken Frida fanns där. Bredvid honom.

Nu sitter jag här hemma. Väntar på kaffe, väntar på att ångesten ska släppa.
Snart ska jag på ett möte, med en smart person som jag hoppas ska kunna hjälpa mig. Ge mig tips på hur jag ska kunna hantera sådana här situationer utan att göra mig och barnet så illa. Tack och lov händer det här sällan. Väldigt sällan. Men när det händer så utplånar det mig.
Jag blir helt orkelös. Kraftlös.
Så det var dumt det där med att lova er. Att jag skulle återkomma med kraft.