Sagt av Ina May

Affirmation

Gjorde succé med amningsvideo – nu mordhotas mammorna

En till artikel om de sjungande ammorna hittar du här.
Så här står det bland annat: Hoten visar bara hur mycket filmen behövs, avslutar Jolin.

Mammor mordhotade efter amningsvideo

Anouk Jolin och Maja Söderstörm är chockade över uppmärksamheten kring deras video "Amning style". Bland annat har mordhot riktats mot de som medverkar i filmen. Man skulle kunna tro att det var ett skämt. Men tyvärr. Här kan du läsa artikeln från dt.se.

Du kan amma här

Vägra Cytotec

Så här skrev Maria Karlsson DeVille i går på Facebook:

"Är det meningen att det ska se ut så här efter en förlossning??? 

Ska mamma och barn hälsa på döden på grund av någon idiot till läkare som ska stoppa i mig cytotec när det är så jävla väl känt hur farligt det är ?? Hade jag vetat om det då så hade jag slagit sönder denne totalt . Don har förstört mitt liv, vårt liv. Tack vare detta så kommer jag aldrig mer kunna få flera barn, i alla fall inte utan att riskera mitt och barnets liv rejält . Jag är så arg, ledsen o besviken. Snälla ni alla som ser detta, hjälp till att dela så ingen mer blivande mamma råkar ut för det. Hjälp mig stoppa användning av cytotec vid igångsättning av förlossningen... min livmoder sprack... jag blödde så mkt att det tog dem 6 timmar att stoppa den.. jag fick en medicin för 100.000 kr och dem hade någon proffs läkare från stockholm med över telen för att hjälpa till.. jag förlorade allt blod i min kropp två ggr och fick sammanlagt 17 påsar blod... Våga vägra!!!"

Sommarstängt

Jag kommer tyvärr inte ta uppdrag under sommaren. Jag är ledsen över att jag måste tacka nej till er som har frågat. På Odis hemsida hittar du ett gäng doulor och förhoppningsvis så finns det någon som kan hjälpa dig.

Tydliga gränser

Jag skev i måndags om min jobbiga morgon och om att jag skulle träffa en smart person.
Jag vill bara uppdatera er om hur det har gått.

Jag vet inte vad, men någon förändrades. Vi har nu haft dagar som flutit på.
Vi har valt ut kläder kvällen innan. Han har varit snabb på morgonen med att klä på sig.
Inget gnissel alls. Förutom med överdragsbyxorna då.
Det har gått väldigt bra med både lämning och hämtning.

Den här smarta personen som jag träffade. Hon fick mig att känna mig okej. Att det är okej att bli arg.
Att jag inte gjort något fel. Hon bekräftade mig. Å underbara känsla som infann sig när ångesten släppte stryptaget. Hon sa att det var bra att vi tog oss ut. Hon sa också att Harry antagligen får bestämma för mycket hemma. Vilket kan stämma. Vi anpassar oss mycket efter honom och hans humör, för att det ska bli så rofyllt som möjligt för de andra tre barnen. Men det slår ju bara tillbaka.

Så sedan i måndags har jag försökt att vara tydligare och inte ge med mig. Nu när han faktiskt kan sitta stilla. På bara några dagar tycker jag att det känns mycket bättre.
Men det är så klart jobbigt att vara konsekvent. När han skriker vill man gärna vila öronen och då är det lätt att säga -Men visst ät så många riskakor du vill. Men jag håller emot den impulsen och säger. -Du får ta en. En. För maten är klart om tio minuter.

Jag vet att kärlek kan göra underverk. Men jag tror också att tydliga gränser och till viss del rutiner hjälper till och ger trygghet.

Blå-vit bebis

Från facebooksidan Birth Geek:

Fan Share: "You get this purple head and white body when the shoulders take a little while to work their way through and the blood from the head doesn't return to the placenta. (Think how the tip of your finger turns purple if it has a tight elastic band around it). The baby is fine with this when the mother is unmedicated and the cord is left alone. You can tell the cord is pulsing nicely because of the plumpness and uniform colour." -Gloria Lemay

Photo courtesy of Christina Monteith

Några påpekade att de inte tyckte att färgen på barnet såg hälsosam ut. Vad tror ni?

Kraftlös

Nu är påsklovet över. I dag är vi tillbaka till vardag med allt vad det innebär.
Jag skrev att jag skulle komma tillbaka med kraft. Det var nog lite dumt att utlova. För just nu lyser kraften med sin frånvaro.

Helgen har varit fantastisk. Jag har yogat och varit på bio och restaurang med min man.
Men morgonen. Dagens måndagsmorgon har varit fruktansvärd.
Min lilla snart fyraåring, den envisaste person jag mött,  tycker inte om dagis. I alla fall inte på morgonen. Det är ofta knökigt att lämna honom. Lägg då på 11 dagars ledighet.

Han vägrade allt. Precis allt. Han skrek och slet av sig kläderna. Gång på gång. Alla byxor som vi äger var fel. Helt fel. Jag försökte locka, skoja, vara rak, vara arg, bedja. Inget fungerade. Storasyster försökte. Till slut blev hon arg. Hon gav upp, smällde igen ytterdörren och gick till skolan. Jag försökte igen. Han sparkade och skrek. Jag skrek, försökte få på byxorna ändå. Gick i väg igen. La mig på sängen. Andades. Trodde att jag lugnat mig och försökte igen. Det blev värre. Han hade fastnat och jag insåg att vi måste komma ut nu. Byta miljö. Jag tog på honom termobyxor, med bara kalsonger och strumpor under. Tog på honom jacka. Skor vägrade han. Han kastade sig hit och dit i min famn. Jag fick hålla hårt för att han inte skulle falla. Satte ner honom i vagnen och i vredesmod drog jag på honom mössan. Då råkade jag riva honom i pannan. Tusan. Knivar från alla håll slungades in i mig.
Barnet lugnade sig i vagnen. Som om den, med sitt lilla utrymme, samlade ihop honom. Jag svepte en filt om honom och lät den friska luften svalka oss. Jag hade tagit med frukt och bröd som han kunde äta.  Vi pratade på vägen till dagis och när vi kom fram så satte oss i tamburen. Han ville absolut inte gå in. Vi höll om varandra och då, precis då, blev hela jag mjuk. Allt bara rann av mig.
Han åt och jag grät. Torkade tårarna diskret och hoppades att ingen skulle fråga.
Vi satt där i tjugo minuter. Dagisbarnen knackade på oss genom rutan och tillslut vara de för lockande för min lilla. Så vi gick in. Lånade ett par "coola" byxor (de jag hade med dög ju inte så klart). Ett par svarta med bå text. De var bra. Han visste precis vilka han ville låna och var de fanns. Jag bestämde mig för att stanna kvar en stund (ställde in mitt möte) och vara med på samlingen. För det hade jag lyckats lirka ur honom att den gillar han inte. Samlingen. Han gillar inte dagis alls och samlingen är tydligen värst. När jag hämtar honom, vill jag tillägga, så vill han oftast inte gå hem. Så det är det här med att skiljas från hemma, till dagis, att skiljas från mig, på dagis, som är det jobbiga.

Jag var med på samlingen, som jag tyckte var rolig och mysig. Vi satt i en soffa och tittade på. De andra satt i ring på golvet. I tur och ordning klappade de på Lessis (en ledsen liten plastfigur) och sa sitt namn.  Jag tror fröknarna valde ut Lessis i dag, för det var tydligen inte bara Harry som hade varit ledsen den här morgonen. Efter det skulle alla kissa och sedan gå ut. Harry ville inte gå ut. Han hade ju precis accepterat dagis. Skulle det bli en till förändring nu. Men jag lockade med cyklar och lovade honom att be doktorn om tatueringar (jag skulle till sjukhuset med de stora barnen). Sedan sa vi hej då.
Det gick faktiskt. Han sa hej då. Men han vände bort huvudet. Fröken Frida fanns där. Bredvid honom.

Nu sitter jag här hemma. Väntar på kaffe, väntar på att ångesten ska släppa.
Snart ska jag på ett möte, med en smart person som jag hoppas ska kunna hjälpa mig. Ge mig tips på hur jag ska kunna hantera sådana här situationer utan att göra mig och barnet så illa. Tack och lov händer det här sällan. Väldigt sällan. Men när det händer så utplånar det mig.
Jag blir helt orkelös. Kraftlös.
Så det var dumt det där med att lova er. Att jag skulle återkomma med kraft.