Första maj barnet

I måndags åkte vi till landet, för att fira Valborgsmässoafton. 
Jag hade doulajour, men efter samtalet jag haft med mamman under söndagen, så kändes det okej att åka i väg. 
Mamman hade då gått över tiden med nio dagar. 
Men allt var lugnt och hon sa att det kändes som om det inte skulle komma någon bebis.


Under måndagen åkte dock mamman in till förlossningen för att göra ett ultraljud, eftersom hon inte varit hos bm på ett tag. Bara för att se att allt var okej. Man konstaterade då att hon var öppen 3-4 cm och efter sjukhusbesöket så fick mamman några värkar. 
När jag fick veta det, så bestämde jag mig för att packa ihop hela familjen och vända hem igen. Vi hann aldrig besöka någon brasa. Men det gjorde ingenting för vi såg flera stycken genom bilfönstret när vi åkte hem i mörkret.


Det kom ingen bebis under natten och värkarna blev aldrig regelbundna och ibland försvann dom helt. Men på eftermiddagen under tisdagen kom de några rejäla, med bara ca fem minuter mellan och jag bestämde mig då för att åka hem till paret.


Detta är deras tredje barn. De två andra hade båda fötts för tidigt och med vattenavgång. Så det här var något helt nytt för dem. 


De tidigare förlossningarna hade varit kantade med mycket rädsla och dåligt bemötande från förlossningpersonalen (lite förenklat förklarat). 
Min önskan var att den här förlossningen skulle bli annorlunda mot de tidigare. Jag hoppades att de skulle slippa rädslan och känna sig trygga och älskade.


När jag kom hem till familjen så var stämningen lugn och fin. Mormor var där för att ta hand om barnen. Vi satt runt bordet och drack kaffe och pratade.
Mamman tog emot värkarna så fint, med närvaro och lugn andning. 
Det var nytt sade hon flera gånger. Att hon inte kände sig det minsta rädd. 


Värkarna kom nu regelbundet. Jag kände mig helt lugn och tyckte att vi skulle stanna hemma så länge som det kändes bra (vid de två tidigare förlossningarna så har föräldrarna åkt in så snart det startat, vilket har medfört att de varit inne väldigt länge på sjukhuset och jag hoppades att vi skulle slippa även det den här gången). 


Jag föreslog att vi skulle ringa till en annan förlossning än den som de var inskrivna på, eftersom bemötandet där, dagen innan inte hade varit särskilt hänsynsfullt eller inkännande. Föräldrarna tyckte att det var ett bra förslag och vi ringde BB-Stockholm för att tala om att förlossningen var i gång och för att se om de kunde ta emot oss. Dom hade plats för oss där och vi var välkomna. 


Värkarna kom allt tätare men än var de inte så långa, så vi satte oss i soffan och tittade på lite tv. Men straxt där efter kom det några rejäla värkar med mycket tryck neråt som var svårare att hantera. 
Så vi bestämde oss snabbt för att ringa efter taxi. Vi packade ihop oss, tog avsked från den rörda mormorn och de sovande syskonen. 
Vi fick en storbil med mycket plats för benen och mamman var mycket tapper under den skumpiga bilfärden till Danderyd.


Det tog ett tag för oss att komma in i förlossningsrummet, för värkarna kom väldigt tätt. Mamman tyckte att det var bäst att stå och hon kände sig väldigt varm, så vi hamnar i fönstret. Jag lägger en kudde där som hon kan luta sig mot och vi öppnar upp fönstet. Där står vi ett litet slag, men hamnar sedan på en madrass på golvet. Barnmorskan gör en undersökning och hon är öppen tio centimeter.
Mamman ligger på sidan och jag ligger nästan sked med henne. Pratar mjuk i hennes öra, påminner henne om att bli tung, talar om hur modig hon är, hur fantastisk hon är. Att allt är som det ska och hon gör precis rätt. Snart är deras son här. På andra sidan ligger pappan och gör samma sak. Han håller hennes hand. Han bekräftar henne. Säger att hon är så duktig och så stark.
Vi baddar hennes panna med en kall trasa. 


Vattnet går och straxt därefter kommer krystvärkarna.
Mamman vet precis vad hon ska göra. Efter bara några krystvärkar och knappt en timme på förlossningen är deras son ute. Så fin, vit av fosterfett och med en massa mjukt hår, som doftar så gott av fostervatten och bebisdoft.
Vi backar undan. Barnmoskan, undersköterskan och jag. Vi står vid sidan och betraktar detta mirakel. Barnet, mamman, pappan, allt. 


Den blev en helt fantastisk förlossning. Så stark, så lugn, så mycket mod och kraft. När jag skulle gå så sade mamman -Jag vet inte hur jag ska tacka dig, du gjorde mig så trygg.


Det var precis det som jag så innerligt önskade. Att dom skulle känna sig trygga och det är jag som ska tacka. Tack alla ni som låter mig få vara med på er resa. Som släpper in mig i det innersta. Som låter mig få komma er så nära. Jag ska bära med mig er i mitt hjärta för alltid.