Berlin hjälpte mig att förlåta

Jag har varit i Berlin ett par dagar. Det bästa med resan var att jag längtade efter min familj så oerhört mycket. Eftersom jag och min reskamrat mest spenderade tid på diverse tåg, bussar, spårvagnar och tunnelbanor så hann jag tänka ganska mycket (att få tänka utan att bli avbruten är inte alltid självklart i en fyrbarnsfamilj). 


Dagen innan jag åkte hamnade jag i konflikt med ett av barnen. Situationen var tidspressad och otroligt stressig. Jag reagerade oacceptabelt. Men jag kan förstår varför och jag förlåter mig själv, men det har gjort ont. I Berlin hann jag bearbeta situationen och kom fram till några lösningar, men framförallt av insikten att liknade situationer kommer att dyka upp igen. Det är oundvikligt. Och jag kommer reagera och bete mig både barnsligt och dumt många gånger. För det är så livet är. Men jag lär mig av alla dessa kollisioner och jag strävar alltid att försöka att bete mig på ett respektfullt sätt. Inte bara för barnen, min man och alla andra, utan mest för min egen skull. För jobbigast är min egna besvikelse och ånger.


För mig hjälper det att prata med andra föräldrar och höra att de tampas med samma problem. Att de flesta av oss i bland brister, går över gränsen, beter oss barnsligt. För när man känner sig besviken och ledsen på sig själv, då kan det vara skönt att veta man att man inte är ensam. Så när jag känner så brukar jag ringa min man och min bästa kompis. Dom är oerhört förstående och bäst på att få mig att känna mig bra igen.


Min familj mötte mig vid flygbussen. Jag kände mig så stolt när jag såg dem. Färglada, vackra och alla ville de krama mig. Mig. Jag ville att alla på bussen skulle stanna upp och se, se vilken rikedom jag har. Min skatt. Mitt allt. 
Min familj.