torsdag 31 maj 2012
Vår ruset
I går sprang jag vår ruset, tillsammans med några andra tusen kvinnor och en och annan man. Det var himla trevligt. Medan vi sprang förbi kossor och hästar så sken solen, som hade varit frånvarande under dagen. Vi avslutade med en picknick i gräset. Så här såg jag ut när jag sprang (tröjan fick jag låna av den mycket snälla doulan Åsa Norén).
Att lita på instinkten.
Här är en länk till en berättelse om en annorlunda förlossning.
När jag skriver annorlunda, så syftar jag på att mamman själv beskriver sin förlossning som en: animal birth.
Hon valde att föda hemma, med enbart sin man närvarande.
När jag skriver annorlunda, så syftar jag på att mamman själv beskriver sin förlossning som en: animal birth.
Hon valde att föda hemma, med enbart sin man närvarande.
onsdag 30 maj 2012
tisdag 29 maj 2012
Berlin hjälpte mig att förlåta
Jag har varit i Berlin ett par dagar. Det bästa med resan var att jag längtade efter min familj så oerhört mycket. Eftersom jag och min reskamrat mest spenderade tid på diverse tåg, bussar, spårvagnar och tunnelbanor så hann jag tänka ganska mycket (att få tänka utan att bli avbruten är inte alltid självklart i en fyrbarnsfamilj).
Dagen innan jag åkte hamnade jag i konflikt med ett av barnen. Situationen var tidspressad och otroligt stressig. Jag reagerade oacceptabelt. Men jag kan förstår varför och jag förlåter mig själv, men det har gjort ont. I Berlin hann jag bearbeta situationen och kom fram till några lösningar, men framförallt av insikten att liknade situationer kommer att dyka upp igen. Det är oundvikligt. Och jag kommer reagera och bete mig både barnsligt och dumt många gånger. För det är så livet är. Men jag lär mig av alla dessa kollisioner och jag strävar alltid att försöka att bete mig på ett respektfullt sätt. Inte bara för barnen, min man och alla andra, utan mest för min egen skull. För jobbigast är min egna besvikelse och ånger.
För mig hjälper det att prata med andra föräldrar och höra att de tampas med samma problem. Att de flesta av oss i bland brister, går över gränsen, beter oss barnsligt. För när man känner sig besviken och ledsen på sig själv, då kan det vara skönt att veta man att man inte är ensam. Så när jag känner så brukar jag ringa min man och min bästa kompis. Dom är oerhört förstående och bäst på att få mig att känna mig bra igen.
Min familj mötte mig vid flygbussen. Jag kände mig så stolt när jag såg dem. Färglada, vackra och alla ville de krama mig. Mig. Jag ville att alla på bussen skulle stanna upp och se, se vilken rikedom jag har. Min skatt. Mitt allt.
Min familj.
Dagen innan jag åkte hamnade jag i konflikt med ett av barnen. Situationen var tidspressad och otroligt stressig. Jag reagerade oacceptabelt. Men jag kan förstår varför och jag förlåter mig själv, men det har gjort ont. I Berlin hann jag bearbeta situationen och kom fram till några lösningar, men framförallt av insikten att liknade situationer kommer att dyka upp igen. Det är oundvikligt. Och jag kommer reagera och bete mig både barnsligt och dumt många gånger. För det är så livet är. Men jag lär mig av alla dessa kollisioner och jag strävar alltid att försöka att bete mig på ett respektfullt sätt. Inte bara för barnen, min man och alla andra, utan mest för min egen skull. För jobbigast är min egna besvikelse och ånger.
För mig hjälper det att prata med andra föräldrar och höra att de tampas med samma problem. Att de flesta av oss i bland brister, går över gränsen, beter oss barnsligt. För när man känner sig besviken och ledsen på sig själv, då kan det vara skönt att veta man att man inte är ensam. Så när jag känner så brukar jag ringa min man och min bästa kompis. Dom är oerhört förstående och bäst på att få mig att känna mig bra igen.
Min familj mötte mig vid flygbussen. Jag kände mig så stolt när jag såg dem. Färglada, vackra och alla ville de krama mig. Mig. Jag ville att alla på bussen skulle stanna upp och se, se vilken rikedom jag har. Min skatt. Mitt allt.
Min familj.
måndag 21 maj 2012
Det fina tacket
Bloggen har varit tyst ett tag och det beror på att jag har haft anatomi-tenta (som jag inte har fått svar på ännu) och varit iväg på min yogautbildning.
Nu är jag tillbaka, men bara i två dagar, för på onsdag åker jag och min vän till Berlin.
Det ska bli så härligt. Enligt väderprognosen ska det vara 29 grader där på onsdag. Jo man tackar.
Så idag ska jag växla pengar och införskaffa en färgglad resväska.
Två dagar innan min ångest-tenta så vara jag på ett eftersamtal, som gjorde mig så rörd.
Jag fick ett kort med ett oerhört fint formulerat tack i (som jag läst om flera gånger) och ett jättevackert halsband. Det gav mig enegi och kraft och jag hade på mig halsbandet när jag skrev provet. Så här ser det ut.
Nu är jag tillbaka, men bara i två dagar, för på onsdag åker jag och min vän till Berlin.
Det ska bli så härligt. Enligt väderprognosen ska det vara 29 grader där på onsdag. Jo man tackar.
Så idag ska jag växla pengar och införskaffa en färgglad resväska.
Två dagar innan min ångest-tenta så vara jag på ett eftersamtal, som gjorde mig så rörd.
Jag fick ett kort med ett oerhört fint formulerat tack i (som jag läst om flera gånger) och ett jättevackert halsband. Det gav mig enegi och kraft och jag hade på mig halsbandet när jag skrev provet. Så här ser det ut.
måndag 14 maj 2012
fredag 11 maj 2012
En livmoder, två livmödrar.
Här kan du läsa en artikel om en indisk kvinna med två livmödrar, som föder två barn, en från varje livmoder.
onsdag 9 maj 2012
Tvilling-hemförlossning
Här kan du se en fantastisk tvilling-hemförlossning. Barnen föds båda i vatten med en och en halv timmes mellanrum. Mamman masserar bröstvårtorna mellan förlossningen för att få mer värkar.
måndag 7 maj 2012
Krystpositioner
På BrioBirth tipsar dom om sex bra krystpositioner som du kan pröva istället för att ligga på rygg, som många inte känner sig så bekväm med.
Själv har jag testat tre olika positioner.
Med nummer ett: På knä hängandes över sängen som vi hade fällt upp till ett L
Med nummer två: Tvingades jag ligga på rygg, trots att jag inte ville. Jag tryckte min man krampaktigt mot mitt ansikte och låtsades att jag låg på mage.
Med nummer tre: Samma som nummer ett
Med nummer fyra: På alla fyra. Han sköts ut på en krystvärk. POFF!
Här kommer du till BrioBirths inlägg.
Själv har jag testat tre olika positioner.
Med nummer ett: På knä hängandes över sängen som vi hade fällt upp till ett L
Med nummer två: Tvingades jag ligga på rygg, trots att jag inte ville. Jag tryckte min man krampaktigt mot mitt ansikte och låtsades att jag låg på mage.
Med nummer tre: Samma som nummer ett
Med nummer fyra: På alla fyra. Han sköts ut på en krystvärk. POFF!
Här kommer du till BrioBirths inlägg.
lördag 5 maj 2012
torsdag 3 maj 2012
Första maj barnet
I måndags åkte vi till landet, för att fira Valborgsmässoafton.
Jag hade doulajour, men efter samtalet jag haft med mamman under söndagen, så kändes det okej att åka i väg.
Mamman hade då gått över tiden med nio dagar.
Men allt var lugnt och hon sa att det kändes som om det inte skulle komma någon bebis.
Under måndagen åkte dock mamman in till förlossningen för att göra ett ultraljud, eftersom hon inte varit hos bm på ett tag. Bara för att se att allt var okej. Man konstaterade då att hon var öppen 3-4 cm och efter sjukhusbesöket så fick mamman några värkar.
När jag fick veta det, så bestämde jag mig för att packa ihop hela familjen och vända hem igen. Vi hann aldrig besöka någon brasa. Men det gjorde ingenting för vi såg flera stycken genom bilfönstret när vi åkte hem i mörkret.
Det kom ingen bebis under natten och värkarna blev aldrig regelbundna och ibland försvann dom helt. Men på eftermiddagen under tisdagen kom de några rejäla, med bara ca fem minuter mellan och jag bestämde mig då för att åka hem till paret.
Detta är deras tredje barn. De två andra hade båda fötts för tidigt och med vattenavgång. Så det här var något helt nytt för dem.
De tidigare förlossningarna hade varit kantade med mycket rädsla och dåligt bemötande från förlossningpersonalen (lite förenklat förklarat).
Min önskan var att den här förlossningen skulle bli annorlunda mot de tidigare. Jag hoppades att de skulle slippa rädslan och känna sig trygga och älskade.
När jag kom hem till familjen så var stämningen lugn och fin. Mormor var där för att ta hand om barnen. Vi satt runt bordet och drack kaffe och pratade.
Mamman tog emot värkarna så fint, med närvaro och lugn andning.
Det var nytt sade hon flera gånger. Att hon inte kände sig det minsta rädd.
Värkarna kom nu regelbundet. Jag kände mig helt lugn och tyckte att vi skulle stanna hemma så länge som det kändes bra (vid de två tidigare förlossningarna så har föräldrarna åkt in så snart det startat, vilket har medfört att de varit inne väldigt länge på sjukhuset och jag hoppades att vi skulle slippa även det den här gången).
Jag föreslog att vi skulle ringa till en annan förlossning än den som de var inskrivna på, eftersom bemötandet där, dagen innan inte hade varit särskilt hänsynsfullt eller inkännande. Föräldrarna tyckte att det var ett bra förslag och vi ringde BB-Stockholm för att tala om att förlossningen var i gång och för att se om de kunde ta emot oss. Dom hade plats för oss där och vi var välkomna.
Värkarna kom allt tätare men än var de inte så långa, så vi satte oss i soffan och tittade på lite tv. Men straxt där efter kom det några rejäla värkar med mycket tryck neråt som var svårare att hantera.
Så vi bestämde oss snabbt för att ringa efter taxi. Vi packade ihop oss, tog avsked från den rörda mormorn och de sovande syskonen.
Vi fick en storbil med mycket plats för benen och mamman var mycket tapper under den skumpiga bilfärden till Danderyd.
Det tog ett tag för oss att komma in i förlossningsrummet, för värkarna kom väldigt tätt. Mamman tyckte att det var bäst att stå och hon kände sig väldigt varm, så vi hamnar i fönstret. Jag lägger en kudde där som hon kan luta sig mot och vi öppnar upp fönstet. Där står vi ett litet slag, men hamnar sedan på en madrass på golvet. Barnmorskan gör en undersökning och hon är öppen tio centimeter.
Mamman ligger på sidan och jag ligger nästan sked med henne. Pratar mjuk i hennes öra, påminner henne om att bli tung, talar om hur modig hon är, hur fantastisk hon är. Att allt är som det ska och hon gör precis rätt. Snart är deras son här. På andra sidan ligger pappan och gör samma sak. Han håller hennes hand. Han bekräftar henne. Säger att hon är så duktig och så stark.
Vi baddar hennes panna med en kall trasa.
Vattnet går och straxt därefter kommer krystvärkarna.
Mamman vet precis vad hon ska göra. Efter bara några krystvärkar och knappt en timme på förlossningen är deras son ute. Så fin, vit av fosterfett och med en massa mjukt hår, som doftar så gott av fostervatten och bebisdoft.
Vi backar undan. Barnmoskan, undersköterskan och jag. Vi står vid sidan och betraktar detta mirakel. Barnet, mamman, pappan, allt.
Den blev en helt fantastisk förlossning. Så stark, så lugn, så mycket mod och kraft. När jag skulle gå så sade mamman -Jag vet inte hur jag ska tacka dig, du gjorde mig så trygg.
Det var precis det som jag så innerligt önskade. Att dom skulle känna sig trygga och det är jag som ska tacka. Tack alla ni som låter mig få vara med på er resa. Som släpper in mig i det innersta. Som låter mig få komma er så nära. Jag ska bära med mig er i mitt hjärta för alltid.
Jag hade doulajour, men efter samtalet jag haft med mamman under söndagen, så kändes det okej att åka i väg.
Mamman hade då gått över tiden med nio dagar.
Men allt var lugnt och hon sa att det kändes som om det inte skulle komma någon bebis.
Under måndagen åkte dock mamman in till förlossningen för att göra ett ultraljud, eftersom hon inte varit hos bm på ett tag. Bara för att se att allt var okej. Man konstaterade då att hon var öppen 3-4 cm och efter sjukhusbesöket så fick mamman några värkar.
När jag fick veta det, så bestämde jag mig för att packa ihop hela familjen och vända hem igen. Vi hann aldrig besöka någon brasa. Men det gjorde ingenting för vi såg flera stycken genom bilfönstret när vi åkte hem i mörkret.
Det kom ingen bebis under natten och värkarna blev aldrig regelbundna och ibland försvann dom helt. Men på eftermiddagen under tisdagen kom de några rejäla, med bara ca fem minuter mellan och jag bestämde mig då för att åka hem till paret.
Detta är deras tredje barn. De två andra hade båda fötts för tidigt och med vattenavgång. Så det här var något helt nytt för dem.
De tidigare förlossningarna hade varit kantade med mycket rädsla och dåligt bemötande från förlossningpersonalen (lite förenklat förklarat).
Min önskan var att den här förlossningen skulle bli annorlunda mot de tidigare. Jag hoppades att de skulle slippa rädslan och känna sig trygga och älskade.
När jag kom hem till familjen så var stämningen lugn och fin. Mormor var där för att ta hand om barnen. Vi satt runt bordet och drack kaffe och pratade.
Mamman tog emot värkarna så fint, med närvaro och lugn andning.
Det var nytt sade hon flera gånger. Att hon inte kände sig det minsta rädd.
Värkarna kom nu regelbundet. Jag kände mig helt lugn och tyckte att vi skulle stanna hemma så länge som det kändes bra (vid de två tidigare förlossningarna så har föräldrarna åkt in så snart det startat, vilket har medfört att de varit inne väldigt länge på sjukhuset och jag hoppades att vi skulle slippa även det den här gången).
Jag föreslog att vi skulle ringa till en annan förlossning än den som de var inskrivna på, eftersom bemötandet där, dagen innan inte hade varit särskilt hänsynsfullt eller inkännande. Föräldrarna tyckte att det var ett bra förslag och vi ringde BB-Stockholm för att tala om att förlossningen var i gång och för att se om de kunde ta emot oss. Dom hade plats för oss där och vi var välkomna.
Värkarna kom allt tätare men än var de inte så långa, så vi satte oss i soffan och tittade på lite tv. Men straxt där efter kom det några rejäla värkar med mycket tryck neråt som var svårare att hantera.
Så vi bestämde oss snabbt för att ringa efter taxi. Vi packade ihop oss, tog avsked från den rörda mormorn och de sovande syskonen.
Vi fick en storbil med mycket plats för benen och mamman var mycket tapper under den skumpiga bilfärden till Danderyd.
Det tog ett tag för oss att komma in i förlossningsrummet, för värkarna kom väldigt tätt. Mamman tyckte att det var bäst att stå och hon kände sig väldigt varm, så vi hamnar i fönstret. Jag lägger en kudde där som hon kan luta sig mot och vi öppnar upp fönstet. Där står vi ett litet slag, men hamnar sedan på en madrass på golvet. Barnmorskan gör en undersökning och hon är öppen tio centimeter.
Mamman ligger på sidan och jag ligger nästan sked med henne. Pratar mjuk i hennes öra, påminner henne om att bli tung, talar om hur modig hon är, hur fantastisk hon är. Att allt är som det ska och hon gör precis rätt. Snart är deras son här. På andra sidan ligger pappan och gör samma sak. Han håller hennes hand. Han bekräftar henne. Säger att hon är så duktig och så stark.
Vi baddar hennes panna med en kall trasa.
Vattnet går och straxt därefter kommer krystvärkarna.
Mamman vet precis vad hon ska göra. Efter bara några krystvärkar och knappt en timme på förlossningen är deras son ute. Så fin, vit av fosterfett och med en massa mjukt hår, som doftar så gott av fostervatten och bebisdoft.
Vi backar undan. Barnmoskan, undersköterskan och jag. Vi står vid sidan och betraktar detta mirakel. Barnet, mamman, pappan, allt.
Den blev en helt fantastisk förlossning. Så stark, så lugn, så mycket mod och kraft. När jag skulle gå så sade mamman -Jag vet inte hur jag ska tacka dig, du gjorde mig så trygg.
Det var precis det som jag så innerligt önskade. Att dom skulle känna sig trygga och det är jag som ska tacka. Tack alla ni som låter mig få vara med på er resa. Som släpper in mig i det innersta. Som låter mig få komma er så nära. Jag ska bära med mig er i mitt hjärta för alltid.
onsdag 2 maj 2012
Mamman ville inte att barnet skulle dö alldeles kall.
"I didn’t want her to die being cold. So I lifted her out of her blanket and put her against my skin to warm her up. Her feet were so cold.
It was the only cuddle I was going to have with her, so I wanted to remember the moment.” Then something remarkable happened. The warmth of her mother’s skin kick started Rachael’s heart into beating properly, which allowed her to take little breaths of her own.
We couldn’t believe it – and neither could the doctors. She let out a tiny cry."
Här kan du läsa hela berättelsen.
It was the only cuddle I was going to have with her, so I wanted to remember the moment.” Then something remarkable happened. The warmth of her mother’s skin kick started Rachael’s heart into beating properly, which allowed her to take little breaths of her own.
We couldn’t believe it – and neither could the doctors. She let out a tiny cry."
Här kan du läsa hela berättelsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)