För två år sedan, föddes vårt fjärde barn. Vår underbara son Harry. Varje dag med honom är en gåva. Han är fantastisk. Så glad i livet. Så orädd och rolig. Kärleksfull och omtänksam. Jag är så tacksam över att få vara hans mamma.
Det här skrev jag några dagar efter att han föddes:
På fredag morgon, klockan 5, vaknade jag av en värk och upptäckte att jag blödde. Något jag aldrig gjort under mina andra graviditeter. Jag ringde upp till Södra BB och fick prata med en barnmorska. Det var antagligen inget att oroa sig över, så jag gick och la mig och sov igen. Under dagen hade jag mesiga värkar, men på kvällen blev dom starkare. Under natten kom dom med 20 minuters mellanrum.
Jag hade svårt att sova och låg och spelade spel på Filips i-phone för att få tiden att gå. På morgonkvisten kom värkarna med tio minuters mellanrum. Efter lunch tog jag ett bad och efter badet kom dom lite tätare.
Eftersom jag fortfarande blödde så bestämde jag och Filip att vi skulle åka in till förlossningen för att kolla.
Blödningen visste dom inte vad den berodde på men konstaterade att förlossningen nu startat.
Vi tog en promenad runt sjukhuset och klockan halv åtta blev vi inskrivna.
När Tage föddes så var vi inne på förlossningen i 6 timmar och den startade på ungefär samma sätt (lång latensfas).
Så vi tippade på att barnet skulle födas halv två.
Värkarna fortsatte, nu var dom riktigt kraftiga. Jag andades koncentrerat igenom värkarna och föreställde mig hur jag dök ner i havet och sedan sakta simmade mig upp mot solen.
Vi spelade vår musik och hade tända ljus. Jag vankade, satt på huk, gjorde olika övningar för att bebisen skulle komma ner. Detta var helt nytt för mig. Tidigare förlossningar har jag varit väldigt stilla.
Jag hade svårt att sova och låg och spelade spel på Filips i-phone för att få tiden att gå. På morgonkvisten kom värkarna med tio minuters mellanrum. Efter lunch tog jag ett bad och efter badet kom dom lite tätare.
Eftersom jag fortfarande blödde så bestämde jag och Filip att vi skulle åka in till förlossningen för att kolla.
Blödningen visste dom inte vad den berodde på men konstaterade att förlossningen nu startat.
Vi tog en promenad runt sjukhuset och klockan halv åtta blev vi inskrivna.
När Tage föddes så var vi inne på förlossningen i 6 timmar och den startade på ungefär samma sätt (lång latensfas).
Så vi tippade på att barnet skulle födas halv två.
Värkarna fortsatte, nu var dom riktigt kraftiga. Jag andades koncentrerat igenom värkarna och föreställde mig hur jag dök ner i havet och sedan sakta simmade mig upp mot solen.
Vi spelade vår musik och hade tända ljus. Jag vankade, satt på huk, gjorde olika övningar för att bebisen skulle komma ner. Detta var helt nytt för mig. Tidigare förlossningar har jag varit väldigt stilla.
Tyvärr ville värkarna inte komma tätare än med fem minuters mellanrum. Skönt, tyckte jag, för då hann jag vila mellan, men inte så effektivt, tyckte barnmorskan. Vid tolv blev barnmorskan orolig och ville sätta värkstimulerandedropp eftersom hon ansåg att det inte gick framåt. Värkstimulerandedropp var något som jag inte alls ville ha och bad henne vänta eftersom hjärtljuden var fina, hon gav mig en halvtimme (och skrev i journalen att modern motsäger sig kraftigt till värkstimulerandedropp). Då kom värkarna med lite mer tryck och jag pressad neråt och bytte hela tiden ställningar. Men jag var ordentligt trött, jag hade inte ätit under dagen (men däremot varit väldigt duktig med att dricka). Kroppen skakade och jag pendlade mellan att frysa och svettas (och kissa i sängen). Trots tröttheten så kämpade jag på. Så till slut kom krystvärkarna. 01:28. Jag var tvungen att hålla emot först, eftersom en kant var i vägen. Det var väldigt svårt. Jag stod på alla fyra med huvudet ner i sängen och bm pillade undan kanten. På nästa krystvärk så får du krysta sade hon till mig. Så när nästa värk kom, så krystade jag och på en krystvärk var han ute. Den 26 april Kl 01.30. Harry Valentin Birger Olin. 50cm lång och håll i hatten 3410g. Söt som socker såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar