Det finns många sätt att bära ett barn...

...och det finns många olika typer av bärande föräldrar. 

Lovis

Det här har varken med förlossning, gravidtet eller föräldrarskap att göra.

Men det är något som rör familjen. Min väns familj.

För deras fina hud har försvunnit och varit borta i flera veckor.

Det är så fruktansvärt sorgligt.

Min vän Lotta vädjar på sin blogg. Alla ni som bor i eller runt, eller i närheten av Uppsala. Håll ögonen öpppna. Om ni ser Lovis, försök inte att fånga henne utan ring omedelbart till Lotta 070-8200763 eller till polisen.

Här kommer ni till Lottas blogg.

Efter fyra intensiva plugg-dagar, då vi haft sanskritprov, filmning (man blir filmad när man undervisade och sedan tittar man på filmen och får feedback), en massa yoga och en heldags historiaföreläsning, har jag nu landat. 

Utmattad. Jag är inte van att sitta i skolbänk. Det har varit roligt, som det alltid är, men det märkets på hela klassen att det varit intensivt. 

I dag sitter jag och svarar på flera doula-mail som kommit till mig under veckan. Det är så fint och bra, att så många söker en doula. Att det faktiskt börjar bli vanligare och vanligare och fler förstår storheten och braheten med att ha med sig en doula. 

September kommer att vara en riktig yoga-månad för mig. Jag ska gå flera påbyggnadskurser och all ledig tid måste jag jobba på hemtentan och läsa yogaböcker. Jag ska även vikariera, på föda utan rädslas gravidyoga, nästa tisdag. Det ska bli oerhört roligt och spännande. 

Jag tycker att det är ett sådant bra koncept. Att blanda gavidyogan, med Susanna Helis förlossnings-vertyg. Det är nästan så att man önskar att man var gravid, så att man kunde få gå den kursen.

I dag är det ingen vanlig dag. I dag ska nämligen en av mina närmaste vänner föda barn och jag har svårt att tänka på något annat. Det är så härligt pirrigt.

I mina tankar klappar jag henne på ryggen och skickar kärlek och styrka.

Det kommer att gå som en dans och snart har dom sin lilla son hos sig.

Förlossningsabstinens och dryck och mat under förlossning.

I dag ska jag ha höstens första doula-samtal. Det har varit underbart med sommarlov. Men nu ser jag verkligen fram mot att få doula. Jag har förlossningsabstinens. 
Men "mina" förlossningar kommer inte vara förrän senare i höst/vinter. Så fram tills dess får jag titta på bilder som de här för att stilla min längtan.

Jag ser lite bekymrad ut på bilden. Men det är jag inte. Bara väldigt noga med att inte peta sugröret i Amandas ögon.

Här kan du läsa om vad som rekommenderas att äta och dricka under förlossningen.

Oliver’s Home Birth

"You were born in your caul, you swam out between my legs. It was 10.09pm, your Dad watched and told me how amazing it was to watch you come into the water in your caul and watch it float off your face, “Almost like a veil lifting” he said. Teresa encouraged me and coaxed me in my still shocked state to reach down and pick you up as I stated 

I wanted to do this (Your Dad was about to dive in if I didn’t). I looked down and for what seemed like much longer than it really was I saw your gorgeous face looking up at me, eyes open, arms moving slowly. The moment you and I shared staring at each other will always be imprinted firmly in my memory and the overwhelming feeling of love and pure joy as I reached down and brought you up out of the water, into air and into my arms where you took your first breath."

Här kan du läsa hela förlossningsberättelsen och ta del av underbara bilder.

Rekommendationsbrev

Detta fina mail fick jag i somras, av en av "mina" mammor. Ett fantastiskt rekommendationbrev, som jag kan ha i min blogg: 

Jag kom i kontakt med begreppet doula när jag gjorde research på nätet om förlossningar. Jag ville föda vaginalt, spricka så lite som möjligt och inte avsluta förlossningen med sugklocka eller tång. Jag är något av ett kontrollfreak och läste en massa statistik över förlossningar. Till min förvåning verkar det inte finnas något samband mellan profylax som ju väldigt många använder och positiva förlossningsförlopp. Däremot hittade jag studier som visar på starkt positiva resultat med doula, något jag aldrig hade hört talas om innan. Min man och jag frågade runt mycket efter doulor som kunde rekomenderas och Cecilias namn nämndes från flera olika håll. Vi träffade Cecilia för en fika och blev direkt övertygade om att hon var rätt person. Cecilia verkade varm, seriös och hon utstrålar massor av positiv energi.

Cecilia kom hem till oss för en lång genomgång av hur vi ville ha vår förlossning och visade oss flera olika smärtlindrande positioner som vi tränade på tillsammans. Genom Cecilias stöd och även den fantastiska kursen "föda utan rädla" kände vi oss trygga inför förlossningen, och framförallt kände vi att vi var ett team, att förlossningen var något vi skulle göra tillsammans.

När väl värkarna satte igång på nyårsaftons morgon så ringde vi till Cecilia som kom hem till oss precis när värkarna började bli smärtsamma på riktigt. Snabbt var jag inne i ett värkarbete med bara några minuters mellanrum mellan värkarna och min man och Cecilia hade ett heltidsjobb båda två med att stötta. Jag använde tekniken från föda utan rädsla och i de flesta värkarna höll både min man och Cecilia i mig. Det intressanta var den enorma smärtlindrande effekten deras beröring innebar. De (väldigt få) värkar jag tog helt själv gjord mycket ondare, när jag fick stöd från en av dem gav det god smärtlindring och när jag fick hjälp från båda så gjorde värken klart mindre ont. Jag hängde över min man och hade hans kind emot min och Cecilia kunde massera mitt ryggslut etc.

Cecilias närvaro lugnade oss båda men innebar framförallt att min man kunde vara ett mycket bättre stöd för mig än vad han hade varit utan Cecilias coachning. När det kändes som att mina höfter skulle explodera utåt (vilket de nog gjorde lite) så visade Cecilia exakt hur han skulle göra för att hålla ihop mina höfter och minska smärtan. Hon höll kontakten med BB, skapade en lugnande atmosfär med belysning och värmefläkt, ordnade dricka och guidade oss hela tiden i förlossningsförloppet. Tack vare Cecilia kunde vi stanna kvar hemma längre än vad vi annars hade vågat vilket var väldigt positivt för mig.

Efter fyra timmar hemma alla tre så åkte vi in till Södra BB där Cecilia fortsatte att coacha men på ett sätt som inte alls störde barnmorskan eller inkräktade på hennes roll. I utvärderingssamtalet efter förlossningen öste barnmorskan beröm över Cecilia och talade om att jag hade ovanligt höga nivåer av smärtlindrande endorfiner tack vare det fina teamwork vi hade alla tre. Men tillbaks till förlossningen; mot slutet blev det lite dramatiskt då vår sons hjärtljud gick ner. En läkare kom och de förberedde för sugklocka vilket ju var det jag varit rädd för! Men tack vare det stöd jag hade fått så hade jag tillräckligt med krafter kvar för att snabbt kunna krysta fram vårt barn som kom ut med navelsträngen runt halsen. Jag känner väldigt starkt att Cecilias stöd inte bara gav mig och min man en bättre förlossningsupplevelse utan även var en starkt bidragande orsak till att allting gick så bra.

/Cecilia Elving

Beröm är inte kärlek

Jag har varit helt övertygad om att det var kärleken som räddade mig. Jag hade det nämligen ganska svårt som barn. Min familj hade problem. Men tack vare kärlek och bekräftelse så har vi tre syskon klarat oss bra. Vi har djupa sår och tunga ryggsäckar. Men vi är schysta personer som hela tiden strävar efter att må bra.

Så med kärlek kommer man långt. Det brukar jag trösta mig med när jag blir besviken på mig själv som mamma. För det är inte alltid lätt att vara förälder. Inte i min värld i alla fall. Jag har ganska höga krav på mig själv som förälder. Mina barn är det värdefullaste jag har. 

Här är en artikel i SVD där Jesper Juul (som jag tycker är en mycket klok person) bland annat säger att kärlek inte nödvändigtvis behöver ge ditt barn god självkänsla. 
Det håller jag med honom om. Men kärlek kan i alla fall rädda liv. Det vet jag.

Foto: Lotta Winbäck