Anknytning, London och vårt sjuka behov att uppdatera på de sociala medierna.

Jag har inte varit så aktiv här på ett tag som ni märkt.
Dels så beror det på att jag varit bortrest.
Jag har varit på en härlig yogaretreat i Spanien och sedan så var jag i London över höstlovet med min dotter Tyra (och två vänner till oss).

Jag är så glad över resorna, framförallt den som jag gjorde till London tillsammans med min dotter.
Hon är tolv och fyller snart tretton. Hon var det bästa ressällskapet man kan tänka sig.
Det märks tydligt att resan stärkte vår anknytning. Vi kom varandra så nära.

Vi träffas mycket i vår familj. Äter alltid frukost och middag i hop. Hittar på saker på helgerna. Men det behöver inte betyda att man alltid har bra anknytning. För man kanske inte är så närvarande den tiden man ses. Det är så mycket annat som måste tänkas och pysslas med. Man lyssnar. Men inte fullt ut.
För man torkar av bordet samtidigt.

Så att resa bort. Vara fullt närvarande. Se och lyssna och att verkligen vilja det. Inte göra det för att man vet att man borde. Utan för att man verkligen vill höra.
Det var så värdefullt. Jag känner mig nykär i mitt barn. Hon är helt fantastisk.
Jag vet ingen som har så mycket glädje och sprudlande energi som hon.
När vi andra, efter en hel dag på stan, gick med tunga huvuden och trötta steg. Då dansade och sjöng hon sig fram över Londons trottoarer.
Hennes glittrande ögon under Billy Elliot musikalen kommer jag alltid att bära med mig i mitt hjärta.
Hennes huvud mot min axel i tunnelbanan. Hennes hand i min när vi kryssade oss igenom folkmassor.
Hennes lilla kropp nära, när vi sov.

Tack för att just jag fick bli Tyras mamma.

I morse blev jag både ledsen och rädd när jag läste DN. Så här står det:

Surplattor går före bebis
Personalen på BB i Växsjö slår larm om att föräldrarnas tid går till mobiler och surfplattor i stället för de nyfödda. Uppdateringar om spädbarnet på sociala nätverk tar fokus från bebisarna själv.

Hur kunde det bli så. Hur kan något bli viktigare än det nyfödda barnet?
Jag övar mig dagligen på att inte koppla upp mig. På att glömma min telefon. Därför har det också blivit färre uppdateringar här. Men det är ju sjukt att det ens ska behöva övas på.

Livet är det som pågår just nu och vi missar det. För vi är så upptagna med att uppdatera oss om andras lögner och att hitta på egna små uppdateringar. Vi tittar på bilder och missar löven som faller för att vi måste fota oss i motljus. Jag gör det själv och jag tycker att det är galet.

Därför fortsätter jag att öva på att glömma att sätta på telefonen och hoppas på en ny resa med något av barnen.